979 Ske ut-Skida och skyddsnät) tillhörande krigsfartyg, som ej lågo i första beredskap. Jfr Fabricius i "Hennes" 1879. J- C. Ske ut, sjöv., upphöra med arbetet för vakten eller för dagen. R- N-* Skevikarna, ett litet samfund af religiösa sepa-ratister, uppkommet i Sverige på 1700-talet. Dess stiftare voro två prästsöner från Kelviå socken nära Gamlakarleby i Österbotten, kornetten Jakob Eriksson (f. 1689, d. 1737 i Altona) och hans broder sergeanten Erik Eriksson (f. 1695, d. 1761). De omfattade redan i början af 1720-talet en asketisk-teosofisk religionsåskådning, byggd på Jakob Böhmes (se denne) idéer och förmedlad till dem genom dennes engelske lärjunge John Por-dage, hvars arbeten de lärt känna i tysk öfv. ("Göttliche und wahre Metaphysica", 1715). Mystiskt uppstigande till allt högre grader af upplysning och skådande samt radikalt lösgörande från det kyrkliga lifvets former karakteriserade deras religiositet. Åtalade för separatism och villoläror inför Åbo hofrätt 1726, drogo de genom ideliga besvärsskrifter ut på målet, så att domen, som lydde på landsförvisning:, föll först 1733. Då den skulle underställas K. M:ts pröfning, vistades bröderna 1733-34 i vStockholm och vunno där betydligt inflytande i pietistiska kretsar, hvarest de befrämjade radikala och kyrkofientliga tendenser. K. M:ts dom utföll i öfverensstämmelse med hofrättens, och bröderna måste sålunda i juli 1734 lämna landet. Åtskilliga likatänkande följde dem frivilligt i landsflykten, och de blefvo sålunda ledare för ett litet esoteriskt samfund på ända till 90 medlemmar, närmast jämförligt med den "filadelfiska societeten" omkring Pordages lärjunginna Jane Leade på 1690-talet. Från Köpenhamn började samfundet en 11-årig lidandefylld irrfärd från land till land, utan att till följd af den religiösa intoleransen någonstädes kunna finna en varaktig fristad. De hade vistats i den danska kronans länder (Friedrichstadt, Altona), i Holland, i Tyskland (Neuwied, Danzig, Königsberg), då de omsider 1745 återvände till Sverige. Många hade under tiden öfvergifvit samfundet - Erikssönerna förde ett despotiskt regemente -, andra, särskildt tyskar, hade i stället slutit sig till; medlemsantalet var emellertid nu endast 26. I hemlandet fingo de snart en tillflyktsort på gården Skevik i Bo socken på Värmdön, som 1746 inköptes åt dem af en handlande i Linköping, Anders Almqvist. Efter dennes död (1770) erhöll samfundet genom hans testamente icke allenast Sksvik och två hus i Stockholm, utan äfven hans öfriga förmögenhet, uppgående till 280,000 dal. kmt. De närmaste årtiondena efter hemkomsten voro samfundets blomstringstid. Nya medlemmar tillkommo stundom, dock aldrig många. Bland ledarna från denna tid märkas A. I. Bréant och kaptenen J. K. Cedersparre (d. 1765), som 1759 inköpte grafplats åt samfundet på Johannes kyrkogård (seJohannesförsam-1 i n g, sp. 37), där Tolstadius tidigare jordfäst aflidna medlemmar. Efter Erik Erikssons död 1761 öfvergick föreståndarskapet till tyskar, närmast M. L. Bluht (d. 1787 eller 1788). Lifvet på Skevik var ett slags klosterlif under en mäktig föreståndare; man afhöll sig noga från beröring med kyrkan, som betraktades som ett Babel. Dop och natt- vard förkastades med spiritualistisk motivering. Verksamhet utåt förekom ej. Den isolerade öfver-andligheten i goda ekonomiska förhållanden förmådde ej länge hålla den religiösa nivån uppe. Medlemsantalet sjönk till en obetydlighet. Det hela utmynnade från 1800-talets början i en serie skandalösa processer mellan de kvarvarande. Förmögenheten förskingrades, och 1832 öfverlämnades Skevik, förfallet och skuldsatt, till Värmdö församlings fattigkassa mot lifstidsunderhåll åt sektens två sista medlemmar. Några små uppsatser i samfundets anda af Erik Eriksson och andra utgåfvos i tryck 1746-47 ("Skevikska traktaterna" ; tryckta i Königsberg); de förbjödos 1747 genom k. förordning. Manuskriptsamlingar med bref och andra uppteckningar af samfundets medlemmar finnas i Stockholm och Uppsala. Se G. Janzon, "Bidrag till Skevikarnas historia" (1866), "Tidskrift för teologi", III (1893), och E. Linderholm, "Sven Rosén och hans insats i frihetstidens radikala pietism" (1911). K-B. W-n. Ski [Ji], järnvägsstation med en samling hus, 24 km. från Kristiania, Akershus amt, Norge. S. bildar en egen socken. 99,39 kvkm. 2,128 inv. (1910). K. V. H. Skiaaker [Jiåker]. Se S k j a a k. Skiagrafi i., oriktigt, Skiografi (af grek. skia',.skugga, och grafjéin, skrifva), skuggteckning; silhuett; konsten att göra skuggteckningar. Skiamanti. Se Nekromanti. Skiathos [ski'-], grekisk ö bland Norra Sporader-na, 42 (enl. Strelbitsky 61,s) kvkm., omkr. 2,800 inv., tillhör eparkien Skopelos i nomos Magnesia. ön, som är 435 m. hög, består af kristallinisk skiffer och kalksten, med skog- och källrika dalgångar. På östra sidan ligger en rymlig och säker hamn med staden S. 1. Chora, som anlades 1829 på samma plats som forntidens S. Näringar äro oliv-och vinodling, fiske, sjöfart och skeppsbyggen, ön har en ovanligt stor segelflotta. Skibord, tekn. Se Flod bor d. Skibotn [{i-], marknadsplats med ångbåts-, post-och telegrafstation ö. om Lyngen, Tromsö amt, Nore:e. Med kringliggande distrikt har S. 282 inv. (1910). Marknaderna 22 jan., 16 mars och 13 nov. besökas äfven från Sverige, hvartill vägen söder ut leder genom den trånga och vilda Skibotn-dalen, öfver Helligskogens fjällstuga nära gränsen. Här passerar den 70 km. långa Skibotn-e l v, som kommer från norsk-finska gränsen i s. ö. K. V. H. Skibotndalen. Se Skibotn. Skibotnelv. Se Skibotn. Skicklighet, förv. Se B ef or dra n. Jfr T j än. stebetänkandet. Skid. Se Gärdsel. Skida. 1. (Skidfrukt) Siliqua, löt., frukten hos de växter, som tillhöra fam. Cruciferce. Skidan är en kapsel bildad af 2 fruktblad och genom en hinnaktig falsk skiljevägg delad i 2 rum. Den öppnar sig från basen med 2 valvler, som fasthänga vid stiftets bas, tills de skiftevis i 2 rader vid skiljeväggskanten sittande fröna bortfallit. Skiljeväggen kan kvarsitta äfven efteråt. Skidan kan vara lång, d. v. s. flera gånger så lång som bred (ordn. Siliquosce af Linnés 15:e klass), eller kort, d. v. s. högst dubbelt så lång