bord. Trägolf saknas. Röken från eldstaden uppfångas af en plåthuf, genom hvars öfre del röken uttränger. Här finnes spjäll. Sålunda byggda kojor kunna göras varma och hållas snygga och friska. Då i dessa kojor ett stort antal personer, ofta 20 st., skall sofva, äta och torka sina våta och svettiga kläder, måste stora eldstäder finnas. Därför är denna typ af skogsstuga, om den göres och hålles ordentlig, ändamålsenlig och hygienisk. Mot kojor utan fönster och med otäta tak eller illa timrade har man på sista tiden kraftigt arbetat. På ställen, där endast ett mindre antal personer skall uppehålla sig, kan man bygga kojan i form af ett mindre hus med golf, öppen spis och sängar. Dylika kallas vanligen skogvaktarstugor. De vid afverkningen vanligaste verktygen äro yxa, såg, barkspade, vändhake och lyftsax. Med yxan göres ett mindre inhugg i trädet, med sågen afskäres trädet från stubben eller afskäras stockarna, med barkspade (fig. 1) eller yxa sker barkningen, med vändhaken vridas de större stockarna rundt, för att barkningen skall kunna försiggå på alla sidor, och med lyftsaxen lyftes stocken upp på kälken. Af yxor används allmännast den amerikanska modellen (fig. 2), af sågar en-, två- eller tretandade stocksågar för fällningen (fig. 3) och bågsågar för kapning (fig. 4), af vändhakar (fig. 5) och lyftsaxar (fig. 6) användas flera modeller, som dock förete endast mindre olikhet sinsemellan. På sensommaren eller hösten bruka de, som skola ha afverkningar utförda, bortsätta dessa till ackordstagare. I Norrland och Dalarna är det vanligt, att en eller flera timmerkörare slå sig tillsammans och ta en afverkning på ackord. Dessa engagera sedan i sin tur huggare, lastkarlar o. s. v. I södra Sverige engagerar däremot skogsegaren hvarje arbetare direkt. Det förra sättet anses nödvändigt i norra Sverige, emedan afstånden där äro så stora och kommunikationerna mindre goda. Arbetet bortsättes pr stock, löpande fot, efter dimension eller kubikmått, allteftersom bruket är på olika orter. Själfva arbetet tillgår på så sätt, att man med yxan gör ett inhugg vid roten af det träd, som man vill fälla, så nära marken som möjligt och vanligen så djupt som 1/4 af diametern. Från motsatta sidan ansättes sågen (fig. 7). Trädet faller åt det håll, där inhugget göres, om samtidigt de flesta grenarna finnas på denna sida. Man sträfvar efter, att stubbarna skola bli så små som möjligt, helst icke mera än 3 tum öfver marken eller största rotgrenen. Sedan trädet fällts, kvistas detsamma, hvarvid grenarna böra afhuggas med veden, så att de ej spjälka ur delar af stammen. Om träden (enligt föreskrift i flottningsstadgan) skola barkas, sker detta nu. Genom barkningen (fig. 8) afser man att vinna följande: fiskynglet förstöres ej i flottlederna af den afslitna barken, framkörningen och flottningen gå lättare, och ribbaffallet kan direkt användas till pappersmassefabrikation (sulfatmetoden). På de ställen, där barkning ej förekommer, kan man inbespara omkr. 40 proc. af huggningskostnaderna. I stort sedt barkas i Norr- och Västerbotten hvarken furu eller gran, i det öfriga Norrland furu, men ej gran, i Dalarna all furu och delvis gran, i Värmland efter Klarälfven allt virke. Sedan trädet kvistats och barkats, skall det afmätas l. apteras (fig. 9), d. v. s. man skall bestämma, hvad som bör användas till timmer, massaved, props, brännved, kolved o. s. v. Detta förutsätter en mycket noggrann beräkning. Man måste undersöka, hvad de olika timmerdimensionerna äro värda på afverkningsplatsen samt hvad kubikenheten af alla de olika ofvannämnda eller andra möjligen förekommande sortiment är värd. Jämföras dessa sinsemellan, finner man, att det gröfsta virket bör afverkas som timmer. Man fastslår minimidimensionen på platsen för timmer. Därnäst torde trämasseved kunna tagas ned till en viss dimension, så props, ved o. s. v. Af det skadade virket torde oftast kolved uttagas. Vanligen uppgör man med stöd häraf en förteckning på de olika nettovärden, som de olika virkesdimensionerna ha. En dylik förteckning kallas apteringstabell. För att afmätningen skall ske ordentligt, använder man numera allmänt afmätare, hvilka ha under sig 4--8 huggarlag. Afmätaren har till åliggande att bestämma, hvar hvarje träd skall afskäras eller kapas, samtidigt som han är uppsyningsman öfver arbetena. Vid afmätningen gäller som regel: allt rötskadadt virke, som ej bär utfrakten, skall bortslumpas; krokigt virke afmätes i kröken, långkrokigt virke, som kröker åt blott ett håll, kan användas på de sågverk, som betjäna sig af kroksågning; träd, som ega olika skarpt skilda virkeskvaliteter, afskäras vid kvalitetsgränsen, och raka träd, som blott ega en kvalitet, afmätas efter beräkning enligt apteringstabellen. Sedan träden afmätts, hvarvid ett märke göres med en stämpelyxa, afkapas de på dessa punkter, hvarefter stockarna upplyftas med ena ändan på en mindre kälke, där de stadigt fastgöras, samt framköras ("lunnas"; fig. 10) till närmaste lastplats. Då ett tillräckligt stort antal stockar framkörts, börjar lastningen på timmerkälkarna, som äro af flera slag; allmännast är den värmländska getdoningen (fig. 11 o. 12), som används öfver hela landet. Den består af en kort framkälke ("stötting"), försedd med lös banke och uteliggare (= stjälpmedar), samt en något längre bakkälke ("geten"), som eger två fasta bankar och uteliggare. Lasset drages bakåt, så att det hvilar mera på bakkälken än på framkälken. Framtill fästes det vid framkälkens lösa banke. Härigenom kommer framkälken att bidraga till, att lasset går mjukt och lätt samt lätt följer vägens krökar. I mellersta Norrland används också bordsläden. Äfven den har en liten framkälke, men lasset hvilar nästan uteslutande på den mycket långa bakkälken. Denna fordrar mycket goda och raka vägar och har därför nu utträngts af getdoningen. Lasset fastgöres med kedjor stadigt vid båda kälkarna (fig. 13). Antalet stockar, som kunna lastas på ett lass, beror på deras dimensioner och vägens beskaffenhet. I medeltal kan af 7" timmer 65 kbf. lastas och af 12" timmer omkr. 80; enskilda lass kunna vara mycket stora: en vacker vinterdag på god väg kan man lasta 120, ja t. o. m. 150 kbf., utan att öfveranstränga hästen. Sedan stockarna framkörts till aflastningsplatsen, läggas de på lämpligt ställe. Om utrymme finnes, lägges virket på land; finnes åter ej utrymme, är man nödsakad lägga det på isarna (fig. 14). I båda fallen lägges virket på underlag. De mindre dimensionerna, hvilka innehålla det tyngsta virket, läggas helst på land. Virket tummas, d. v. s. mätes och antecknas,