2. Karl (Carl) Johan Alfred S., den föregåendes son, friherre, sjömilitär, reseskildrare, f. 3 aug. 1820 i Stockholm, d. där 7 okt. 1907, student i Uppsala 1836, tog sjöofficersexamen 1839, medföljde som styrman den s. k. Oxehufvudska expeditionen till Buenos Aires 1841 och hemförde därifrån besättningen till Sverige samt utnämndes s. å. till sekundlöjtnant vid flottan. Efter att 1844-46 ha varit sysselsatt med triangelmätning af Vänern och 1846-51 med gradmätning af Bottniska viken och Norra ishafvet, medföljde han fregatten "Eugenie" på dess jordomsegling 1851-53. 1861 utnämndes han till kapten och chef för Sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition, var 1863-68 inspektör för rikets navigationsskolor och öfvergick 1866 på indragningsstaten, där han sedermera blef kommendörkapten. S. deltog i de fyra sista ståndsriksdagarna (1856-66) såsom led. af ridderskapet och adeln och var vid de tre sista led. af statsutskottet. Han var led. af myntkommittén 1869-70. Dessutom var S. fullmäktig i Riksbanken 1863-73, en af Stockholms stadsfullmäktige 1863-74 och under hela sitt ledamotskap af Första kammaren (1868-71) jämväl medlem af statsutskottet. Han blef led. af Örlogsmannasällskapet 1850 (hed. led. 1871) samt invaldes 1854 i Krigsvet. akad. och 1869 i Vet. akad. Han var ock länge led. af Direktionen öfver Trollhätte kanalverk och af styrelsen öfver Skandinaviska kreditaktiebolaget. S. skref Fregatten Eugenies resa omkring jorden 1851-53 (1854-55 i 2 uppl. och l utdrag; tysk öfv. af A. von Etzel), Minnesteckning öfver Gustaf af Klint (1884), Anteckningar om nya Trollhätte kanalbolag åren 1838-84 (1885) och några smärre skrifter. 3. Magna Elvine S., den föregåendes sonhustru. Se Lykseth-Skogman. 1. S. C. 2. H. W-l. Skogn [-å-], härad och pastorat s. om inre (öfre) delen af Trondhjemsfjorden kring staden Levanger. 340,3 kvkm. 3,390 inv. (1910). S. passeras af Hell-Sunnan-(del af Nordlands-)banan. K. V. H. Skognæs skans, anlagd 1643-45 på en i Trondhjemsfjorden framskjutande udde 5 km. n. ö. om Levanger, uppgafs, ehuru rikligen försedd med förnödenheter samt med närmare 200 mans besättning och 4 kanoners bestyckning, 14 sept. 1718 åt svenskarna under K. Armfelt. Då de efter Karl XII:s död drogo hem igen, raserade de i hast skansen och söndersprängde kanonerna. Sedermera iståndsattes väl S. af norrmännen, men demolerades 1747. Ännu synas lämningar af skansen. L. W:son M. Skogsaccis, afgift för afverkadt virke, som enligt lagen om skogsaccis och om virkestaxering 11 okt. 1912 erlägges till den kommun, där skogen är belägen. Den utgår, räknadt för 100 kr. af virkets taxerade värde, med hälften af det belopp, hvilket, under det år taxeringen sker, på grund af kommunal- och kyrkostämmobeslut sammanlagdt utgöres inom kommunen för 100 kr. skattepliktig inkomst, dock icke med mera än två för hundrade af det taxerade värdet. Där skogsaccismedel icke enligt lagen komma till användning för kommunens behof, skola de af sättas till en särskild fond, skogsaccisfonden, som förvaltas af kommunalnämnden. Skogsaccis erlägges icke för virke, som används för egendomens eller därmed sambrukad fastighets behof af byggnads-, slöjd- eller stängselvirke samt bränsle, ej heller för sådant virke, som används för fullgörande af egendomen enligt lag eller eljest åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet eller som från allmän skog på grund af särskild föreskrift afgiftsfritt utlämnas. Dock skall virke, som från allmänningsskog kostnadsfritt till delegarna i allmänningen upplåtits för afverkning, anses, som om det afverkats å den egendom, för hvilken upplåtelsen skett. A. A. Skogsafdelningen, en afdelning i Domänstyrelsen (se d. o.). Skogsafverkning, förberedelserna till och utförandet af huggning och uttransportering af skogsträd. Den lämpligaste årstiden för skogsafverkningen är i Sverige vintern, dels emedan virket, som då afverkas, har bättre tekniska egenskaper än det, som afverkas sommartid, dels emedan naturförhållandena då äro särskildt gynnsamma. Våra snörika vintrar möjliggöra körning i oländig skogsmark, och nödvändigheten af att ha virket klart till vårfloden påkallar arbete just vintertid. I södra Sverige är det ju mera sällsynt, att snön en längre tid ligger kvar, men i Bergslagstrakten och n. därom kan man påräkna 80 à 100 dagar och däröfver för vinterkörslor. I Lappmarken kan ända till 150, ja 180 dagars vinter förekomma. Drifning, d. v. s. framforsling af virke, brukar börjas vid den tid, då isarna lägga sig eller snön faller, och upphör, då snösmältningen på allvar inträffar. Den ordnade skogsafverkningen sker efter en bestämd huggningsplan, d. v. s. en beräkning, huru stora virkeskvantiteter årligen skola uttagas på en bestämd skog. Sommartid sker utstämplingen af de träd, som skola afverkas, hvarvid körskiften uppgås. Med körskifte menas ett område, som skall bortsättas till en ackordstagare för afverkning och utdrifning (= framforsling). Körskiftena göras vanligen så stora, som naturliga gränserna kunna ge anledning till, eller också, om sådana ej finnas, dragas gränserna vinkelrätt mot utfartsvägarna. Om så erfordras, göras äfven förarbeten för vägarna, d. v. s. en del schaktningar företages, och broar byggas. Den egentliga vägen bygges vintertid af is och snö. Äfven bostäder och stallar byggas, om så behöfves. Vägarna läggas så, att de ha jämn lutning ned mot aflastningsplatsen. De böra gå midt igenom skogstrakten, men böra dock hellre läggas i skogbevuxen mark än å öppna fält, myrar, sjöar o. d. Hufvudvägarna kallas basvägar, bivägarna lunnvägar. För att vägarna skola bli lättkörda, brukar man stundom isa dem, d. v. s. man pågjuter vatten, som under påföljande natt fryser. Kojorna och stallarna timras noga och förses med dubbla tak, ett innertak och ett yttre, som vanligen göres af pärt. I stugans midt finnes vanligen en eldstad, och från denna mot väggen ha britsarna uppslagits. På gafveln finnas fönster och