öfverenskommits, och detsamma är, efter nämndens pröfning, fallet med ekonomimål, som endast föranledt opinionsuttalande. Offentligt utslag kan af part användas efter godtfinnande. Nämnden kan i mål af hvarje slag söka åstadkomma förlikning, hvarigenom målet nedlägges. -- 3. (Internationell skiljedomstol) Folkr., en eller flera personer, som erhållit uppdrag af tvistande stater att med bindande verkan för dessa afgöra en viss tvistefråga. -- Om internationella skiljedomstolar och särskildt om permanenta skiljedomstolen i Haag se Skiljedom. 1, 3. Rld. 2. G. Bjn. Skiljedomstraktat l. Skiljedomsfördrag, folkr., en öfverenskommelse mellan stater att hänskjuta alla eller vissa tvister eller en särskild tvist, som på annat sätt ej kunna slitas, till skiljedomstols afgörande, hvarjämte i traktaten noggranna bestämmelser införas om skiljedomstolens sammansättning och om förfarandet vid densamma m. m. Se vidare Skiljedom. Skiljelinjer, landtm., detsamma som skifteslinjer (se d. o.). Skiljemannaförfarande, jur., eger rum, så snart på grund af lag eller författning eller särskildt skiljeaftal (se d. o.) viss tvistefråga skall afgöras genom skiljemän (se d. o.). Förfarandet inledes genom parts yrkande därom hos motpart och skiljemäns utväljande, där ej dessa redan äro utsedda. I öfrigt beror förfarandet af skiljemännen själfva, så framt ej särskilda föreskrifter i visst fall blifvit i förväg meddelade. Skiljedomen (se d. o.), med hvars afgifvande förfarandet slutar, skall af kunnas inom viss tid, enligt lagens sub-sidiärt gällande bud inom 6 månader; ges den senare, än bestämdt var, blir den ogiltig och får ej verkställas. Eljest är i allmänhet skiljedom verkställbar efter ansökan hos öfverexekutor, för hvars pröfning af ansökningen gäller hvad i Utsök-ningslagen § 46 är stadgadt. Från skiljemanna-förfarandet bör väl skiljas förlikningsförfarandet (se Förlikning 2), hvilket i Sverige icke blifvit i allmänhet närmare regleradt, utan beror af de förhandlingsordningar, som kunna aftalas oller i särskilda fall möjligen blifvit genom lag eller författning bestämda. Rlcl. Skiljemur, bygnk. Se Mur. Skiljemynt. Se Myntsystem, sp. 65. Skiljemän, jur., äro de, som vid skiljemanna-förfarande (se d. o.) ha till uppgift att pröfva parternas ömsesidiga anspråk och yrkanden samt efter billighet afgöra tvisten. Skiljemän utses antingen genom det skiljeaftal (se d. o.), som vanligen ligger till grund för förfarandet, eller på det sätt, lag eller af tal möjligen stadgat, eller ock, där annan föreskrift i ämnet saknas, enligt skiljemanna-lagen 28 okt. 1887 § 3, som öfverlämnar åt hvar-dera parten att utse en och ålägger de sålunda valde att tillkalla en tredje, dock att, vid tredska af part eller omöjlighet för de af parterna valde att enas om den tredje, och i händelse annan regel saknas, det är vederbörande öfverexekutors plikt att göra valet, hvilket ej kan öfverklagas. Lagen har uppställt vissa jäf för skiljemän, men i öfrigt inga särskilda kompetensfordringar. Det åligger samtliga skiljemän att deltaga i tvistens afgörande samt att underskrifva skiljedomen, och om underskrift af någon vägras, skola de öf- rige intyga, att den vägrande dock deltagit i afgörandet, hvars innehåll beror af flertalets mening. Kan intet flertal erhållas, anses, om ej annat är öfverenskommet, skiljeaftalet i den punkt, hvarom fråga är, förfallet. Till skiljemän få statens förlikningsmän, hvilka enligt lag af 31 dec. 1906 ha till uppgift att medla i arbetstvister, icke utses, så vidt fråga är om arbetstvist, hvilken genom deras medling hänskjutits till skiljemän. Rid. Skiljenämnd. Se Förliknings- och skiljenämnder. Skiljetecken (Interpunktionstecken), gramm., skriftecken, medelst hvilka det logiska sammanhanget mellan olika satser anges, hvarjämte de lämna anvisning för det muntliga föredraget. Grekerna och romarna använde mycket få skiljetecken, och dessa nästan uteslutande ur oratorisk synpunkt. Den nyare, grammatiska, interpunktio-nen påstås vara en uppfinning af den alexandrinske grammatikern Aristofanes och utvecklades sedermera af andra lärde. På Karl den stores tid hade den fallit i glömska, men upprättades åter genom hans bemödanden, hufvudsakligen genom Warne-frid och Alkuin. Som inga systematiska regler i äldre tider följdes vid bruket af skiljetecknen, förblef interpunktionen mycket godtycklig ända till mot slutet af 1400-talet, då de lärde boktryckarna Manutius i Venezia ökade skiljetecknens antal och fastställde bestämda regler för deras användning, regler, som sedan blifvit alltmer vedertagna. De nu brukliga skiljetecknen äro: komma (,), semikolon (;), kolon (:), punkt (.), frågetecken (?), utropstecken (!), parentes (), klämmer [] och tankstreck (-). Blotta läsetecken äro: bindestreck 1. divis (-), anförings- 1. citationstecken (» ») och apostrof ('), af brotts- 1. utelämnings-tecken (....) o. d. Andra tecken, såsom likhetstecken ( = ), tillhöra mera facklitteraturen (matematiken o. s. v.). (K- F- J-) Skiljetratt, kem. Se Separera. Skiljeval eger rum, då absolut eller på visst sätt kvalificerad röstöfvervikt fordras, för att ett val skall bli giltigt, men sådan röstöfvervikt ej erhållits. Vid det nya val, som då anordnas, skiljevalet, äro valmöjligheterna gemenligen begränsade till dem, som vid första valet erhållit de flesta rösterna, eller ock erfordras vid skiljevalet endast enkel röstöfvervikt. Rid. Skiljeväggbrytande, Skiljeväggdelande, bot. Se S e p t i c i d. Skiljobref (S kil j e b ref), jur., en af domkapitel utfärdad handling till bevis på upplösning af trolofning eller äktenskap. Skiljobrefvet har gamla anor. Efter uppkomsten af de andliga domstolarna under det senromerska kejsardömet lades till dem alla mål rörande äktenskap och därmed äfven skilsmässesaker. Denna anordning, ännu bibehållen i åtskilliga katolska länder, har öfver-getts i de protestantiska. Någon egentlig pröfning eller rättegång eger i dem icke mera rum inför de andliga myndigheterna. Ännu enligt 1686 års kyrkolag hade dock i Sverige domstolarna endast att rannsaka och döma om den gärning, på grund hvaraf skillnaden söktes. Själfva skillnadsprocessen utfördes därefter inför domkapitlen. Denna ordning aflöstes emellertid af 1734 års lags bestämmelser, som läto domkapitlens befattning med