Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skiðarima ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att göra motorcykeln till ett fullt användbart
vinterfordon. Anordningen består i ett par korta,
kraftiga skidor af stålplåt, med fotplattor af trä
och med slirjärn, samt en främre och en bakre tvärram,
som äro förenade med skidorna genom ledande stag och
medelst klämmare fästa på cykelramen. Så äro skidorna
fjädrande upphängda på ömse sidor om motorcykeln
för att vid behof kunna nedpressas mot vägbanan. De
hjälpa väsentligt att hålla cykeln på rät köl,
när man skall köra på gropiga, obanade vintervägar
med is och snöhögar. På goda vägar kan man längre
sträckor styra cykeln genom att med foten trycka ned
endera skidan hårdare o. s. v., hvarigenom händerna
fås fria (t. ex. till signalering i krig). En med
sådana skidor försedd motorcykel kan snabbt bogsera
en militärpatrull om 4–10 man, stående på vanliga
skidor. – Om vattenskidor se d. o.
E. B-ll.
Skidlöpning för militärt ändamål har förekommit i
arméer, som haft att föra krig i trakter med nordisk
vinter, och särskilda skidlöpartrupper ha på flera
ställen förekommit (se sp. 982). Under krigen i Norge
före och under Karl XII:s tid användes på danska sidan
sådana truppafdelningar af tillfällig natur. Genom
fältmarskalken Arnolds (se Arnold, H. J. von,
sp. 54–55) ingripande bildade man 1732 särskilda
skidlöparafdelningar genom att uttaga visst antal
manskap ur tre infanteriregementen. 1747 ändrades
organisationen så, att tre skidlöparkompanier bildades
sunnanfjälls och tre nordanfjälls. De sammanslötos
till en Söndenfjeldsk och en Nordenfjeldsk
skidlöparkår, hvardera på tre kompanier, och
sådan bestod organisationen i hufvudsak ända till
1814, hvarefter särskilda skidlöparafdelningar icke
omnämnas. På svenska sidan användes äfven skidlöpare,
men någon skidlöpartrupp förekom icke förrän på
hösten 1808, då en sådan bildades vid Närkes och
Värmlands regemente. Från hvarje linjekompani
uttogos 20 man, från hvarje jägarkompani 50 man,
och dessa förenades i tre små bataljoner (se
"Värmlands regementes historia", I). Under kriget
i Finland 1808 utrustades Rautalampi kompani af
Tavastehus regemente, som under återtåget tillhörde
2:a brigaden (Adlercreutz), med skidor. Efter 1901
uttages i Sverige ett antal värnpliktigt manskap
till vintertjänst (skidlöpartjänst) med utbildning
vid Norrbottens regemente, och skidlöpning öfvas
flitigt vid alla trupper. Norska armén eger fem
hjulryttarkompanier, ett vid hvar och en af de fem
sydligast förlagda divisionerna, hvilka kompanier
vintertid bli skidlöparkompanier. I ryska armén
utbildas infanteriregementenas jägarkommandon i
skidlöpartjänst. Under Världskriget 1914 ff. har
skidlöpning med fördel kommit till användning
i Vogeserna och Karpaterna.
C. O. N.
Skiðusýsla. Se Grenland.
Skien [ʃēn], stad vid Far- (l. Skiens-)elvens utlopp
ur Hjellevandet, Bratsberg amt, Norge. Omkr. 13,000
inv. (1916; 11,856 1910). Den mark, hvarpå S. är
anlagdt, tillhörde urspr. det i förra hälften af
1100-talet stiftade Gimsö (Gjemsö) kloster
(se d. o.). S., som fick stadsrättigheter 1346,
förkofrades genom timmerexportens utveckling sedan
midten af 1500-talet; men under täflan med de mera
bekvämt liggande hamnplatserna Porsgrund och Langesund
gick det
efter 1700 tillbaka. Härtill bidrogo äfven stora
eldsvådor, 1732 och i synnerhet 1777, då halfva staden
lades i aska. Genom lag af 26 aug. 1854 fick S. sina
stadsrättigheter bekräftade och utvidgade. Tack vare
Telemarksvasdragets reglering, Farelvens kanalisering
och segelledens och hamnens fördjupning de närmast
följande åren erhöll staden ett raskt uppsving, som
efter storindustriens intåg de sista åren alltjämt
fortsattes; den eldsvåda, som härjade 1886, hämmade
blott i förbigående S:s förkofran. Staden har sågverk
och kvarnar, träsliperier, cellulosafabriker och
stor pappersfabrik, mekanisk verkstad, mejerier m.
m. Utförseln är betydlig och starkt stigande, såväl
från staden själf som från dess uppland, Telemarken. 7
banker. Flera folkskolor, kommunalbibliotek
och sedan 1913 det bygdehistoriskt rikhaltiga
Fylkemuseum for Telemarken og Grenland. Liflig
ångbåtsförbindelse med Notodden, kuststäderna och
Kristiania; järnvägsförbindelse öfver Jarlsberg med
Kristiania, hvarjämte är under byggnad en bana från
S. till Notodden som led i en stambana Sörlandet
rundt. Staden har en representant i stortinget. I
S. föddes H. Ibsen 20 mars 1828. – Jfr
Grenland. Se J. A. Schneider, "Fra det gamle
S. Skildringer og aktstykker til byens historie"
(2 bd, 1914–15).
K. V. H.
Skiensdalen [ʃēns-]. Se Norge, sp. 1382.
Skienselven [ʃēns-], en omkr. 8 km. lång flod mellan
Skien (se d. o.) och Porsgrund, bildar afslutningen på
Skiens- l. Telemarksvasdraget (se Norge, sp. 1386).
K. V. H.
Skiensvasdraget [ʃēns-], vattensystem. Se
Bandak och Norge, sp. 1386.
Skierniewice [skjernievi’tse], ry. Skernevitsy,
stad i rysk-polska guv. Warschau, vid Bsuras biflod
Skernevka och järnvägslinjerna Warschau–Wien och
S.–Alexandrov–Thorn. 10,745 inv. (1897). Kejserligt
slott, bekant genom det politiska mötet där 15–17
sept. 1884 mellan de tre kejsarna af Ryssland,
Tyskland och Österrike-Ungern jämte deras kanslerer
von Giers, Bismarck och Kalnoky. Under Världskriget
besattes S. i dec. 1914 af tyska trupper.
Skifankare. Se Ankare 3.
Skifarp, socken i Malmöhus län, Vemmenhögs
härad. 1,774 har. 2,117 inv. (1915). Annex till
Västra Nöbbelöf, Lunds stift, Ljunits och Herrestads
kontrakt. – Inom socknen ligger en af A.-b. Unionen
anlagd betsockerfabrik, nu tillhörig Svenska
sockerfabriks-a.-b., tax.-v. 1,511,900 kr. (1915),
hvaraf 148,800 kr. på jordbruksfastighet.
Skifepitelkräfta, med. Se Kräfta, sp. 142.
Skiffer, ty. schiefer, benämnes på folkspråket hvarje
bergart, som antingen af sig själf sönderfaller
i tunnare skifvor eller med lätthet låter genom
klyfning dela sig i sådana. Jfr Alunskiffer,
Glimmerskiffer, Hälleflinta, Kolhaltig skiffer,
Lerskiffer, Milda skiffrar och Takskiffer. En
med bituminösa ämnen i jämförelsevis hög grad bemängd
lerskiffer kallas bituminösskiffer, är svart eller
brunsvart, tänder sig vid upphettning och brinner
med sotande låga. I Skånes stenkolsförande formation
förekommer en kolhaltig, brännbar skiffer, som stundom
benämnts brandskiffer.
E. E.
Skifferhvitt, kem. tekn., blyhvitt (se d. o.),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
