stiftaren inskränka sin omsorg om dem till att skaffa härbärge och förplägning. Först Gustaf I stadgade den s. k. kronoskjutsen (se d. o.), och först 1619 omtalas officiellt åliggandet att fortskaffa resande i allmänhet. Ordnandet af skjuts mot betalning tillskrifves 1642 års riksdag. Gästgifvare (se d. o. och Gästgifvarskjuts), som i början ensam uppehöll skjutsningen, erhöll sedermera rätt att, när strängare skjutsning inträffade, påkalla hjälp af allmoge. I 1734 års lag bestämdes såväl grannhemmanens skyldighet att vid gästgifveriet fullgöra reservskjuts, den skjuts, som utgjordes på kallelse, som ock häradsrätts befogenhet att, där större farväg ginge fram, inrätta hållskjuts, det sätt att utgöra skjutsningsskyldigheten, som bestod däri, att innehafvarna af vissa skjutsskyldiga hemman voro ålagda att turvis infinna sig vid gästgifvargården och ett dygn afbida beställning af skjuts. På landsbygden hvilade skjutsningen på jorden, i staden däremot först på de borgare, som hade hästar, sedermera jämlikt 1766 års gästgifvarförordning på hvar och en, som låg i borgerlig tunga och skatt. Efter hand gjorde sig krafvet på lindringar i jordbeskattningen gällande, och statsmakterna enade sig slutligen om en ny skjutsstadga (af 31 maj 1878), genom hvilken entreprenadsystemet, som varit föremål för regeringens uppmärksamhet sedan 1810, allmänt infördes. Endast då antagliga anbud på öfvertagande af entreprenadskjutsning icke kunde erhållas, blefvo därefter respektive skjutslag på landsbygden tvungna att uppehålla skjutsningen i den af ålder lagstadgade formen. För entreprenadsystemets genomförande blef nödvändigt att läns- eller distriktsvis fastställa ett maximibelopp, hvaröfver skjutslegan ej får gå. Denna maximilega kan dock numera öfverskridas, där sådant pröfvas nödvändigt, och den gör således ej längre skäl för namnet. Genom senaste skjutsstadga (af 22 juni 1911), som upphäfver bl. a. kap. 28 Byggningabalken, afskrefs återstoden af den gamla gästgifveri-, håll- och reservskjutsinrättningen, och det sista af de tre stora onera, hvilka i sekler tryckt den svenska jorden, blef sålunda aflyft. På samma gång upphäfdes de s. k. gästgifvarfrihe-terna (se Gästgifvares friheter) och gästgifvarnas utskänkningsprivilegium. I städerna, utom Stockholm, fullgöres jämväl skjutsningsförpliktelsen genom entreprenad, och kostnaden fördelas på alla skattskyldiga. Stockholm ensamt har kvar skyldigheten att, därest någon period entreprenadskjutsning ej kan ordnas, uppehålla skjutsningen genom droskegare och åkare, till dess entreprenör kan anskaffas. För öfrigt gäller att, i händelse en skjutsanstalt någon period ej kan utan oskälig kostnad uppehållas, densamma indrages. -- För upplåtelse af skjutsning på entreprenad -- i regel under en period af fem år - anställes auktion i stad af magistraten, å landet af kronofogden eller länsmannen i orten, hvarefter länsstyrelsen pröfvar ärendet och utfärdar tryckt skjutstaxa med utsatta specificerade afgifter. Auktion bör hållas före maj månads utgång året näst före det, med hvilket den löpande entreprenadperioden går till ända. Entreprenören åtnjuter, utom ersättning direkte af den skjutsande, årliga bidrag af det allmänna efter pröfning af myndigheterna. 1914, det första år, som den nya skjutsstadgan tillämpats, uppgingo kostnaderna för hela riket till kr. 643,098,52, hvaraf staten bidrog med hälften. Den nya stadgan föreskrifver, att skjutsdygnet skall beräknas från klockan 6 e. m.; att drucken eller vildsint person, som begär skjuts, skall afvisas; att den resande ej eger fordra skyndsammare fortkomst med häst än 75 minuter på milen, och, där afståndet öfverstiger 25 km., 90 minuter på milen; att till skjutsare ej får, utan den resandes medgifvande, användas person under aderton år; att bestämmelserna om häst- och båtskjuts äfven i tillämpliga delar gälla motorbåtar och automobiler. - Om postskjuts l. posthemmansskjuts se Postbonde. Kbg. Skjuttabell, krigsv. Se Ballistik och Inskjuta, sp. 726. Skjuttid. Se Bantid och Kulbana. Skjututbildning, en af de viktigaste grenarna af den militära trupputbildningen. All skjututbildning måste börja med förberedande öfningar, som afse att lära skytten intaga lämpliga skjutställningar (se d. o.), ladda, rikta, affyra, bedöma afstånd o. d., hvilka öfningar böra gå hand i hand med teoretisk undervisning om vapnets egenskaper och skjutningens grunder. Först därefter kan skarpskjutning med någon fördel vidtaga. Vid skarpskjutningar spela målanordningarna stor roll. Då skjututbildningen numera så godt som uteslutande har militär betydelse, utgöras målen vanligen af figurer föreställande enskilda soldater eller trupper. Vid artilleriet bli målanordningarna ofta mycket omfattande, i det att stora truppstyrkor, stundom rörliga, måste framställas; vid vissa mål måste därjämte ock omfattande befästningsarbeten utföras, för att skjutningen skall kunna få fullt fältmässig karaktär. Jfr Skjutning. G. af Wdt. Skjutvapen, hvarje slags vapen, från hvilket en kastkropp framslungas genom en på mekanisk eller kemisk väg framkallad stöt. Vid det äldsta skjutvapnet, bågen, utgjordes drifkraften af en spänd sträng; vid nutidens, eldvapnen, utgöres den af gas, som alstrats vid förbränning af krut eller liknande ämne, eller ock af komprimerad luft. De nu brukliga skjutvapnen delas i lätta, handeldvapen (se d. o.), och tunga, artilleripjäser (se Artilleri, Haubits, Kanon, Kulspruta och Mors a re). Utom de till krigsbruk ämnade handeldvapnen finnas sådana, som nyttjas uteslutande till jakt och målskjutning. (Ang. de förra se Jaktgevär, där redogörelse lämnas för det hit hänvisade ordet Dubbelbössa.) Till målskjutning nyttjas dels för krigsbruk afsedda handeldvapen, som stundom i besparingssyfte förses med särskild, billigare ammunition (se Kammarskjutning), dels speciella målskjutningsvapen, såsom salongsgevär, luftbössor (se dessa ord) o. d. G. af Wdt. Skjutvinkel, krigsv., vinkeln mellan kärnlinjen och siktlinjen å ett eldvapen. Jfr Inskjuta, Riktmedel och Riktning. G. af Wdt. Skjækerdalen [sjäk-], Skjækerfjeldene, Skjækerfossen, Skjækerhatten, Skjækervatn. Se Skjækra. Skjækra [sjäk-], biflod till Værdalselven (se d. o.), kommer från Skjækervatn (7,07 kvkm., 434 m. ö. h.) vid den 1,137 m. höga fjällkäglan