bokstäfverna (A, B, C o. s. v.), hvari deras utvecklingsformer åskådliggöras. Huruvida den feniciska skriften (se Alfabet) härstammar från de egyptiska hieroglyferna eller den babyloniska kilskriften, är en bland våra dagars lärde starkt omtvistad fråga, som ännu väntar på sin lösning. Ur den feniciska skriften utvecklade sig det arameiska alfabetet (i Assyrien; se pl. II), som åter var ursprunget till den hebreiska kvadratskriften (se Hebreisk skrift). Vidare härstamma därifrån den s k. estrangelo, d. v. s. det syriska alfabetet, hvarmed evangelierna först nedskrefvos (se pl. II), och pesjito, den syriska folkskriften, liksom de öfriga semitiska alfabeten. Från nord-semitiska (ej feniciska) alfabet härstamma Indiens skriftecken (i art. Alfabet finnes bland dessa sanskrit afbildadt). Den äldsta kända indiska skriften går tillbaka till 3:e årh. f. Kr. (se Indiens språk och litteratur, sp. 548). Indernas heliga alfabet är det s. k. devanagari (se d. o. och pl. I). -- Den grekiska skriften härledes, såsom nämndt, från fenicierna (se Alfabet och Grekiska språket, sp. 218). Enligt sagan var det Kadmos, som först förde skrifkonsten öfver till Grekland. I början använde grekerna det feniciska alfabetet oförändradt, men det utvecklades af dem under tidernas lopp till en själfständig skrift, enligt hvad Herodotos berättar. Genom Simonides ökades bokstäfvernas antal från 16 (enligt andra 18) till 24, hvartill sedan ytterligare lades några tecken för dubbelkonsonanter (jfr pl. II samt fig. i art. Palimpsest och Papyrus). -- Romarna erhöllo sitt alfabet närmast från grekerna (se Alfabet), och bokstäfvernas äldsta latinska namn likna mycket de grekiska. Förmedlingen skedde genom de i södra Italien blomstrande grekiska kolonierna (det s. k. "Magna Græcia"), med hvilka romarna hade lifliga förbindelser. Man har ännu i behåll grekiska inskrifter från Cumæ, hvilkas bokstäfver förråda stor likhet med de äldsta latinska och utgöra en mellanlänk mellan det grekiska och det latinska alfabetet. Till följd af romarspråkets hårdhet i jämförelse med grekiskan måste en och annan bokstaf där beteckna ett annat ljud än i det grekiska alfabetet, men källan fördunklas dock ej därigenom. (Se vidare Latinska språket.) -- Det af västslaverna begagnade glagolitiska alfabetet (se d. o. och jfr pl. II) är en utbildning af 800- och 900-talens grekiska minuskelskrift, hvaremot det cyrilliska alfabetet (jfr pl. II), som tillhör de östslaviska folken, är bildadt af grekisk majuskelskrift. Om de ryska skriftecknen se Ryska språket. De gotiska skriftecken, som användes af biskop Wulfila (300-talet) i hans bibelöfversättning (se Codex 2, där en sida finnes afbildad), äro i vissa punkter fritt utbildade, men erinra i andra både om det grekisk-latinska alfabetet och om runraden. -- Om den för de germanska folken egendomliga runskriften, med sina två skilda runrader, den äldre (urnordiska) med 24 mynder, och den därur härledda yngre, med 16 mynder, se Runor. Om den keltiska skriften ogam se d. o. -- Af svensk medeltidsskrift finnas prof återgifna i art. Handskrift, Landskapslagar, Landslag och Munkskrift. I afseende på skriftens riktning är kändt, att den semitiska skriften äfvensom pehlevi skrefs från höger till vänster, den kinesiska och möjligen den äldsta kilskriften åter uppifrån nedåt. Äfven grekerna skrefvo i början från höger till vänster, och en lämning däraf är det i vissa gamla inskrifter förekommande s. k. bustrofedon, "plogskrift", i hvilken hvarannan rad går från höger till vänster, hvarannan däremot från vänster till höger, liksom plogens gång, hvilken uppristar två fåror i motsatt riktning. (Jfr Bustrofedon.) Vid öfvergången till skrifning från vänster till höger ändrades för bekvämlighets skull formen på några bokstäfver. De semitiska förebilderna voro nämligen öppna åt vänster, de grekiska åter, med f. ö. samma utseende, öppna sig åt höger. Redan på Herodotos' tid skref man emellertid i Grekland allmänt från vänster till höger. Vid bokstafsskriftens första framträdande (hos egypter, fenicier m. fl.) betecknades i allmänhet endast konsonanterna. Vokalbeteckning infördes först senare af judar, syrier och araber. Det närmare studiet af hithörande företeelser äfvensom allt annat, som går ut på belysandet af äldre tiders skriftväsen, särskildt för så vidt det gäller att tolka fornskrifter, faller under paleografiens område (se Paleografi med planscher, visande skriftprof från hela medeltiden). Om de i tryck brukliga skriftarterna se Boktryckarkonst, sp. 983, och Stil. Det återstår ännu att omnämna några speciella arter af skrift, som ha hvar och en sina skilda uppgifter. Skrift, som är afsedd att kunna tolkas endast af den, som har nyckeln därtill, benämnes kryptografi och lönnskrift (se dessa ord). Konsten att skrifva med förkortningar kallas snabbskrift (takygrafi) l. kortskrift (se Stenografi). -- Om internationella skriftspråk se Pasigrafi. -- Blindskrift, som begagnas af de blinde, finnes afhandlad under Blindundervisning (se d. o.). Skriftens historia, ehuru af så omätlig vikt för kännedomen om människans utveckling, har jämförelsevis sent börjat bearbetas. Af forntidens folk ha endast kineserna egnat större uppmärksamhet åt sin skrifts historia (först 1801 bekantgjord för Europa genom Hagers arbeten). Judar, greker och romare, som varit de egentliga källorna för historieforskningen, ha mycket litet befattat sig med skriftens historia. Det var först de lärde benediktinerna Mabillon och Montfaucon, som under 1600-talet grundlade den grekisk-latinska paleografien (se Paleografi). Skaparen af den jämförande skriftkunskapen var Ulrik Kopp (1819). Genom Alexander v. Humboldt väcktes (1811) intresset för de mexikanska hieroglyferna. Egyptens hieroglyfer blefvo först genom Champollions forskningar på 1820-talet allmän egendom, och vid ungefär samma tid fann Grotefend klaven till de persepolitanska kilskrifterna. 1845 upptäcktes genom Layards gräfningar Ninive för andra gången, och i dess spillror fanns nyckeln till de assyrisk-babyloniska kilskrifternas tolkning. Slutligen samlades och offentliggjordes i början af 1800-talet Indiens inskrifter af den lärde Prinsep. 1852 utgaf A. Auer i Wien en tablå öfver jordens kända alfabet, som då utgjorde omkr. 100 olika skriftsystem. Hur materialet sedan dess vuxit, visar den 1879 af K. Faulmann utgifna