nor med snedskuren spets: den vänsterskurna
ly-pennan samt de högerskurna to- och ato-pennorna,
den senare med uppåtvikt spets. Utan färg eller tusch
används mi-lyd-pennan, ett graverinstrument af stål
för intryckning af skrift i vax, koppar, mässing
eller stanniol. De nämnda skrifverktygen påminna i
fråga om principerna i märklig grad om forna tiders
(jfr Skrifmaterial). Litt.: Askenberg,
"Modern konstskrift" (1916).
Skrifkrita, kem. tekn. Se Krita 2.
Skrifkulan. Se Malling-Hansen och Skrif-maskin, sp. 1201-02.
Skrifkunnighet. Se Skrifkonst.
Skrifläsmetoden, det förfaringssätt vid den första
undervisningen, enligt hvilket inlärandet af läsning
förbindes med inlärandet af skrifning (se Ljudmetoden),
är framsprungen ur kritik af den urgamla
bokstafveringsmetoden. Denna, som kännetecknas dels
däraf, att den förknippar bokstafsfigurerna endast med
deras traditionella namn (be, äff, kå o. s. v.), ej
med de ljud, som de i språket företräda, dels däraf,
att läsandet af trycktyperna enligt densamma föregår
läsandet och frambringandet af skriftyperna. Ansatser
till en skrifläsemetod finnas visserligen hos
tidigare pedagoger, såsom Ratich, De Launay, Bell
och Lancaster, men dess egentlige upphofsman är
den bajerske prästen och skolmannen Johann Baptist
Graser (f. 1766, d. 1841), som 1817 yrkade, att
läseundervisningen, för att motsvara den naturliga
utvecklingen, borde grunda sig på skrifundervisningen
och sålunda antingen komma efter denna ("den rena
skrifläsemetoden") eller åtminstone först jämsides
därmed ("den blandade skrifläsemetoden"). Se vidare
Ljudmetoden, sp. 859.
Frv Brg.*
Skrifmaskin, en apparat, som ersätter handens skrifverksamhet
och framställer vanlig tryckstil. En modern
skrifmaskins beståndsdelar äro: 1)
anslagsmekanism,
vanligen en tangentklaviatur; 2)
typbärare, det
organ, hvarpå typen är fäst, utgöres af en typarm,
ett typhjul, en typcylinder, en typsektor;
3)
mellanmekanism, som öfverför anslagsmekanismens
rörelse till typbäraren och består af drag-
l. tryckstänger, häfarmar, kugghjul o. s. v.;
4)
pappersbärare, lagrad i en s. k. vagn l. släde,
är vanligen en gummivals, omkring hvilken papperet
lägges och hvarmed detsamma frammatas rad för rad
(radflyttning); 5)
stegflyttning, som möjliggör
vagnens successiva förflyttning en bokstafsbredd i
radriktningen; 6)
färgningsanordning, bestående af
färgdränkta band, kuddar eller rullar; färgbandet,
som måste ha automatisk rörelse för att till fullo
utnyttjas, placeras mellan typen och papperet,
öfriga anordningar så, att de färga typen, som sedan
själf afsätter färgen på papperet; 7) maskinellt
underordnade, men för det praktiska arbetet viktiga
delar, äro: klocksignal, som anger, då skriften
närmar sig slutet af raden; låsning af tangenterna,
då raden är fullskrifven; korrigeringsknappar:
för vagnens tillbakaflyttande successivt ett steg
(backtangent), marginalfrigörare; färgbandsomkastare,
tabulator för kolumnarbete etc.; marginalstoppare;
anordningar för olika radafstånd samt för papperets
riktande eller frigörande etc. Genom användning af
karbonpapper, lagda mellan de särskilda pappersbladen,
kunna samtidigt flera skrifvelser af samma slag
erhållas. Förloppet vid skrifningen är följande: vid anslagstangentens
nedtryckning fortplantar mellanmekanismen rörelsen
till typarmen, som erhåller en svängande rörelse mot
den papperet hållande gummivalsen. Genom det framför
tryckläget spända färgbandet aftryckes den typ,
som är fäst på typarmen. Fig. 1 visar
en typarmsmekanism i hvila och vid anslag mot
valsen.
A anslagstangent,
B mellanmekanism,
C typarm,
D gummivals.
Fig. 1.
1714 erhöll H. Mill, England, patent på en
"skrifmaskin", hvars konstruktion ej finns
beskrifven. Andra uppfinningar af skrifmaskiner
gjordes bl. a. i Frankrike 1784, i Amerika 1829
(A. Burt), i Frankrike 1833 (X. Progrin) och i
England 1844 (Littledale), men de voro samtliga
afsedda för framställning af blindskrift. 1843
patenterade amerikanen Ch. Thurber en skrifmaskin,
kallad "chirographer" (se pl., fig. 2). Den bestod
af ett horisontellt hjul, bärande i sin periferi
armar, försedda med bokstafstyper. Automatiska
rörelser förekommo ej i denna maskin, utan hvarje
inställning skedde med ett särskildt handgrepp. Den
första i praktiskt bruk, ehuru blott för blindskrift,
använda maskinen konstruerades (1849) af en blind
fransman, P. Foucault, som förevisade den i London
1851. Samtidigt visades af W. Hughes en maskin,
konstruerad för skrift genom karbonpapper. Maskiner
med typarmar konstruerades 1847--56 af A. E. Beach,
Amerika, och 1855--60 af sir Ch. Wheatstone, England;
d:r S. W. Francis, New York, konstruerade 1857 en
maskin med tangentbord, som liknade ett piano. Vid en
tangents nedtryckning lyftes en typarm och flyttades
papperet i sidled. En amerikan J. Pratt uttog i London
(1866) patent på en maskin med 36 typer, ordnade
i tre rader på ett hjul, som vid rotation ställde
den önskade typen framför tryckpunkten, under det
att papperet och ett mellanliggande karbonpapper
pressades mot typen genom en hammare, påverkad af
tangenterna. Maskinen, "pterotype" (fig. 3), var i sig
själf utan betydelse, men den blef anledningen till
Sholes' nedan beskrifna uppfinning. Vid den verkstad i
Milwaukee, där uppfinnaren C. Gliddens konstruktioner
utfördes, arbetade boktryckarna C. L. Sholes och
S. W. Soulé med en maskin för att foliera böcker och
trycka serienummer på sedlar. Glidden öfvertalade
dem att utveckla maskinen så, att den kunde användas
för bokstäfver i st. f. siffror. Sholes uppfann
typstängernas upphängande i en cirkel, och Soulé
