1263 Skvlt 1264 1916), eller då värdshusen kallats "Lilljans", "Måns Öls' ", "Lassakrogen", "Pungpinan" och "Blå porten". I flera länder begagnade under medeltiden frånvarande adelsfamiljer sina med adliga vapen eller minnestaflor smyckade palats (jfr fig. 8) till härbärgen för resande. Det var därför naturligt, att vapendjur, såsom röda, blå och gyllne lejon, gripar o. d., ofta förekommo på värdshusskyltar. Småningom uppfann man för värdshusen namn och skyltar på fri hand: hufvudsaken var, att skylten roade eller åtminstone väckte intresse genom sin egendomlighet. Ej minst märkvärdiga äro de "bibliska värdshusskyltarna" i England och Holland (fig. 9 o. 10). I en helt annan genre, men lika egendomliga äro åtskilliga äldre franska värdshusskyltar: sammanhanget mellan sak och skylt kan utletas i fråga om sådana som "Den diande kalfven" (Veau qui tette) liksom "Den förlorade tiden" (Au temps perdu) med bilden af en lärare, som undervisar en åsna eller på en annan plats af en sjöman, som tvättar en neger (fig. 11). Men svårt är att finna skälet till benämningar och skyltar sådana som "Den spinnande sug-gan" (Truie qui filé; fig. 12). Svårförklarlig är ock uppkomsten af en sådan skylt som "Den hviss-lande ostran" i Drury lane, London (fig. 13), liksom det ej är lätt att förklara de skyltbilder, som omnämnas i en af Koxburgheballaderna: "Djäfvulen", "Nunnorna", "Tok-thomas" m. fi. I Stockholm funnos - de ha numera försvunnit - sådana namn som "Kungshatt" (vid nuv. Handtverkargatan) och "Mäster Anders" (vid Gamla Kungsholmsbrogatan), "Krypin", krog i huset "Kyskendal", österlånggatan 34 (utanför hvilken Fredman sjöng sin ryktbara 23:e epistel), "Tre spisar" o. s. v. I Uppsala vid Gropgränd hade man "Gröna jägaren". Exemplen skulle kunna tusenfaldigas. - En afart af bildskyltar äro s. k. rebusskyltar, t. ex. den franska, som framställde en bock på ett jordklot: "Au bouc (bout) du monde". Till dylika skyltar kan anknytas det gamla brandförsäkringsmärket: "Fenix i lågorna". - I sammanhang därmed stå apoteksskyltarna (plastiska bilder), som tidigt förekomma i Europa och som senast på 1600-talet infördes i Sverige (se nedan). - Ljusskyltar spela numera en stor roll, ej minst för nöjesetablissemang, såsom vissa restauranger, teatrar, biografer m. m. De belysas vanligen med elektriska lampor inifrån eller från sidorna, och med dem kunna genom enkla medel åstadkommas särdeles fina effekter. Vidare förekomma numera ofta s. k. elektriska skyltar, där bilden eller vanligare skriften framställes genom glödlampor, fästa på därför gjorda ställningar, t. ex. reklamen på restaurang Metropols hus vid Hamngatan i Stockholm. I de stora världsstäderna, såsom Berlin och New York m. fl., antar detta slags skyltning väldiga proportioner och drar enorma kostnader. Särskildt är den del af New Yorks Broadway, som kallas "Great white way", en sevärdhet (jfr fig. 17). En Ijusreklam där kan kosta ända till 80,000 kr. för år. Med dylika är man inne på den art af skyltning, som kanske numera är den vanligaste, o r d(skrift)s k y 11 n i n g. Ett slags ljusskyltning af annat slag än den föregående är den med skioptikon; bilder, oftast bokstäfver, anordnas så, att drakar uppsläppas, från hvilka en hvit duk nedhänger; i mörkret synes hvarken drake eller duk, utan endast den på den senare projicierade skioptikonbilden, fritt sväfvande i luften (fig. 14). Stiliseringen af ordskylten kan naturligtvis variera i det oändliga alltefter den skyltandes (eller skylt-makarens) smak eller bildningsgrad och stundom vara nog så naiv. I en svensk småstad etablerade sig ett ungt par Lars och Lovisa A., han målare, hon barnmorska. De uppsatte, för att spara, en gemensam skylt med inskrift "L. Andersson, målare och barnmorska". På en julen 1915 vid en af Stockholms hufvudgator uthängd väfskylt lästes: "Rester af snörlif och linnen". I Shaksperes födelsehus i Stratford upon Avon inflyttade 1806 en slaktare, som på sin skylt lät sätta: "I detta hus föddes William Shakspere. N. B. Häst och kärra finnas att hyra". Naturligtvis kan en viss form af skyltning förenas med en annan. Så förekommer ju numera sällan bildskyltning utan inskrift. I äldre tider var det ej sällsynt, att man lät skyltbilden åtföljas af en vers (jfr Sinnebild), så t. ex. den franska (likasom den holländska och den engelska) skyltbilden utanför en frisersalong (fig. 16), som föreställde Absalon hängande vid håret mellan himmel och jord, väntande dödsstöten af Joabs spjut, med en vers, som betygade, att "hade hans kongl. höghet", som det står i en af de holländska versionerna, "haft peruk, skulle malören aldrig händt". En effektiv art af skyltning är den helt rörliga, t. ex. de fartyg, som dag för dag segla omkring i engelska hamnar med inskriften: "Beechams pills" på seglen, den lefvande dromedaren, som skyltar för en cigarrettsort, cirkussällskapens promenader kring städernas gator; hit höra äfven sandwichmän (se d. o.), som dock numera måste vara mycket sinnrikt utstyrda för att väcka någon vidare uppmärksamhet (fig. 15). En förkastlig art af skyltning är den på brandmurar, som ej täckas af grannhusen, på klippor, midt i leende natur o. d., hvilket h. o. h. kan fördärfva ett natursceneri: lagstiftningen har dock flerstädes ingripit däremot (se Naturskydd). Den, som vill ha en fullständigare bild af det genom tiderna i oändlighet skiftande skyltväsendet, i synnerhet i handelsländerna England, Holland och Frankrike, hänvisas till bl. a.: Larwood och Hotten, "History of signboards" (1866), J. van Lennep och J. ter Gouw, "De uithangeteekens" (1868), J. Grand-Carteret, "L'enseigne" (1902), samtliga illustrerade, det senast nämnda arbetet delvis på ett förträffligt sätt. En kort öfversikt af bildskyltens historia finnes hos K. Eichhorn, "Skyltar och skyltarmar" (i "Minnen från Nordiska museet", I, h. 5, 1885). I Sverige har skylten genomgått ungefär samma utveckling och haft samma arter som i det öfriga Europa. Här som annorstädes uthängde skomakaren stöfveln, skräddaren saxen (med lejon som "Sköldhållare"), klensmeden nyckeln (fig. 18 o. 19), krukmakaren fatet (fig. 20), tunnbindaren tunnan (fig. 22), tobakshandlaren utställde öfver butiksdörren en "murjan" med fjäderbuske och pipa, perukmakaren satte i fönstret sin prydligt skulpterade perukstock (se Peruk, sp. 614). Här liksom tidigare i Frankrike (1567 och 1579) stadgades genom ett k. påbud 1603, att "taver-nerna", de sex (utom Stadskällaren) öppna värds-