Skjækerhatten, det största af de kamformiga Skjækerfjeldene, i N. Trondhjems amt, Norge, ej långt från svenska gränsen, genomströmmar Skjgekerdalen, en bidal till Vserdalen, och bildar nära sitt utlopp i Værdalselven Skjækerfossen (23 m., representerande 150 hkr). S. har ett nederbördsområde af 235 kvkm. K. V. H. Skjöldebrand (Sköldebrand), svensk adlig ätt, härstammar från konsuln i Alger Erik Brander (se S. 1), som 1767 adlades med namnet S. Hans äldste son, Anders Fredrik S. (se S. 2), upphöjdes 1814 i friherrligt och 1819 i grefligt stånd; den grefliga ätten utdog på svärdssidan 1889. Äfven Erik S:s femte son, Per Erik S., f. 8 dec. 1769, landshöfding i Södermanlands län 1815, generaltulldirektör 1822, d. 11 nov. 1826, blef (1819) friherre. Hans son Knut Erik, f. 7 jan. 1807, d. 29 maj 1874, var 1853--73 landshöfding i Kalmar län. Med dennes son utslocknade 1908 den friherrliga grenen. Den nu lefvande adliga ätten S. härstammar från Erik S:s fjärde son, Mattias Arcimboldus (f. 1765, generalkonsul i Alger, d. 1813). 1. Erik S., urspr. Brander (se ofvan), ämbetsman, vitterhetsidkare, f. 16 nov. 1722 (enl. annan uppgift 1720) i Köping, d. 21 jan. 1814 i Stockholm, studerade i Uppsala, blef 1747 e. o. kanslist i rikets ständers bankokansli och 1748 i Kanslikollegium, där han fann en gynnare i A. J. von Höpken. 1753 utsändes han som konsul till Alger och lyckades förvärfva sig den nye deyen Ali Paschas synnerliga ynnest, utmärkte sig som duglig ämbetsman och lyckades äfven genom egna skeppsrederiaffärer grundlägga en förmögenhet. 1766 återvände han till hemlandet, medförande etnografiska, naturhistoriska och numismatiska samlingar. Han adlades 1767 och erhöll 1769 kommerseråds titel. S. var led. af Vet. soc. i Uppsala (1757), Mus. akad. (1741) samt Vitt. hist. o. ant. akad. (1797). De sista femton åren af sitt lif var S. blind. S. var en flitig, men föga lycklig utöfvare af skaldekonsten, närmast en intresserad dilettant. Redan före utresan hade han utgett sorgespelet Cleopatra eller ödets och kärlekens egensinnighet (1749). Under vistelsen i Alger fortsatte han sin vittra alstring både på dramatikens och epikens områden och utgaf efter hemkomsten tre arbeten, men, som sonen anmärkt, "han förde med sig språket och smaken sådana de voro vid hans afresa", alltså förr än "den stora revolutionen i språket och vitterheten börjades af Creutz och Gyllenborg". Hans nu utgifna arbeten tycktes därför klädda i en "föråldrad och aflagd dräkt". De voro sorgespelen Habor och Signild (1767) och Aslög (1775, med företal om tragedien och epopén samt öfversikt af svenska dramatiken; ny uppl. 1783), svaga försök i den franskklassiska stilen, af hvilken han, trots sin vidsträckta, men orediga beläsenhet äfven åt andra håll, var en dogmatisk anhängare; samt hjältedikten Gustaviade, som behandlade Gustaf Vasas historia (1768; ny uppl. 1796). Tragedien "Habor och Signild" gaf anledning till vår första större litterära strid, i det att den blef föremål för en mycket ingående och skarp granskning af O. Bergklint i K. biblis "Tidningar om lärda saker", som framkallade en häftig motkritik från S:s sida, hvarefter följde nya inlägg af mycken skärpa (S. åberopade härvid sina meriter som medborgare och ämbetsman). Det har med skäl sagts, att denna litterära strid var af ojämförligt större betydelse än själfva dramat. Detta blef f. ö. parodieradt af G. J. Ehrensvärd i "Lindgren och Cajsa" (i "Tidn. om lärda saker"). S:s hjältedikt framträdde med stora anspråk, och skalden åkallade sånggudinnan, som inspirerat Homeros, Vergilius, Tasso, Milton och Voltaire -- de ende, för hvilka det lyckats att skrifva "Poémes épiques", -- att låta honom, Gustafs skald, bli satt i sjätte rummet. Emellertid var arbetet ett flitens, icke ett ingifvelsens verk, och led dessutom både af konstlade och bombastiska uttryck samt otympligheter i språket. S. utvecklade i Försök om epopée, poéme eller hjeltedikt (1768) sina åsikter om detta diktslag och åberopade bl. a. utländska estetiker till förmån för de grundsatser han velat göra gällande i sitt arbete, särskildt användandet af det "merveilleusa" i det historiska. Äfven hans epos blef föremål för skarp kritik från G. J. Ehrensvärd och Bergklint, hvilken senare i en jämförelse med Celsius hjältedikt "Gustaf Vasa" sökte påvisa dess underlägsenhet. Det var f. ö. S:s "Gustaviade" och icke, som man antagit, Gyllenborgs "Tåget öfver Balt", som Kellgren åsyftade, då han i "Mina löjen" talade om den "Svenske Homerus", som "snarkar i hvarenda rad". Sonen (se S. 2) omdiktade senare faderns epos från alexandriner till hexameter i "Gustaf Eriksson eller det frälsade Sverige" (1822). 1792 utgaf S. en Afhandling om det sublima i litteraturen. Uppgiften i "Biogr, lexikon", att han skulle ha författat psalmerna n:r 358 och 365 i Svenska psalmboken, betecknas i Beckmans "Svensk psalmhistoria" som otillförlitlig; den förra är af Adlerbeth, den senare af Franzén. S. utgaf äfven ett par numismatiska afh. Jfr A. J. Skjöldebrands memoarer, Hj. Himmelstrands "Olof Bergklints kritiska verksamhet" (1898), samt Gunhild Bergh. "Litterär kritik i Sverige" (1916).

2. Anders Fredrik S., grefve, den föregåendes son, militär, politiker, f. 14 juli 1757 i Alger, d. 23 aug. 1834 i Stockholm, blef student i Uppsala 1771, kornett vid Södra skånska kavalleriregementet 1774 och löjtnant vid Östgöta kavalleri 1779. Under kriget 1788-90 tjänstgjorde han till en början vid kommende-ringar i Sverige, bl. a. i Karlskrona, men fick 1789 åtfölja flottans sjötåg som stabsadjutant hos hertig Karl, som varit hans chef under hans första militära bana och med hvilken han var genom vänskap förbunden. Under förmyndarregeringen tjänstgjorde han vid hertigens hof, blef 1794 öfverste i armén och löjtnant vid konungens drabanter, men tog 1797 efter en befordringstvist afsked från denna befattning. 1799 gjorde han sin märkliga resa till Lappmarken. 1792 hade han öfvervarit