Skidlöpning för militärt ändamål. På polarforskningens område har skidlöpningen likaså spelat en betydlig roll, sedan A. E. Nordenskiöld och Fr. Nansen med stor framgång användt skidor vid sina forskningsfärder. Skidor tillverkas i olika typer alltefter den terräng, för hvilken de skola användas. Hufvudtyper äro löparskidan, som är lång, smal och smidig (fig. 7, 8 o. 10), samt backskidan, som göres kortare, bredare och spänstigare (fig. 9). Löpskidor tillverkas af så lätt, backskidor däremot af så tungt träslag som möjligt. Björk och lönn äro därför de vanligaste träslagen för löpskidor, ask och hickory för backskidor. För att löpskidan skall vara så bärkraftig som möjligt, men ändock lätt, bygges den som en ⟘-formad bjälke, hvarvid ryggen på bjälken dock afrundas, detta för att snön ej skall vid tö fastna. Ryggen aftar från fotsteget till skidans båda ändar. Backskidan, som ej skall vara lätt, göres däremot oftast utan rygg. En skida skall ha ett efter löparens vikt afpassadt spann, hvarmed menas, att den bildar en bukt, som är högst vid fotsteget. Härigenom fördelas löparens tyngd öfver hela skidan, hvarjämte en säkrare gång vinnes. Dels till ökande af stabilitet i glidet, dels till minskande af friktionsytan och därmed vinst af ökad snabbhet, dels ock till minskande af vikten hos skidan, utan att samtidigt bärigheten äfventyras, urtages på undersidan en (stundom på fjällskidor två) hålrand l. kälrand. Den bör vara djupast vid skidans midt under fotsteget och gradvis aftaga mot dess ändar samt ha rakt inskurna sidor, så att skidan så att säga bildar två glidmedar. Löpskidan bör vara baktung, backskidan däremot framtung. Skidor slöjdades förr mycket för hand i norra Sverige samt i Hälsingland och Dalarna, men numera har skidslöjden i vårt land utvecklats till en ganska betydande fabriksindustri. Foten fästes vid skidan medelst en skidbindning, hvaraf många olika slag uppstått. Bindningen består af två hufvuddelar, nämligen tårem och bakbindning. Vid löpning på slät mark kan den senare undvaras, i synnerhet om skon är försedd med en uppstående nos. De många olika bindningar, som konstruerats, kunna delas i två hufvudgrupper, för mjuka skor och för skor med styfva sulor. För den förra gruppen är "lappbindningen" (fig. 11) grundtypen, för den senare är "Huitfeldts bindning" (fig. 12) grundtypen. En enkel och god bindning af senare slaget är den s. k. U-bindningen (fig. 13). Till skidutrustningen hör äfven ett par skidstafvar, oftast förfärdigade af bamburör och försedda med trugor. I hufvudsak kan skidlöpningen indelas i två hufvudgrupper, nämligen längd- l. terränglöpningen (fig. 15) och backlöpningen. Backlöpningen, som egentligen är backhoppning, har sitt ursprung från Telemarken i Norge och är en jämförelsevis ung idrottsgren. Den består (se fig. 16) i en löpning utför en brant backe, i hvars midt ett stup är byggdt, från hvilket skidlöparen hoppar ända till 50 meter ut i luften, innan han åter får mark under fötterna. Detta möjliggöres dels genom den starka fart, som en brant öfverbacke ger, dels genom att äfven underbacken är brant och sålunda ger ett relativt litet motstånd vid nedslaget. Underbacken bör med hänsyn härtill vara brantare än öfverbacken. Vid täflan i backhoppning äro icke blott längden i hoppet, utan äfven stilen och hopparens hållning i luften afgörande. Vid täflan i längdlöpning är i regel endast tiden afgörande, hvarvid dock antingen ett särskildt spår på förhand är uppgånget, som alla täflande måste följa, eller ock ett visst mål är angifvet, som skall passeras fågelvägen från startpunkten. I Sverige anordnas äfven budkafletäflingar, hvarvid ett lag har att med aflösningar föra en stafett mellan vissa angifna stationer. I de tyska, franska och schweiziska alperna, där skidlöpningen under det senaste årtiondet tagit mycket god fart, anordnas numera äfven täflingar i hinderlöpning, hvarvid den täflande har att i en lång utförsbacke passera vissa kurvor och väja för vissa utställda hinder. Härför fordras stor skicklighet i att bromsa och svänga samt behärskning i skidförning och balans under hård fart. I konsten att svänga under fart skiljer man på två hufvudtyper af svängar, nämligen "Telemarkssvängen" (fig. 17) och "Kristianiasvängen" (fig. 18). I förra fallet sättes den skida, som är ytterst i svängen, långt fram emot snön och kroppen lutas starkt inåt och något framåt, i senare fallet sättes den yttre skidan något bakom den andra och kroppen lutas inåt och något bakåt. Telemarkssvängen sker alltså med tyngden på ytterskidan, Kristianiasvängen däremot med tyngden på innerskidan. Skidlöpningen är en förträfflig nordisk idrott, i hög grad allsidigt utvecklande. Den kan också med lika stort nöje idkas af såväl öfvade och utbildade skidlöpare som af mindre öfvade. Jfr årsskriften "På skidor" (1896 ff.), utg. af Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige. Skidan har under senare tid användts för praktiskt bruk äfven i annat afseende än till egentlig skidlöpning. Sålunda ha konstruerats skidliknande medar, som möjliggöra framforslandet i djup snö äfven af mycket tunga fordon, t. ex. kanoner, trängfordon o. d. För transport af sjuka eller skadade och af lättare materiel kunna flera par skidor med en enkel remanordning sammanfogas till en skidkälke. För transport af sårade i krig äro dylika skidkälkar synnerligen lämpliga. --

Fig. 19. Skidkörning (efter häst).

Skidkörning (fig. 19) är ock en art af skidlöpning, som äfven för militärt ändamål är synnerligen användbar, vid hastig framforsling af trupper vintertid. -- Motorskidor, en 1916 slutexperimenterad uppfinning af svensken C. E. Park, afser