1105 Skolhäst-Skollofskolonier 1106 öfver skollokalerna i Göteborg 1872 och Stockholm 1882, öfver hälsotillståndet i skolorna af Key 1885, upprepade hygieniska undersökningar öfver Stockholms folkskolor under senaste 10 år, öfver elementarläroverkens lärjungar af Sundell, Heiiman och Elf ström (se "Hy g. tidskr.", bd 3; 1910), öfver folk- och småskolor på landet af Svenska pro-vinsialläkarföreningen (tr. 1914), m. fl. Skolhy-gienens snabba utveckling i Sverige visar sig först i lokalernas högst betydliga förbättring. 1872 funnos i Göteborg blott i l/a af skollokalerna 4 kbm. luft eller däröfver för hvar lärjunge; 1,5-3 kbm. var ganska vanligt. K. Wallis fann 20 år senare i de svenska folkskolorna i medeltal 4,3 kbm. Numera fordrar man äfven för småbarnen 4-5 kbm. (se Skolrum). J. Widmark uppvisar, att skol-myopien i elementarläroverken från 1883 till 1897 sjunkit från 23 proc. till omkr. 9 proc. af hela antalet lärjungar. Detta är ett resultat, framkalladt af bättre skolsalar, bättre skolbord, bättre belysning, bättre tryckta böcker. Dessutom häntyder närsynthetens starka tillbakagång på mera tillgodosedd fysisk uppfostran (se "Hyg. tidskr'', 1909). Det under vår tid så ansträngande skolarbetet synes icke nedbryta hälsan, såsom man en tid befarade. Däremot torde öfvermåttet af arbete i viss mån minska de äldre lärjungarnas intresse för skolstudierna. Det återstår ännu mycket, innan skolhygienen blifvit fullt tillgodosedd. Redan på Lings tid infördes gymnastiken vid våra elementarläroverk; äfven vid seminarierna har den stor betydelse, men folkskolorna ha ännu mycket för litet gymnastik. Skolbad (se d. o.) infördes i Stockholm 1891; dessa ha äfvenledes utvecklats lyckligt. E. Ät. Skolhäst. Se Skolridning. Skolia'st (Scholia'st). Se Sch öl i ön. Skölier (grek. sko'lia, af skolio's} krokig, ej att förblanda med scholier, se S c h o l i o n) kallades hos forntidens greker ett slags bordsvisor, hvilka vid festliga samkväm brukade sjungas af bordsgästerna. Den sjungande höll i handen en kvist af myrten eller lager, som han sedan öfverlämnade till den, som var i tur efter honom. Namnet afser förmodligen antingen denna växlande ordning eller de friheter i formen, som voro medgifna för dessa i de flesta fall af ögonblickets ingifvelse födda sånger. De innehöllo ofta någon ur lifvet hämtad sedelärande tanke, stundom i förening med lofprisande af gudar eller stora män. Af en högre rang voro Pindaros' skolier, hvilka voro afsedda att utföras i korsång. Äfven Terpandros, Alkaios, Sapfo m. fl. prisas som författare af dylika sånger. De skolier, som kommit till vår tid, till större delen af okända författare, äro samlade af Bergk i "Poetse lyrici grseci", III. Jfr R. Reitzenstein, "Epigramm und skolion" (1893). A. M. A. Skolion, grek., sing. af skolia. Se'S koller. SkolJOS [-ås; af grek. skolio's, krokig], med., snedrygg. Se Ryggradskrökning. Skolkarhem, ett förr stundom användt namn på uppfostringsanstalter för barn, som på grund af föräldrarnas vårdslöshet eller tredska hindrades i sin skolgång eller på grund af vanart ansågos böra skiljas från skolan. Ett skolkarhem upprättades i Stockholm 1897. Anstalten upphörde 1907, sedan kommunen, på grund af lagen ang. uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn af 1902, upprättat barnhem för i sedligt afseende försummade barn och skyddshem för vanartade barn. p- E- L~m- Skolkning, oloflig bortovaro från undervisning, tjänst o. s. v. I skolan har skolkning alltid varit belagd med straff, olika för olika tider och seder. Så t. ex. fick på 1700-talet i Örebro skola en gosse, som skolkade i aftonbönen, handplagg; en annan, som skolkat i skolan och ljugit för sina föräldrar, fick bära "klumpen". Stundom hade skolk-ningen goda grunder, såsom socknegång (se d. o.), brist på kläder, för stark köld i de ända inpå 18uO-talet oeldade skollokalerna o. d. Vanlig var s. k. s k o l s j u k a, d. v. s. att en gosse på grund af föregifven sjukdom håller sig hemma från skolan och, sådant händer, stundom af klemiga föräldrar, särskildt mödrar, erhåller intyg om sjukdom. Numera, då lokalerna äro vackra och väl uppvärmda och undervisningen rolig, illustrerad som den är af all slags matenel, äro både skol-sjukan och andra former af skolkning mera sällsynta. Detta är äfven förhållandet i folkskolorna, sedan det för de fattigaste barnen blifvit möjligt att få mat och kläder i skolan. J- C. Skolkollegium. Se Läroverkskollegium. Kollegium som benämning på lärarförsamling förekommer äfven vid andra läroanstalter än de allmänna läroverken, såsom exempelvis vid Stockholms stads folkskolor, de tekniska elementarskolorna, Tekniska högskolan, Chalmers' tekniska läroanstalt, Gymnastiska centralinstitutet och Karolinska institutet, där lärarförsamlingarna kallas lärarkollegier. Ett annat namn på samma sak är lärarråd, som utgör benämningen på lärarförsamlingarna vid exempelvis tandläkarinstitutet och Göteborgs högskola. P. E. L-m. Skolkria. Se Kria. Skolkök. Se Folkskola, pl. V, och Huslig ekonomi. Skollag, i egentlig bemärkelse sammanfattningen af sådana skolväsendet reglerande bestämmelser, som ha lags natur eller tillkommit genom samverkan af K. M:t och riksdagen (se Lag). I dagligt tal pläga stundom skolstadgorna kallas skollagar, oafsedt huru deras stadganden tillkommit. P- E. L-m. Skollofskolonier, stundom kallad F e r i e k o l o-n i e r, ha till ändamål att bereda klena och fattiga folkskolebarn från städerna tillfälle att under sommaren genom närande föda, frisk luft och bad återvinna hälsa och krafter. Kolonierna förläggas till närliggande skärgård eller eljest hälsosam trakt vid skog eller sjö. För bröstsjuka barn från Stockholm är en särskild koloniplats anskaffad i Jämtland, fjällkoloni (se d. o.). Den förste, som upprättade skollofskolonier, var prästen Bion i Zürich, 1876. Hans åtgöranden vunno snart efterföljd i Tyskland, England och Förenta staterna. Den första skollofskolonien i Sverige utrustades i Stockholm 1884 på initiativ och under ledning af folk-skollärarinnan fröken Agnes Lagerstedt. Följande år bildades Föreningen för skollofskolonier med kronprinsessan Viktoria som ordf. Medlen till skollofskolonierna anskaffades till en början uteslutande på frivillighetens väg. Sedermera har verksamheten understödts genom do-