att göra motorcykeln till ett fullt användbart vinterfordon. Anordningen består i ett par korta, kraftiga skidor af stålplåt, med fotplattor af trä och med slirjärn, samt en främre och en bakre tvärram, som äro förenade med skidorna genom ledande stag och medelst klämmare fästa på cykelramen. Så äro skidorna fjädrande upphängda på ömse sidor om motorcykeln för att vid behof kunna nedpressas mot vägbanan. De hjälpa väsentligt att hålla cykeln på rät köl, när man skall köra på gropiga, obanade vintervägar med is och snöhögar. På goda vägar kan man längre sträckor styra cykeln genom att med foten trycka ned endera skidan hårdare o. s. v., hvarigenom händerna fås fria (t. ex. till signalering i krig). En med sådana skidor försedd motorcykel kan snabbt bogsera en militärpatrull om 4--10 man, stående på vanliga skidor. -- Om vattenskidor se d. o. E. B-ll. Skidlöpning för militärt ändamål har förekommit i arméer, som haft att föra krig i trakter med nordisk vinter, och särskilda skidlöpartrupper ha på flera ställen förekommit (se sp. 982). Under krigen i Norge före och under Karl XII:s tid användes på danska sidan sådana truppafdelningar af tillfällig natur. Genom fältmarskalken Arnolds (se Arnold, H. J. von, sp. 54--55) ingripande bildade man 1732 särskilda skidlöparafdelningar genom att uttaga visst antal manskap ur tre infanteriregementen. 1747 ändrades organisationen så, att tre skidlöparkompanier bildades sunnanfjälls och tre nordanfjälls. De sammanslötos till en Söndenfjeldsk och en Nordenfjeldsk skidlöparkår, hvardera på tre kompanier, och sådan bestod organisationen i hufvudsak ända till 1814, hvarefter särskilda skidlöparafdelningar icke omnämnas. På svenska sidan användes äfven skidlöpare, men någon skidlöpartrupp förekom icke förrän på hösten 1808, då en sådan bildades vid Närkes och Värmlands regemente. Från hvarje linjekompani uttogos 20 man, från hvarje jägarkompani 50 man, och dessa förenades i tre små bataljoner (se "Värmlands regementes historia", I). Under kriget i Finland 1808 utrustades Rautalampi kompani af Tavastehus regemente, som under återtåget tillhörde 2:a brigaden (Adlercreutz), med skidor. Efter 1901 uttages i Sverige ett antal värnpliktigt manskap till vintertjänst (skidlöpartjänst) med utbildning vid Norrbottens regemente, och skidlöpning öfvas flitigt vid alla trupper. Norska armén eger fem hjulryttarkompanier, ett vid hvar och en af de fem sydligast förlagda divisionerna, hvilka kompanier vintertid bli skidlöparkompanier. I ryska armén utbildas infanteriregementenas jägarkommandon i skidlöpartjänst. Under Världskriget 1914 ff. har skidlöpning med fördel kommit till användning i Vogeserna och Karpaterna. C. O. N. Skiðusýsla. Se Grenland. Skien [ʃēn], stad vid Far- (l. Skiens-)elvens utlopp ur Hjellevandet, Bratsberg amt, Norge. Omkr. 13,000 inv. (1916; 11,856 1910). Den mark, hvarpå S. är anlagdt, tillhörde urspr. det i förra hälften af 1100-talet stiftade Gimsö (Gjemsö) kloster (se d. o.). S., som fick stadsrättigheter 1346, förkofrades genom timmerexportens utveckling sedan midten af 1500-talet; men under täflan med de mera bekvämt liggande hamnplatserna Porsgrund och Langesund gick det efter 1700 tillbaka. Härtill bidrogo äfven stora eldsvådor, 1732 och i synnerhet 1777, då halfva staden lades i aska. Genom lag af 26 aug. 1854 fick S. sina stadsrättigheter bekräftade och utvidgade. Tack vare Telemarksvasdragets reglering, Farelvens kanalisering och segelledens och hamnens fördjupning de närmast följande åren erhöll staden ett raskt uppsving, som efter storindustriens intåg de sista åren alltjämt fortsattes; den eldsvåda, som härjade 1886, hämmade blott i förbigående S:s förkofran. Staden har sågverk och kvarnar, träsliperier, cellulosafabriker och stor pappersfabrik, mekanisk verkstad, mejerier m. m. Utförseln är betydlig och starkt stigande, såväl från staden själf som från dess uppland, Telemarken. 7 banker. Flera folkskolor, kommunalbibliotek och sedan 1913 det bygdehistoriskt rikhaltiga Fylkemuseum for Telemarken og Grenland. Liflig ångbåtsförbindelse med Notodden, kuststäderna och Kristiania; järnvägsförbindelse öfver Jarlsberg med Kristiania, hvarjämte är under byggnad en bana från S. till Notodden som led i en stambana Sörlandet rundt. Staden har en representant i stortinget. I S. föddes H. Ibsen 20 mars 1828. -- Jfr Grenland. Se J. A. Schneider, "Fra det gamle S. Skildringer og aktstykker til byens historie" (2 bd, 1914--15). K. V. H. Skiensdalen [ʃēns-]. Se Norge, sp. 1382. Skienselven [ʃēns-], en omkr. 8 km. lång flod mellan Skien (se d. o.) och Porsgrund, bildar afslutningen på Skiens- l. Telemarksvasdraget (se Norge, sp. 1386). K. V. H. Skiensvasdraget [ʃēns-], vattensystem. Se Bandak och Norge, sp. 1386. Skierniewice [skjernievi'tse], ry. Skernevitsy, stad i rysk-polska guv. Warschau, vid Bsuras biflod Skernevka och järnvägslinjerna Warschau--Wien och S.--Alexandrov--Thorn. 10,745 inv. (1897). Kejserligt slott, bekant genom det politiska mötet där 15--17 sept. 1884 mellan de tre kejsarna af Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern jämte deras kanslerer von Giers, Bismarck och Kalnoky. Under Världskriget besattes S. i dec. 1914 af tyska trupper. Skifankare. Se Ankare 3. Skifarp, socken i Malmöhus län, Vemmenhögs härad. 1,774 har. 2,117 inv. (1915). Annex till Västra Nöbbelöf, Lunds stift, Ljunits och Herrestads kontrakt. -- Inom socknen ligger en af A.-b. Unionen anlagd betsockerfabrik, nu tillhörig Svenska sockerfabriks-a.-b., tax.-v. 1,511,900 kr. (1915), hvaraf 148,800 kr. på jordbruksfastighet. Skifepitelkräfta, med. Se Kräfta, sp. 142. Skiffer, ty. schiefer, benämnes på folkspråket hvarje bergart, som antingen af sig själf sönderfaller i tunnare skifvor eller med lätthet låter genom klyfning dela sig i sådana. Jfr Alunskiffer, Glimmerskiffer, Hälleflinta, Kolhaltig skiffer, Lerskiffer, Milda skiffrar och Takskiffer. En med bituminösa ämnen i jämförelsevis hög grad bemängd lerskiffer kallas bituminösskiffer, är svart eller brunsvart, tänder sig vid upphettning och brinner med sotande låga. I Skånes stenkolsförande formation förekommer en kolhaltig, brännbar skiffer, som stundom benämnts brandskiffer. E. E. Skifferhvitt, kem. tekn., blyhvitt (se d. o.),