kring en i jorden nedstött stör, under det att vårsäd
allmänt krakas, i Norrland snesas, d. v. s. kärfvarna
uppträdas på dylika störar (se vidare
Fig. 2. Närkes-hattskyl (trindskyl med hatt).
Krakning). I norra Sverige har man sedan gammalt
brukat att äfven hässja säd, d. v. s. uppsätta
säd, obunden på samma sätt som hö eller bunden i
kärfvar, på hässjor (se vidare
Hässja). Mellan
dessa hufvudtyper af skylningssätt finnas
åtskilliga öfvergångar. De syften, som af ses med
skylningen, äro i viss mån hvarandra motsatta, så
att en skyl-ning, som väl skyddar mot regn, gärna
medför en långsammare torkning och dessutom ökar
bärgningsarbetet. Ingen skylningsmetod är därför i
allo bäst, utan olika metoder ha företräde under
olika förhållanden. För den dyrbaraste säden,
hvete och råg, använder man gärna de mot regn
mest betryggande skylningsmetoderna, hattskylar,
och krakning ofvan en rundskyl (Smålands rökar,
Södermanlands 19-bindningar), trots dessas större
arbetskostnad, under det att den billiga vårsäden
mest sättes i de för genomregning mer utsatta, rnen
lättare uttorkande långskylarna eller enkla krakarna.
H. J. Dft.
Skylt,
Skyltning (af got.
skildus, sköld,
emedan skylten i formen påminde om skölden och
liksom den har emblem och devis eller båda delarna;
det svenska ordet var enligt en förordning af
Stockholms magistrat 1638 tafla) är en art af reklam
(se d. o.). Skyltningen skall påpeka, hvilka varor som
"föras" (säljas) i lokalen, hvilket ju var alldeles
nödvändigt, innan adressnumrering infördes. Från
början skedde detta genom hvad man skulle kunna
kalla realskyltning, d. v. s. framläggande på en
"disk" (bräde) af själfva varorna eller genom
uthängning på en stång af prof därpå, såsom ett
oxhufvud hos slaktaren, en stöfvel hos skomakaren,
en sadel hos sadel-makaren (se pl. I, fig. 1),
den färgade glasmosaiken hos glasmästaren (fig. 2)
o. s. v. Ännu i dag framläggas ju varorna på bord
eller disk på Västerlandets torg och i dess saluhallar
liksom i österns basarer. Därtill anknyter sig den
moderna "étalagen" (utställningen af för affären
karakteristiska varor i stora, om kvällarna rikt
upplysta skyltfönster) i de större städernas ofantliga
varuhus (magasin), hvilket blifvit en särskild konst,
som fordrar smak och detaljkännedom (fig. 6); den
omfattar äfven inre dekoration med vissa slags varor
(se t. ex. Zola, "Au bonheur des dames",
hvars skildringar dock numera långt öfverträffas
af verkligheten). Man kan på det sättet åstadkomma
präktiga färgeffekter och andra sensationer, som
i synnerhet på den kvinnliga publiken utöfva en
lockelse, jämförlig endast med den, som ligger
i ett tillkännagifvande med det enkla ordet
"realisation". Den mest primitiva skyltningsmetoden är
sålunda i sin moderna form den mest effektiva. Smärre
affärer söka göra det mesta möjliga af sina smärre
fönster, och i nödfall öka de ut möjligheterna med
s. k. skyltskåp, stundom med ett föga behagligt
innehåll, såsom kirurgiska instrument eller, som
t. ex. i England, de ofta i gathörnen af tandläkare
uppsatta glaslådorna med gapande tandgarnityr.
Emellertid häftar ordet "skylt" egentligen vid hvad
i motsats mot real- l. varuskyltningen kunde kallas
bildskyltning. I st. f. varor eller prof
därpå uthänger eller anbringar man på en stång eller
som under renässansen en prydligt smidd skyltarna
(se nedan) eller på annat lämpligt sätt en bild eller
bilder däraf. Dessa bilder voro urspr, målade "taflor"
eller ock reliefer af sten eller bränd lera. Det
är endast denna art af skylt, som har en historia
i egentlig bemärkelse. Man finner ett slags skyltar
redan hos egypter och kineser; de kunna spåras hos
grekerna och ha bevarats från romarnas dagar i Pompeji
och Hercu-laneum. I katakomberna ha handtverkarna
bilder af sina verktyg på sina grafvar: det är
då sannolikt, att de hade sådana bilder äfven på
skyltarna. Bildskyltar, symboliska eller icke, funnos
också under Europas medeltid. På Bayeux-tapeten (se
d. o.) förekommer på ett hus en kvast, hvilken, som
man vet från annat håll, då var den vanliga skylten
för värdshus. Och nu för tiden upplefva skylten och
skyltningen en verklig renässans. Utvecklingen har
dock ej alltid gått till det bättre: man jämföre
t. ex. skomakarskylten från Herculaneum och dess
vackra "putto" (fig. 3) eller den lustiga holländska
stöfvelskylten i fig. 4 med de i regel mycket fula
glasskyltarna på nutidens skomagasin. Bildskyltar
kunna vara af den mest olika form, färg och material
(sten, bränd lera, järn, koppar, zinkbleck, trä,
väf m. m. och numera i synnerhet glas). Skylten
kan föreställa allt möjligt från den eldröda
efterbildningen af en handske, urmakarens stora ur,
kopparslagarens kastrull, den svartbrokiga kon eller
de läckra landtmannaprodukterna på mejeributikernas
skyltar till de mest bisarra saker. Skyltarna kunna
vara förfärdigade på fabriker, af enkla handtverkare
eller någon gång af stora konstnärer. Hogarth, Watteau
och Vernet ha bl. a. målat skyltar. Konsthandtverket
har ofta firat triumfer vid framställandet af
skyltar eller skyltarmar (fig. 5). Bildskylten
löses ej sällan från det direkta sammanhanget med
de utbjudna varorna. Så i fråga om värdshusskyltar,
en gång så vanliga öfverallt, där européer slagit
sig ned, och de i England på Shaksperes tid vanliga
teaterskyltarna, "The Swan" o. s. v. I Tyskland
sammanhänger värdshusskylten med det allmänna bruket
att ge namn åt de enskilda husen, t. ex. "Zur krone",
"Zum löwen", "Zu den drei lilien". Något motsvarande
finner man i Sverige, t. ex. husen Kronan (fig. 7),
Penningen, Stjärnan (se K. Josephson, "Borgarhus i
Stockholm", utg. af "Samfundet Sankt Erik",
