1197 Skriciulaupen-Skrif konst 1198 s k r i d t, som rides i långsammare tempo och med större samling som medel vid ryttarens och hästens utbildning, samt ökad sk rid t, som rides i Fig. 1. Skridt hastigare tempo och med friare hållning än ma-növerskridt samt används som medel för att upparbeta hästens skridtrörelser. I s. k. spansk s k r i d t lyfter hästen frambenen högt upp och sträcker dem rakt fram, innan de åter sättas i Fig. 2. Spansk skridt. marken (fig. 2). Rörelsen anses icke tillhöra skol-ridning, utan är eg. blott att betrakta som cirkuskonststycke; den används emellertid som föröfning till s. k. spansk traf. Ordet betecknar ej någon rörelse, som har med spansk ridkonst att göra, utan är troligen en förvrängning af it. spasseggio, spatsergång. En felaktig form af skridt är pass (se d. o.). 2. B. C-m. Skridulaupen, en 2,137 m. hög fjällrygg med den från Jostedalsbrseen utlöpande Skridulaupbrse mellan Raudalen i s. och Grjotlien i n., Kristians amt, Norge. K- V. H. Skrifapparat, Mö rses. Se T el e gr a f. Skrifbläck. Se Bläck. Skrifkonst, förmåga 1. färdighet att åstadkomma skrift (se d. o.), att skrifva. I väsentlig mån identiskt med ordet skrifkonst är ordet skrifkunnig-het. Sättet att skrifva, handskriften 1. handstilen, är olika hos olika människor och för dem något karakteristiskt samt har gett uppslag till en särskild vetenskap, graf ologi (se d. o.). Handstilen bör vara vårdad, lättläst och flytande; skönskriften 1. kalligratien lägger därjämte an på estetisk verkan genom vacker linjeföring och sirater. Om den medeltida utsmyckningen af begynnelsebokstäfver se Initial. Bibringandet af skrifkonsten ingår som ett viktigt undervisningsämne (v ä l s k r i f n i n g) i allmänna läroverk, folkskolor, seminarier, folkhögskolor, militär-, handels- och tekniska skolor. Det har dock länge i Sverige mera varit ett öfnings- än ett läroämne, och bristen på metodik (med utbildning af skriforganen och formsinnet) har vållat mycken tidsspillan utan motsvarande godt resultat. På senare årtiondena har man (med anknytning till medeltidens skrifsätt) flerstädes i undervisningen prof vät don s. k. lodräta stilen, vid hvilken papperets läge är parallellt med bordskanten och ögonens sammanbindningslinje. Syftemålet därmed har varit att hos eleverna främja en rakare och icke snedvriden kroppshållning och så förebygga ryggradskrökningar. Skrifningen utfördes på det sättet prydligt af de unga, men det visade sig, att dessa i 15-16-årsåldern, då behofvet att skrifva fortare gjorde sig gällande, lätt fingo en bakåt-lutad och vårdslösad stil. Man har därför åter (liksom renässanstidens människor) öfvergått till den mer eller mindre högerlutande stilen, betingad af naturlig handställning och därmed sammanhängande behof att vrida papperet något åt vänster. Den lodräta stilen har följaktligen öfver-getts i Tyskland, England ocn Amerika, i Danmark och Norge samt väsentligen likaså i Sverige. Litt.: bl. a. "Anvisning till Påhlmanska skrif-metoden" (5:e uppl. 1911) och F. Holmqvist, "Om skrifning och skrifundervishing. I. Metodik" (1910). Om rundskrift se d. o. Skrifkun-nighetens spridning hos ett folk utgör en af de viktigaste omständigheterna för bedömande af dess bildning. Personer, som sakna skrifkunnighet, benämnas analfabeter (se d. o.). I åtskilliga länder, t. ex. Italien, är läs- och skrifkunnig-het villkor för rösträtt vid riksdagsmannaval. Se vidare Skrifmaterial och Skrift. Jfr Skrifning. Modern konstskrift kallas ett i senare hälften af 1890-talet i England och Österrike ut-bildadt och numera äfven i svenska tekniska yrkesskolor infördt förfaringssätt att medelst särskildt konstruerade skrifverktyg åstadkomma snabb och ledig textning med tusch, präntning af rubrikstilar o. d. i de mest omväxlande vedertagna och nya former. Denna konstskrift synes bli af stor nytta för mönsterritare, bokhandtverkare, litografer, typografer, dekorations- samt yrkes- och skyltmålare, arkitekter, ingenjörer, kartritare, gravörer m. fl. samt till affärsskyltning i butiker. - Inom arten skiljes på "tråd"- 1. "stafskrift" (med jämnfluten linje) och "bandskrift", där linjen ter sig som ett växelvis på kant eller med sin breda sida uppåt-vändt band. För trådskrift nyttjas som verktyg antingen en ur tät kork framställd spolformig penna, hvars spets medelst fint smärgelpapper afrundats till önskad groflek, eller ock den af stål förfärdigade s. k. redispennan, försedd med tuschtunga som vätskebehållare och i spetsen en cirkelrund platta, ställd i nära rät vinkel mot pennan. För bandskrift nyttjas en trästaf eller rörstängel med i ändarna anbragta mejselformiga och vanligen snedt afskurna korkspetsar, eller ock begagnas som nyare ersättare för dessa redskap några sorters stålpen-