Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skrefsrud, Lars Olsen - Skrei - Skreia l. Skreikampen - Skreikampen - Skrekarhyttan - Skrenakhornet - Skrevitskij, Aleksandr Iljitj - Skribent - Skrickerums grufva - Skridfinnar l. Skritfinnar - Skridjökel - Skridskinnsbaggar - Skriskosegling - Skriskoåkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
togs han 1862 i Gossnerska missionsskolan i
Berlin, där han lärde bl. a. hindi och bestod 1863
afgångspröfning som n:r 1. S. å. reste S. till
kolh-missionens station Ranchi 300 km. v. om Calcutta;
1865 följde Börresen efter. 1867 påbörjade
de gemensamt den betydelsefulla santal-missionen
(se d. o.). S., som på kort tid lärt sig santali,
utarbetade den i sitt slag grundläggande Grammar of
the santhal language (Benares, 1873), utarbetade
en santalsk-engelsk och engelsk-santalsk ordbok,
som förelåg färdig till tryckning 1905, och skapade
på samma gång en hel liten litteratur på santali:
uppbyggelseböcker, läroböcker, öfversättningar af
psalmer och fabler (bl. a. 73 af Aisopos, 1886),
folklore (bl. a. en stor samling uppteckningar
om santalernas traditioner och institutioner,
1887). Tills. med svensken E. Heuman och norrmannen
P. O. Bodding verkställde han en 1906 fullbordad
öfv. af nya testamentet till santali. S. deltog äfven
i utgifningen af månadsskriften "Santalernes ven"
(i Benagaria, sedan 1890) och författade uppsatser
i missionens organ i Danmark ("Dahkwala") och Norge
("Santalen"). Af S:s föredrag och tal under hans
stora propagandaresor i Europa 1873–74 och 1881–83,
1894–95 därjämte i Förenta staterna, äro många
tryckta på olika språk, på norska bl. a.
Udvalgte taler (1883). Under sitt andra besök i
Norge vigdes S. 26 juli 1882 till missionspräst. Han var
hedersdoktor vid universitetet i Calcutta och led. af
Videnskapsselsk. i Kristiania m. m. Se J Löth,
"L. O. S., missionær blandt santalerne" (Köpenhamn,
1914). K. V. II.
Skrei (af fno. skriða, skrida), i Norge benämning
på den lekfärdiga torsken, "stortorsk". K. V. H.
Skreia 1. Skreikampen, ett 708 m.
högt, åt ö. brant stupande fjäll v. om Mjösen,
Norge. K. V. H.
Skreikampen. Se Skreia.
Skrekarhyttan, masugn i Vikers socken,
Örebro län, 2 km. från Vikersviks station på Nora
bergslags järnväg, med en årstillverkning af omkr.
3,000 ton tackjärn, hvartill malmen hämtas från
Pershytte och Dalkarlsbergs m. fl. grufvor.
Masugnen har egts af Gyttorps sprängämnes-a.-b., men
såldes i nov. 1916 med tillhörande skogar till
firman Barkman & Co. i Stockholm.
Skrenakhornet, ett 1,487 m. högt, isoleradt fjäll
s. om Stor- (l. Söndmörs-)fjorden, Norge. K. V. H.
Skrevitskij, Aleksandr Iljitj, rysk läkare
och sociolog, f. 1827, aflade juridisk examen 1849
och blef med. doktor i Dorpat 1859. Han fick i
uppdrag att samla material för baron Haxthausens
arbete "Die ländliche verfassung Russlands", och
resultatet af hans forskningar blef det monumentala
verket Krestianskoje djelo v tsarstvovanie imperatora
Aleksandra II (Bondefrågan under Alexander II:s
regering; 4 dlr, tr. i Bonn 1862–68). Den
fick införas i Ryssland först 1870 och prisbelöntes
året därpå af ryska vet. akad. Särskildt som
ögonläkare har S. en framstående plats i den ryska
läkekonstens historia. A-d J.
Skribent (af lat. scribere, skrifva), skriftställare,
ofta i ringaktande bemärkelse. — Skribler,
dålig skriftställare, bläcksuddare, mångskrifvare.
Skrickerums grufva, belägen i Tryserums socken,
Kalmar län, 15 km. v. om Valdemarsvik, upptogs 1779 af
egaren till Åtvidaberg och drefs som koppargrufva till
våren 1784, hvarefter den låg nere ända till 1898,
då den åter började bearbetas, nu i sin egenskap
af selengrufva. Berzelius hade nämligen strax efter
sin upptäckt af selen vid Falu grufva 1818 undersökt
ett selenhaltigt mineral från S., hvilket af honom
benämndes eukairit (se d. o.). Ett annat mineral, som
han efter dess sammansättning kallade selenkoppar,
erhöll senare efter honom namnet berzelianit. Detta
är det hufvudsakliga selenmineralet vid S. Berget
genomdrages af en större och flera mindre ådror af
kalkspat, i hvilka berzelianiten förekommer som mer
eller mindre rikliga svarta impregnationer. Vidare
förekommer här ett tredje selenmineral, i hvilket
Nordenskiöld 1866 fann den då nyligen upptäckta
metallen thallium. Detta erhöll af honom namnet
crookesit efter denna metalls upptäckare. Bland
andra vid S. förekommande mineral märkes pechblände. Svk.
Skridfinnar l. Skritfinnar omtalas af
Prokopios, Jordanes, Paulus Diaconus och Ottar (i
konung Alfreds geografiska inledning) samt af de
senare medeltida författarna Adam af Bremen och
Saxo såsom bosatta i nuv. norra Sverige. De
kunde i djup snö springa (skida) fortare än de vilda
djuren. De lefde af jakt och använde vilda
djurs skinn till kläder. De fleste forskare identifiera dem
med lapparna; "skrid" betecknar, att de öfver snön
åkte (skredo) på skidor, och "finnar", fenni, var
fordom, liksom ännu i dag i Norge, lapparnas namn;
skridfinnar är således = skidåkarlappar. S. Lönborg
anser emellertid i "Adam af Bremen" (1897)
på skäl, som kanske icke äro alldeles öfvertygande,
de af Adam omtalade skridfinnarna identiska
med de gamle hälsingarna. Jfr Lappar,
sp. 1203. M. G. S.
Skridjökel, geol. Se Glaciärer och Jökel.
Skridskinnbaggar, zool., hos oss obruklig benämning
på rofskinnbaggar (se d. o.).
Skridskosegling, sportv. Se Issegling, sp.
1007, med fig.
Skridskoåkning är ett skridande, "skrinnande",
öfver is medelst ett par under fotsulorna fastgjorda
skenor af ben, järn eller stål, skridskor.
Skridskoåkningen har i Europa varit känd sedan
urminnes tider. Skridskorna bestodo i äldsta
tider af djurben, "isläggar" (fnisl. isleggir). Sådana
isläggar ha funnits i lämningar från pålbyggnaderna.
Fig. 1 visar en islägg (antagligen från
1400-talet), funnen vid muddring i Penningbysjön
i Länna socken, Roslagen. En i England funnen
benskridsko (sannolikt från 1100- eller 1200-talet),
används som ordförandeklubba i Internationella
skridskoförbundet. I Holland idkades under medeltiden
skridskoåkning ganska allmänt, och därifrån
torde den på en fotplatta af trä fastsatta
järnskridskon härleda sig. Detta slags skridskor voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
