"Buch der schrift", som innehåller 266 olika skriftarter. En särdeles rik litteratur finnes numera rörande skriftens ursprung och utveckling. Bland nyare arbeten äro de viktigaste: Lepsius, "Standard alphabet" (1863), Brugsch, "Ueber bildung und entwickelung der schrift" (1869), Wuttke, "Geschichte der schrift und des schrifttums", med ett häfte "Abbildungen zur geschichte der schrift" (1872--73), Faulmann, "Illustrirte geschichte der schrift" (1880), Taylor, "The alphabet" (1883) samt O. och J. Påhlman, "Skrifkonstens historia" (1892). Jfr äfven The Svedberg, "Om synliggörande af utplånad skrift" (i "Meddelanden från svenska riksarkivet. Ny följd". I: 39--41; 1916). 2. Eg. det, som är nedskrifvet, senare användt äfven om tryckalster; skriftlig handling (t. ex. i sammansättningar böneskrift, "ingifva en skrift till rätten", o. s. v.), uppsats, afhandling, bok, skrifven (se Handskrift) eller tryckt, t. ex. i minnesskrift, prisskrift. Om tryckt skrift se vidare Tryckfrihet och Tryckfrihetsförordning. Om eganderätt till och eftertryck af skrift se Eganderätt (litterär och artistisk). I inskränkt mening och best. form har ordet Skriften betydelse af "den heliga skrift", bibeln. 3. Detsamma som bikt (se d. o,) eller "hemligt skriftermål" enligt benämningen i 1686 års svenska kyrkolag. -- Skrifta sig, detsamma som bikta sig, hvarpå "aflösning", d. v. s. försäkran om förlåtelse, tänktes följa. Gå till skrift har fått betydelsen af "gå till nattvarden" därför, att enligt svensk kyrkolag nattvardens begående förut alltid föregicks af s. k. "skriftermål" (se d. o.). 1--2. R. G. 3. J. P Skriftelegraf. Se Telegraf. Skriftermål kallas den kyrkliga akt, som enligt svensk kyrkolag är en förberedelse till begående af Herrens nattvard. Det skall hållas samma dag, som nattvardsgången eger rum, eller ock föregående dag. Akten börjar och slutar med afsjungandet af en psalm och består f. ö. af ett kort tal eller en betraktelse af tjänstförrättande prästen öfver någon bibeltext ("skriftetalet"), syndabekännelses afläggande enligt ritualet och därpå af prästen meddelad aflösning (absolution) i villkorlig form: "Är denna eder syndabekännelse uppriktig - - -, så är ock - - - fast och visst, att Gud af nåd förlåter eder alla synder, och denna edra synders förlåtelse tillsäger jag eder" o. s. v. Utbytandet af den förut begagnade ovillkorliga aflösningsformeln mot denna villkorliga formel i kyrkohandboken 1811 var en af de orsaker, som i början på 1800-talet framkallade den skarpa kyrkliga söndringen från de s. k. norrlandsläsarnas sida, i det att dessa ansågo den villkorliga formeln ej vara tillfyllestgörande, en mening, som nog alltid kommer att finna anhängare. Ett för kyrkomötet 1909 framlagdt k. förslag om upphäfvandet af den förut påbjudna obligatoriska anmälningen till skriftermål och nattvardsgång godkändes af kyrkomötet och blef 1910 lag. Genom ett af 1915 års kyrkomöte och 1916 års riksdag godkändt k. förslag upphörde skriftermålet att vara obligatorisk förberedelse för nattvardsgång. -- Skriftermål i ofvannämnda mening kallar 1686 års kyrkolag "allmänt skriftermål" till skillnad från "hemligt skriftermål", hvarmed denna lag menar detsamma som den mellan prästen och den enskilde försiggående bikten (se d. o.), hvilken ännu förekommer i vår svenska kyrka. Om det hemliga skriftermålet eller bikten stadgar ett lagrum af 8 mars 1889: "Röjer präst om hemligt skriftermål, hvad honom enligt kyrkolagen icke är tillåtet uppenbara, varde afsatt". J. P. Skriftexpert (af lat. expe'rtus, erfaren), sakkunnig person i fråga om bedömande af handstilar, deras äkthet, identitet med annan företedd skrift o. s. v. Se Grafologi, sp. 87. Skriftfader, detsamma som biktfader (se d. o.). Skriftgranit, petrogr. Se Granit, sp. 132. Skriftlaf, bot. Se Graphis och Lafvar, fig. 12. Skriftliga bevis, jur., skriftliga handlingar, som genom sitt innehåll tjäna till bevis i rättegång. Det ligger vikt uppå, att handlingen genom sitt innehåll skall vara bevisande; om handlingen används t. ex. blott för jämförelse af handstilar, utgör den ej ett skriftligt bevis i rättegången. Det, som genom handlingen skall bevisas, kan vara antingen själfva den i handlingen innefattade förklaringen eller ett annat faktum, till hvilket man sluter från nämnda förklaring. Till skriftliga bevis har man att hänföra ej blott sådana handlingar, som äro upprättade just för att tjäna till bevis, urkunder i trängre mening, utan äfven andra handlingar, t. ex. enskilda bref. -- Svensk rätt innehåller i kap. 17 § 1 Rättegångsb. det allmänna stadgandet om skriftliga bevis: "Företer någon skriftliga bevis att sin talan därmed styrka, pröfve domaren noga deras beskaffenhet och riktighet så ock hvad vitsord och verkan de i saken ega". Med afseende å detta stadgande är att märka, att det lämnar domaren fullt fri vid pröfningen af det skriftliga beviset; den legala bevisteorien, som i allmänhet och med rätta anses vara den af 1734 års lagstiftare i bevisrättsligt afseende intagna ståndpunkten, har således icke kommit till någon som helst användning i fråga om det skriftliga beviset. Domaren eger fritt pröfva så väl handlingens tillförlitlighet i yttre måtto, dess "beskaffenhet och riktighet", d. v. s. dess äkthet (eller att den verkligen är utfärdad af den person, som framstår som dess utfärdare) och dess i öfrigt oförfalskade beskaffenhet (eller att handlingen icke efter utfärdandet obehörigen blifvit ändrad), som ock handlingens inre bevisvärde, dess vitsord och verkan i saken. I detta senare afseende plägar man inom processdoktrinen göra skillnad emellan handlingens formella och materiella beviskraft, hvarvid man med det förra afser handlingens förmåga att bevisa, att den förklaring, som handlingen innehåller, verkligen afgetts af utfärdaren, medan den materiella beviskraften har afseende på handlingens förmåga att ådagalägga, hvad man med densamma vill bevisa. Den materiella beviskraften gestaltar sig väsentligen olika alltefter beskaffenheten af den förklaring, som handlingen innehåller: om den är af dispositiv natur eller ett erkännande eller en, vare sig af part eller tredje man afgifven, utsaga om någon faktisk omständighet (bortsedt naturligtvis härvid från en sådan utsaga af part, som utgör ett erkännande). Särskilda stadganden äro i några afseenden meddelade beträffande utsagor af sistnämnda art. Ett sådant stadgande förekommer