1081 Skogssängaren-Skogstorp 1082 marken, i södra Sverige från slutet af mars till maj, i Norrland en månad senare. Den vanligaste såddmetoden är rutsådd 1. fläcksådd, hvarvid fröet utsås i uppluckrade fläckar på skogsodlingsfältet. Efter dessa såddfläckars beskaffenhet skiljer man på vanlig rutsådd, där markbetäckningen afflås omkr. 30 cm. i fyrkant, strecksådd, med längre och smalare rutor, och gropsådd, med djupt luckrade rutor. Någon gång utsås fröet (särskildt ek- och bokollon) i uppluckrade rader tvärs öfver skogsodlingsfältet (r a d-s å d d), och ibland tillgripes bredsådd, hvarvid fröet liksom i jordbruket utsås likformigt öfver fältet. Bredsådden används numera uteslutande på afdikade mossar, hvarvid fröet bäst sprides medelst en s. k. såddfiol (fig. 1). Vid rutsådden användas vanligen särskilda såddkannor, hvari fröet förvaras och från hvilka det sprides ut i såddrutan. Mest använda äro den af jägmästare E. Andersson konstruerade tvårummiga såddflaskan "Vänd" (fig.2) och den af kronojägare P.Hallström Fig. 2. Ernst Anderssons rsåddflaska "Vänd". (Vio af orig;s storl.) Fig. 3. Per Hallströms såddflaska. (Vio af orig:s storl.) uppfunna såddflaskan (fig. 3). Med ett dagsverkspris af 3 kr. för mansdagsverke och l,50 kr. för hjon blir kostnaden för såddrutornas upphackning och fröets utsående omkr. 20 kr. per har, vid djupare hackning af rutorna, hvilket är att rekommendera, omkr. 25 kr. Härtill kommer kostnaden för själfva fröet, hvaraf åtgår 1/2-l kg. tall- eller granfrö. G- Sch. Skogssångaren, zool. Se Löfsångarsläktet. Skogssäf, bot. Se Scirpus, sp. 1350. Skogstaxatorer, i statstjänst anställda extra jägmästare, som ha till uppgift dels att biträda öfverjägmästarna med värderingen af kronan till inköp hembjudna fastigheter, dels att granska alla för de allmänna skogarna upprättade skogshushållningsplaner, dels att själfva upprätta sådana planer. En skogstaxator är fast anställd i hvarje öfverjägmästardistrikt utom i det södra, hvarför deras antal är 11. S-r. Skogstaxering, skogsh., kallas tillvägagångssätten vid utrönande af skogstillgångarna å en trakt. Ofta afser sådan taxering endast själfva virkesförrådets kubikmassa, dimensioner eller värde, t. ex. vid utstämpling eller planerande af omedelbar afverkning, men ej sällan utrönas jämväl ålder och tillväxt hos skogen, hvarjämte skogsmarkens areal och produktionsförmåga göras till föremål för undersökning. Sådan fullständigare taxering företages t. ex. alltid som underlag för uppgörande af hushållningsplaner (se Skogsindelning), men har också användts t. ex. vid den af allmänna medel bekostade taxeringen af Värmlands läns skogar, utförd 1910--14. Ehuru vana taxatorer rätt säkert förmå genom okulärtaxering utröna virkesmassa, antal timmer o. s. v. per ytenhet, försiggår taxeringen dock vanligast genom trädens räkning och samtidig uppmätning af vissa dimensioner, t. ex. brösthöjdsdiametern, totala höjden och afsmalningen. På grund af i tabellform framlagda vetenskapliga förundersökningar äro dessa mått i de flesta fall tillräckliga för erhållande af nöjaktig kännedom om stående stammens kubikinnehåll och virkesafkastning. Diametermätningen, som sker med hjälp af en klafve 1,3 m. från marken, företas vanligen å hvarje träd, medan öfriga mått pläga tagas endast å vissa representativa, fällda eller stående s. k. profträd eller modellstammar. Dessa profträd utväljas ofta enligt s. k. Draudts metod sålunda, att t. ex. hvart 40:e träd inom hvarje dimensionsklass närmare undersökes, hvarigenom summan af profträden utgör en förminskad bild af skogen i sin helhet. Ej sällan förenklas arbetet ytterligare därigenom, att taxeringen ej utsträckes öfver hela skogsarealen, utan endast å särskildt utvalda s. k. profytor, hvilkas taxeringsresultat sedan tillämpas å kringliggande, likartad skog. En särskild form af dylik profytetaxering är den s. k. regelmässiga linjetaxeringen, då profytorna utläggas i form af smala bälten jämnt fördelade öfver hela skogen. Med 10-metersbälten på inbördes afstånd af t. ex. 100 eller 200 m. blir 1/10, resp. 1/20 af arealen taxerad, och sannolikhet finnes då för, att virkestillgången å hela skogen bör vara 10, resp. 20 gånger större än å profbältena. Medelst dylik linjetaxering uppskattas årligen stora arealer svenska skogar. Samma metod användes också vid den ofvan nämnda Värmlandstaxeringen, då bältena lades på 4,000 m. afstånd. Genom anteckning jämväl af årsringens bredd, skogens ålder, markslag och skador m. m. blef på detta sätt 0,25 proc. af länets areal noga inventerad såväl till virkesförråd samt dess tillväxt och öfriga egenskaper som också till förekomsten af olika slags skogsmark, mossar, kärr o. s. v. Genom att jämföra resultaten från olika taxationslinjer kunde jämväl taxeringens noggrannhet bedömas, hvarvid ansågs, att äfven i ogynnsammaste fall denna glesa taxering ej gärna kunde vara behäftad med större fel än 5 till 10 proc. F. n. (1917) föreligger förslag, att landets samtliga skogar skola taxeras på liknande sätt. T. J. Skogsteknologi. Se Skogsbruk. Skogs-Tible, socken i Uppsala län, Hagunda härad. 6,825 har. 651 inv. (1915). S. bildar med Åland ett pastorat i Uppsala stift, Hagunda kontrakt. Skogstig. Se Kolmått. Skogstorf. Se Mosse, sp. 1197. Skogstorp, förv., smärre odlingslägenheter, som statsmakterna 1901 började upplåta åt mindre bemedlade på kronoparker och öfverloppsmarker först inom Norrbottens län, sedan inom alla de sex nordligaste länen. Enl. k. kung. 18 juni 1909 med däri senare vidtagna ändringar upplåtas skogstorp på 15 frihetsår, hvarefter erhållas arrendekontrakt på 50 år med optionsrätt. Arrendeafgiften beräknas till 3,6 proc. af lägenhetens kapitalvärde,