Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogstorp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1083
Skogstorp-Skogstyper
1084
odlad och obebyggd, med tillägg af den med 750
kr. uppburna odlingshjälpen. Vid arrendekontraktets
utfärdande skall minst en har vara bruten till
åker och nödiga byggnader uppförda. Nybyggaren får
vedbrand, virke till bygge och stängsel samt bete
för vinterfödd häst och nötkreatur. Kbg.
Skogstorp, elektrisk kraftstation (Rosenberg)
om 1,500 hkr samt valsverk, tillhöriga Eskilstuna
stålpressnings-a.-b., vid S:s järnvägsstation inom
Eskilstuna stads område. Där tillverkas tunnplåt,
pressplåt, blankvalsplåt samt dynamoplåt för
elektriska ändamål m. m.
Skogstyper, Skogssamhällen, de grupperingar, som
på olika växtplatser bildas på lag-bundet sätt af
träden och markvegetationen (markbetäckningen)
under dem. Orsakerna till ett skogssamhälles
sammansättning ligga i klimat och jordmån, samhällets
uppkomstsätt och ålder samt i de olika trädarternas
ljusbehof och skiktförmåga (se d. o.). De vanligaste
skogssamhällena äro följande. Tallheden (se pl ,
fig. 1) karakteriseras däraf, att lafvar förekomma
mer eller mindre ymnigt i bottenskiktet och att
mossorna i allmänhet representeras endast af den
efter skogseldar uppträdande björnmossan (Polytrichum
juniperinum). Af risen finnas mest ljung samt mjölon-,
kråk- och lingonris. Däremot förekomma blåbären mycket
sparsamt eller saknas h. o. h. Gräs uppträda endast
enstaka, och örter saknas vanligen; ibland påträffar
man dock kattfoten (Antennaria dioica). Tallhedarna
äro ofta af jämförelsevis ungt datum och uppstå
efter skogseldar, då marken bränts hårdt. I öfrigt
förekommer denna skogstyp på magra skogsmarker,
såsom högt belägna moränmarker, flygsandsmarker,
utjämnade rullstensåsar i mellersta Sverige samt å
öfriga sandmarker. Skogsbeståndet utgöres i regel
af enbart tall, i allmänhet i ganska jämnåriga
bestånd. Granen invandrar stundom i tallhedarna,
utan att nå någon vidare utveckling. Tallhedarna
tillhöra i regel de mindre produktionskraftiga
skogarna, men å älfsandsaflagringar i Norrland
uppträda tallhedstyper af god bonitet. Tallhedarna
ha sin största utbredning i Norrland. I den
mossrika tallskogen (fig. 2) dominera de vanliga
skogsmossorna, såsom Hylocomium parietinum och,
i mindre grad, Hylocomium proliferum samt arter af
släktet Dicranum. Risen förekomma rikligt, särskildt
lingon och blåbär, hvarjämte ett och annat gräs samt
örnbräken (Pteris aquilina) finnas ej så sällan. Denna
skogstyp uppträder på den vanliga moränmarken och
är den vanligaste skogstypen i mellersta och södra
delarna af landet. Af ringa utbredning är den örtrika
tallskogen, som utmärkes genom ymnig förekomst af
gräs och örter. Bland mossorna finnes den på bättre
bonitet tydande Hylocomium triquetrum. Risen äro
däremot mindre allmänna. Denna skogstyp utbildar sig
bäst på kalkhaltig lergrund i södra Sverige. Träden
växa kraftigt, hvarigenom omloppstiden förkortas,
men å andra sidan ställa de sig gärna glest, så att
själfva produktionen ej blir så stor, som markens
goda beskaffenhet borde kunna medge. .- Den mossrika
tallskogen kan på grund af vattenstagnation utvecklas
till försumpad tallskog, men oftast öfvergår den
genom granens invandring till mossrik barrblandskog
(fig. 3), en för södra och mellersta delarna af
Sverige mycket karakteristisk skogsformation. Denna har ungefär
samma markvegetation som den mossrika tall- och den
mossrika granskogen. Våra skogligt och ekonomiskt
mest gifvande skogsbestånd tillhöra denna typ, som
kanske fått sin bästa utveckling på Kolmården, där
skogsbestånd anträffas, hvartill motstycke knappast
kan uppletas i Europa.
Granen uppträder i vårt land mest i den mossrika
granskogen (fig. 4) med en yppig mossmatta i
bottenskiktet af Hylocomium-arter, mest Hylocomium
prolijerum. Bland risen finnas blåbär samt något
lingon, och några örter, såsom Majanthemum, Trientalis<i></i>
och Oxalis, äro vanliga. - Ej ringa utbredning har
också den örtrika granskogen (fig. 5), där örter
och gräs sätta sin prägel på markvegetationen. Hvit-
och blåsippor äro vanliga, likaså Oxalis. Ej sällan
uppträda, särskildt i Norrland, höga örter, såsom
Geranium silcalicum, Aconitum septentrionale och
Mulgedium alpinum. Bland mossorna finnas Hylocomiun
triquetrum och Astro-phyllum-arter. Denna skogstyp
framalstrar hög virkesproduktion. Särskildt kända
äro de örtrika granskogarna på Omberg, hvilka
invandrat dit i den forna ekskogens ställe,
och i Skåne finnas på mark, där förut växt ek,
genom skogsodling uppdragna örtrika granskogar,
som i produktionshänseende tafla med de bästa
granskogarna i Sachsen. - Ganska stor utbredning,
särskildt i Norr- och Västerbotten, har den
försumpade granskogen (fig. 6), hvars bottenskikt
utgöres af försumpningsmossor och hvitmossor och
där fuktighetsälskande gräs och örter, fräken och
hjortron förekomma. Bland risen är dvärgbjörken
vanligast. Granarna utmärkas genom smala och glesa,
rikt laf-behängda kronor, och virkesproduktionen
är ringa. Först genom skogens afverkning, markens
afdikning och uppdragande af nytt bestånd kan här
erhållas nämnvärd behållning.
De beståndsbildande löfträden i vårt land äro
hufvudsakligast björk, asp, al, ek och bok. Björken
(fig. 7 o. 8) bildar mot fjällen en särskild
björkregion, utmärkt både af lafrik björkskog
(björkhed) och örtrik björkskog. En form af
glasbjörken uppträder här. I de större björkbestånden
(björkbackarna) nedanför björkregionen dominerar
däremot masurbjörken, medan glasbjörken förekommer
endast insprängd eller på fuktig mark. - På myllrik
mark i kärr samt längs sjöstränderna uppträder klibbalen
(fig. 10) i ofta produktionskraftiga
bestånd af rätt stort värde. - I mullrik fuktmark når
också aspen (fig. 9) god utveckling och uppträder
i en örtrik formation med insprängd gran. På torrare
och magrare marker uppträdande aspslyn bli däremot
lätt innanruttna och lämna ej någon behållning
af värde; på sådan mark räknas aspen mera som ett
skogsogräs än som ett skogsträd. - Af de forna vackra
ekskogarna (fig. 11) finnes f. n. ej mycket kvar i
Sverige. Endast på några punkter i Mälardalen och inre
Halland får man ännu se ekskogar med rik örtvegetation
och vackert snårskikt af slån, hagtorn m. m. under de
glesa kronorna. På torra, magra områden finner man här
och där ekbackar med en markvegetation af ej vidare
frodiga gräs. - I ekskogen invandrar gärna boken
(se fig. 11) och tar där herraväldet samt bildar till
slut rena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
