lade då till fullt lif en redan förut här och där drifven industri: beredningen af djurhudar till skrifmaterial (se Pergament). Pergamentet var under den äldre medeltiden det hufvudsakliga medlet för skrifters bevarande, och det har aldrig fullständigt utträngts af sin efterträdare lumppapperet (se Papper). Från penseln öfvergick man, till följd af förändringen i skrifmaterialet, till vassröret (lat. ca'lamus), hvilket redskap ännu är allmänt i bruk i Orienten (fig. 3). Det aflöstes af gåspennan (se Penna och fig. 4), som århundraden igenom bibehöll sitt anseende, tills den i senare tid ersatts af stålpennan (se Stålpennor). Äfven andra skrifredskap, hvilka afse att under särskilda förhållanden göra bläck umbärligt, ha uppfunnits. Sålunda användas för särskilda ändamål (t. ex. anteckningar, linjering m. m.) kritor (såsom i blå- och rödpennor), blyerts- och anilinpennor (s. k. kopiepennor). Se Blyertspennor. -- Om de till skrifning använda färgade vätskorna se art. Bläck. R. G. Skrifning, eg. åstadkommande af skrift (se d. o.), kallas i våra skolor alla skriftliga öfningar, sålunda s. k. temata, krior, uppsatser i matematik o. d. Man skiljer i detta hänseende på skrifningar i skolan och hemskrifningar, mellan hvilka en viss proportion plägar iakttagas. Ett rent s. k. öfningsämne är välskrifning (skönskrifning), som naturligtvis förlägges till lärorummet. Jfr Skrifkonst. J. C. Skrif- och räkneskolor, Skrif- och räkneklass. Se Apologistklass. Skrifpapper. Se Papper, sp. 1501. Skrifpennor. Se Penna, Reservoarpenna, Skrifkonst, sp. 1198--99, och Stålpennor. Skrift. 1. Det medel, hvarmed det talade ordet (språket) återges för ögat. Skriften utgör sammanfattningen af alla de skriftecken, som tjäna till att åskådligt framställa de enskilda ljud (resp. stafvelser, ord), hvaraf ett språk består. Skriftens historia går tillbaka till den gråaste forntiden, och legenderna om dess uppfinning flyta tillsamman med gudasagorna hos de äldsta kulturfolken. Endast egypter, kineser och fenicier ha utbildat skriften till själfständiga system, men hos nästan alla folk, som något höjt sig öfver det vilda tillståndet, spåras försök att genom materiella föremål eller, sedan de hunnit en något högre odlingsståndpunkt, genom bilder och tecken bevara minnet af särskilda tilldragelser. Skriften har sitt ursprung å ena sidan i driften att efterbilda föremål, å andra sidan i begäret att åt minnet bevara vissa historiska händelser (krigståg, fördrag o. d.). På detta sätt uppstod bildskriften (se d. o. med pl.) i sin ursprungligaste form, sådan, som vi finna den t. ex. hos fornmexikanerna. Ur bildskriften utvecklade sig ett slags symbolisk framställning af tilldragelser, hvarpå de egyptiska hieroglyfinskrifterna kunna tjäna som exempel. Med tiden fjärmade bilderna sig alltmer från sitt ursprung och öfvergingo till mer eller mindre godtyckliga former, på samma gång som vissa ljud fixerades vid vissa tecken. Så hade på ett tidigt stadium hvart ord sitt gifna tecken (ordskrift), därnäst hvarje stafvelse (stafvelseskrift) och till sist hvart enkelt ljud. Med den sista utvecklingen har man hunnit till bokstafsskriften, det system, som nu används af jordens flesta folk. Om kilskriftens gradvis hos olika forntidsfolk skeende öfvergång från begrepps- till bokstafsskrift se Kilskrift. Hvarken i den egyptiska eller i den kinesiska bildskriften (se pl. I, Egyptisk skrift och Kinesiska språket och skriften, sp. 102) kunde man i längden nöja sig med de ideografiska tecknen. Ej alla abstrakta begrepp kunde så att säga öfversättas till konkreta och återges i bild. Man måste därför taga sin tillflykt äfven till ljudtecken, och sålunda uppstod, sidoordnad med bildskriften, en ljudskrift, som i sitt första stadium var ordskrift. Här tjänade tecknen ej längre till att uttrycka föremål, utan vissa ljudförbindelser: ord. Bilden glömdes för ljudet af det därmed betecknade begreppet. Ett par exempel må belysa detta. I egyptiska betyder ordet iri "öga", men därjämte äfven verbet "göra", hvadan ögats tecken kan ha båda dessa betydelser. Ordet un, "öppna", tecknas med en hare, emedan un likaledes betyder "hare" o. s. v. Hieroglyfernas fonetiska betydelse, d. v. s. deras användning som ljudtecken, inträdde således därmed, att samma bild kunde beteckna två eller flera likaljudande ord (homonymer) med olika betydelse. För att ange, hvilken särskild betydelse för tillfället åsyftades, tillfogades ofta i egyptiskan (alltid i kinesiskan) ett s. k. determinativ, hvarigenom ordet hänvisades till en bestämd klass af begrepp. -- Genom att vidare sönderdela orden i sina stafvelser och betrakta hvarje särskild stafvelse som ett helt, hvilket erhöll sitt eget ljudtecken, uppstod den form af ljudskrift, som benämnes stafvelseskrift. Hvarje tecken återger där en stafvelse, liksom det på ett föregående stadium återgett ett själfständigt begrepp, ett föremål o. d. -- Vid sidan af den nu nämnda organiska utvecklingen från ideografisk skrift (bildskrift) till ljudskrift finna vi emellertid äfven system med godtyckligt uppfunna skriftecken, och det är ej lätt eller ens möjligt att i hvarje särskildt fall afgöra, huruvida en utveckling ur bildskrift föreligger eller om tecknen äro fritt uppfunna. Ordskriften har i stort användts och används ännu af kineserna. Om japanernas olika skriftsystem se Japanska språket och litteraturen, sp. 1290 (jfr pl. I). Genom ord- och stafvelseskriften banades väg för ordets upplösning i sina enkla beståndsdelar. De särskilda ljudelementen sönderdelades samt fingo hvart och ett sin egen beteckning, och därmed var bokstafsskriften i egentlig mening färdig, ehuru den, hvad bokstäfvernas ljudenliga beteckning vidkommer, ännu ingenstädes vunnit en fullt tillfredsställande utveckling (jfr Fonetiska bokstäfver). Bland de folk, som af ålder begagnat bokstafsskriften och utbildat mer eller mindre själfständiga alfabet, märkas fenicierna, grekerna och romarna. De två sistnämnda folken förhålla sig emellertid som arftagare af fenicierna: grekerna i första hand och genom dem romarna. Från dessa bägge sistnämnda ha alla de öfriga kulturfolken, stundom med rätt betydliga modifikationer, lånat sina skriftsystem. Jfr sammanställningen af feniciskt och senare alfabet i art. Alfabet; se ock artiklarna om alla de olika