1083 Skogstorp-Skogstyper 1084 odlad och obebyggd, med tillägg af den med 750 kr. uppburna odlingshjälpen. Vid arrendekontraktets utfärdande skall minst en har vara bruten till åker och nödiga byggnader uppförda. Nybyggaren får vedbrand, virke till bygge och stängsel samt bete för vinterfödd häst och nötkreatur. Kbg. Skogstorp, elektrisk kraftstation (Rosenberg) om 1,500 hkr samt valsverk, tillhöriga Eskilstuna stålpressnings-a.-b., vid S:s järnvägsstation inom Eskilstuna stads område. Där tillverkas tunnplåt, pressplåt, blankvalsplåt samt dynamoplåt för elektriska ändamål m. m. Skogstyper, Skogssamhällen, de grupperingar, som på olika växtplatser bildas på lag-bundet sätt af träden och markvegetationen (markbetäckningen) under dem. Orsakerna till ett skogssamhälles sammansättning ligga i klimat och jordmån, samhällets uppkomstsätt och ålder samt i de olika trädarternas ljusbehof och skiktförmåga (se d. o.). De vanligaste skogssamhällena äro följande. Tallheden (se pl , fig. 1) karakteriseras däraf, att lafvar förekomma mer eller mindre ymnigt i bottenskiktet och att mossorna i allmänhet representeras endast af den efter skogseldar uppträdande björnmossan (Polytrichum juniperinum). Af risen finnas mest ljung samt mjölon-, kråk- och lingonris. Däremot förekomma blåbären mycket sparsamt eller saknas h. o. h. Gräs uppträda endast enstaka, och örter saknas vanligen; ibland påträffar man dock kattfoten (Antennaria dioica). Tallhedarna äro ofta af jämförelsevis ungt datum och uppstå efter skogseldar, då marken bränts hårdt. I öfrigt förekommer denna skogstyp på magra skogsmarker, såsom högt belägna moränmarker, flygsandsmarker, utjämnade rullstensåsar i mellersta Sverige samt å öfriga sandmarker. Skogsbeståndet utgöres i regel af enbart tall, i allmänhet i ganska jämnåriga bestånd. Granen invandrar stundom i tallhedarna, utan att nå någon vidare utveckling. Tallhedarna tillhöra i regel de mindre produktionskraftiga skogarna, men å älfsandsaflagringar i Norrland uppträda tallhedstyper af god bonitet. Tallhedarna ha sin största utbredning i Norrland. I den mossrika tallskogen (fig. 2) dominera de vanliga skogsmossorna, såsom Hylocomium parietinum och, i mindre grad, Hylocomium proliferum samt arter af släktet Dicranum. Risen förekomma rikligt, särskildt lingon och blåbär, hvarjämte ett och annat gräs samt örnbräken (Pteris aquilina) finnas ej så sällan. Denna skogstyp uppträder på den vanliga moränmarken och är den vanligaste skogstypen i mellersta och södra delarna af landet. Af ringa utbredning är den örtrika tallskogen, som utmärkes genom ymnig förekomst af gräs och örter. Bland mossorna finnes den på bättre bonitet tydande Hylocomium triquetrum. Risen äro däremot mindre allmänna. Denna skogstyp utbildar sig bäst på kalkhaltig lergrund i södra Sverige. Träden växa kraftigt, hvarigenom omloppstiden förkortas, men å andra sidan ställa de sig gärna glest, så att själfva produktionen ej blir så stor, som markens goda beskaffenhet borde kunna medge. .- Den mossrika tallskogen kan på grund af vattenstagnation utvecklas till försumpad tallskog, men oftast öfvergår den genom granens invandring till mossrik barrblandskog (fig. 3), en för södra och mellersta delarna af Sverige mycket karakteristisk skogsformation. Denna har ungefär samma markvegetation som den mossrika tall- och den mossrika granskogen. Våra skogligt och ekonomiskt mest gifvande skogsbestånd tillhöra denna typ, som kanske fått sin bästa utveckling på Kolmården, där skogsbestånd anträffas, hvartill motstycke knappast kan uppletas i Europa. Granen uppträder i vårt land mest i den mossrika granskogen (fig. 4) med en yppig mossmatta i bottenskiktet af Hylocomium-arter, mest Hylocomium prolijerum. Bland risen finnas blåbär samt något lingon, och några örter, såsom Majanthemum, Trientalis och Oxalis, äro vanliga. - Ej ringa utbredning har också den örtrika granskogen (fig. 5), där örter och gräs sätta sin prägel på markvegetationen. Hvit- och blåsippor äro vanliga, likaså Oxalis. Ej sällan uppträda, särskildt i Norrland, höga örter, såsom Geranium silcalicum, Aconitum septentrionale och Mulgedium alpinum. Bland mossorna finnas Hylocomiun triquetrum och Astro-phyllum-arter. Denna skogstyp framalstrar hög virkesproduktion. Särskildt kända äro de örtrika granskogarna på Omberg, hvilka invandrat dit i den forna ekskogens ställe, och i Skåne finnas på mark, där förut växt ek, genom skogsodling uppdragna örtrika granskogar, som i produktionshänseende tafla med de bästa granskogarna i Sachsen. - Ganska stor utbredning, särskildt i Norr- och Västerbotten, har den försumpade granskogen (fig. 6), hvars bottenskikt utgöres af försumpningsmossor och hvitmossor och där fuktighetsälskande gräs och örter, fräken och hjortron förekomma. Bland risen är dvärgbjörken vanligast. Granarna utmärkas genom smala och glesa, rikt laf-behängda kronor, och virkesproduktionen är ringa. Först genom skogens afverkning, markens afdikning och uppdragande af nytt bestånd kan här erhållas nämnvärd behållning. De beståndsbildande löfträden i vårt land äro hufvudsakligast björk, asp, al, ek och bok. Björken (fig. 7 o. 8) bildar mot fjällen en särskild björkregion, utmärkt både af lafrik björkskog (björkhed) och örtrik björkskog. En form af glasbjörken uppträder här. I de större björkbestånden (björkbackarna) nedanför björkregionen dominerar däremot masurbjörken, medan glasbjörken förekommer endast insprängd eller på fuktig mark. - På myllrik mark i kärr samt längs sjöstränderna uppträder klibbalen (fig. 10) i ofta produktionskraftiga bestånd af rätt stort värde. - I mullrik fuktmark når också aspen (fig. 9) god utveckling och uppträder i en örtrik formation med insprängd gran. På torrare och magrare marker uppträdande aspslyn bli däremot lätt innanruttna och lämna ej någon behållning af värde; på sådan mark räknas aspen mera som ett skogsogräs än som ett skogsträd. - Af de forna vackra ekskogarna (fig. 11) finnes f. n. ej mycket kvar i Sverige. Endast på några punkter i Mälardalen och inre Halland får man ännu se ekskogar med rik örtvegetation och vackert snårskikt af slån, hagtorn m. m. under de glesa kronorna. På torra, magra områden finner man här och där ekbackar med en markvegetation af ej vidare frodiga gräs. - I ekskogen invandrar gärna boken (se fig. 11) och tar där herraväldet samt bildar till slut rena