särskildt uppgifna intressen. I allmänhet gäller förbehållet "lifsintressen och själfständighet", i ett flertal traktater därjämte "nationens ära"; och de flesta traktaterna öfverlåta åt de kontraherande makterna att själfva bedöma, om saken är af sådan art. Till denna typ hör särskildt den brittisk-franska skiljedomstraktaten af 1904, som blifvit förebild för ett stort antal liknande traktater, bl. a. de, som alla de tre nordiska rikena afslutit med England. En variant af denna typ erbjuda de traktater, som hänskjuta till en skiljedomstol att afgöra, om villkoret för ett i traktaten uppställdt förbehåll föreligger. Sålunda hänskjuter den svensk-norska Karlstadskonventionen af 1906 frågan, om en tvist berör lifsintressen, till skiljedom, och likartade bestämmelser finnas i Sveriges skiljedomstraktater med Danmark (1908) och Italien (1911). En annan variant af typen består däri, att i traktaten anges vissa saker, för hvilka förbehållet icke skall kunna göras gällande. Så t. ex. låta de af de nordiska rikena 1904 och 1905 med Belgien afslutna skiljedomstraktaterna förbehållet bortfalla vid tvist om skadeersättnings omfång, och en liknande bestämmelse finnes i Sveriges och Norges gemensamma traktat med Ryssland 1904. Den dansk-norska traktaten af 1908 undantar från förbehåll all tvist om tolkning eller användning af de mellan rikena afslutna konventionerna. Antalet af de 1913 gällande allmänna skiljedomstraktaterna uppges af Chr. Lange (i "L'arbitrage obligatoire en 1913") till 127 och antalet skiljedomsklausuler i särskilda traktater till 145. Sverige har skiljedomstraktater med Frankrike (1904), Storbritannien (s. å.), Belgien (s. å.), Ryssland (s. å.), Schweiz (s. å.), Spanien (1905), Portugal (s. å.), Norge (s. å.), Nord-Amerikas förenta stater (1908), Danmark (s. å.), Brasilien (1909) och Italien (1911). De två andra nordiska länderna ha sådana traktater med samma stater, Danmark dessutom, som ofvan omnämnts, med Nederländerna (1904). Som ett slags skiljedomsaftal kan man också betrakta den andra af de på Haagkonferensen 1907 antagna konventionerna, som tillträdts af bland andra äfven de tre nordiska rikena, innehållande förpliktelse att icke använda vapenmakt till indrifning af kontraktsenlig skuld, som hvilar på en stats undersåtar och som en annan stat kräfver hos denna stats regering, med mindre den senare staten afslår ett erbjudande af skiljedom eller efter fallen skiljedom underlåter att ställa sig denna till efterrättelse. Nära besläktadt med internationell skiljedom är inrättandet af instanser, som väl ej skola slutligt afgöra en internationell tvist, men antingen genom undersökning af sakförhållandet endast fastslå vissa fakta, som äro af vikt för afgörandet, eller tillika afge ett för parterna ej förpliktande betänkande om tvistens föremål. En institution af förstnämnda slag är den af 1907 års Haagkonferens upprättade internationella undersökningskommission, hvars uppgift är att, på grundvalen af en procedur, för hvilken Haagkonventionen ger närmare bestämmelser, "klargöra de faktiska frågorna genom en opartisk och samvetsgrann undersökning". Kommissionen sammansättes i brist på andra aftal staterna emellan efter samma regler, som gälla för den permanenta skiljedomstolen. Denna inrättning har i ett par fall gjort värdefulla tjänster, särskildt i den s. k. Doggerbanksaffären (se därom Doggerbank) 1904. -- Kommissioner för afgifvande af betänkande öfver internationella tvister äro förordnade genom en rad traktater, som Nord-Amerikas förenta stater på sista tiden har afslutit med åtskilliga andra stater, t. ex. med alla de tre nordiska rikena (1914). Genom dessa traktater förbinda staterna sig att hänskjuta en strid, som ej har kunnat biläggas genom diplomatisk underhandling och som ej kommer att afgöras genom skiljedom, till en kommission af 3 ledamöter; på grundval af dess betänkande förklara parterna sig vilja bemöda sig om att bilägga striden; de förbehålla sig emellertid sin rätt att handla i saken oberoende af betänkandet. För permanenta internationella skiljedomstolen har den världsbekante amerikanen A. Carnegie (se d. o. 2) låtit uppföra en praktfull byggnad (ett "internationellt justitiepalats") i Haag (se d. o., fig. 4). Litt.: Den nyaste och fullständigaste framställningen af läran om mellanfolklig skiljedom finnes i H. Lammasch, "Die lehre von der schiedsgerichtsbarkeit in ihrem ganzen umfange" (1913; utgör tredje afdelningen af F. Stier-Somlos "Handbuch des völkerrechts"). F. Hagerup. Skiljedomare, ledamot af skiljedomstol (se d. o.). Skiljedomsaftal. Se Skiljeaftal. Skiljedomsfördrag. Se Skiljedomstraktat. Skiljedomsföreningen (Svenska freds- och skiljedomsföreningen). Se Fredsrörelsen, sp. 1331--32. Skiljedomstol. 1. Jur., nämnd, som har till uppgift att afgöra viss tvist utan dess hänskjutande till de offentliga domstolarna (se Skiljemannaförfarande). -- 2. Åtskilliga försök till inrättande af nordiska journalistiska skilje- och hedersdomstolar ha gjorts, men ej ledt till önskadt resultat. Emellertid upprättades 1916 på förslag af redaktör A. Hallgren Pressens opinionsnämnd, en pressens heders- och förlikningsdomstol, af Publicistklubben, Svenska tidningsutgifvarföreningen och Svenska journalistföreningen gemensamt. Den närmaste anledningen därtill gaf publicerandet i en stockholmstidning af ett upphittadt privatbref under den hetsiga politiska strid, som egde rum våren 1914. Nämnden utgöres af en utomstående ordf. och vice ordf. samt af representanter för de tre nämnda organisationerna och en extra bisittare för "ekonomimål". Dessa mål afse förhållanden i fråga om tidningsföretags ekonomiska skötsel. Nämnden kan dessutom taga befattning med och afge yttrande i "publikationsmål" och "redaktionsmål". Publikationsmål afse sådana framställningar i pressen, som kunna anses strida mot hederns fordringar eller eljest skada pressens anseende. Redaktionsmål afse tjänsteförhållanden inom tidningsredaktion. För måls upptagande till behandling gälla vissa bestämmelser. Nämnden har obetingad rätt att, äfven efter påbörjad handläggning, visa ett mål ifrån sig. Dess anlitande i mål af kriminell beskaffenhet innebär förpliktelse att icke hänskjuta målets afgörande till allmän domstol. Af nämnden afgifvet yttrande i publikationsmål är att betrakta som offentligt, där ej förlikningsvis annat