1297 Skåne 1298 målningar från 1881 och 1882 representerar S. såväl på Nationalmuseum (Regnväder vid S. Maria della Salute, Båtvarf, Fruktbål m. fl.) som i Göteborgs museum (Trädgård utanför Rom, Kanal m. fl.). Sistnämnda museum eger äfven ett Strandparti från Dalarö, Nationalmuseum en stockholmsk vinterstämning från Östermalms utkant (1882). En Månuppgång i Venezia finns i norska nationalgalleriet. -- I den parissvenska konstnärskretsen under 1870- och början af 1880-talet spelade den i sitt uppträdande originelle S. -- puckelryggig, bråkmakare, impulsiv, hänsynslös, humoristisk -- en mycket bemärkt roll.

Karl Skånberg. Målning af Karl Larsson. Nationalmuseum.

Hans yttre bevaras i de porträtt hans kamrater K. Larsson och E. Josephson målade (resp. i Nationalmuseum, se fig., och Göteborgs museum); en hatfylld novellistisk bild af S. gaf Strindberg i berättelsen ”De små”. G--g N.

Fig. 1. Skånes vapen.

Skåne (om namnet se nedan, sp. 1313), Sveriges sydligaste landskap, beläget mellan 55° 20′ 18″ och 56° 32′ n. br. samt 3° 28′ och 5° 36′ 38″ v. lgd fr. Stockholm, begränsas i n. af Halland och Småland, i ö. af Blekinge och Östersjön, i s. af Östersjön och i v. af Öresund och Kattegatt. Hela ytinnehållet är 11,288,8 kvkm., hvaraf omkr. 320 kvkm. vatten. Största afståndet i n. och s., från Loshults sockengräns till Kåseberga, utgör 128 km., största afståndet i ö. och v. från Kullens spets till Immelns östra strand, 120 km. Gränsen mot n. följer från Laholmsbukten Hallandsås, går sedan mot n. ö., tills den vid Storsjön träffar gränsmärket mellan Halland och Kronobergs län, skär sedan flera små sjöar, Kraxasjön och Öresjön, buktar mot n. kring Loshults socken och når österut vid Grytsjön Blekinge. Landgränsen mot detta landskap går ned till sjön Immeln, viker så af österut öfver Holjeån och följer sedan Ryssbergets höjdsträckning ned till Svanviken af Hanöbukten (om rubbningar i det gamla S:s gräns se sp. 1315 o. 1319). Kusten är, om man undantar en sträcka mellan Hälsingborg och Landskrona, Laholmsbuktens och, delvis, Skeldervikens södra stränder, som ha hög klippkust, och Linderödsåsens branta stupning vid Stenshufvud, en flack låglandskust med långsluttande stränder, i allmänhet utan några inbuktningar och öppen för vindar och vågsvall (jfr fig. 7), utom ett kort stycke af Hanöbukten. Följden däraf är, att S. nästan alldeles saknar naturliga hamnar eller tillräckligt djupa, för vågsvallet skyddade platser vid land. Man har därför varit nödsakad att med stora kostnader på konstgjord väg anskaffa hamnplatser dels genom muddring och fördjupning af hafsbottnen, dels genom uppförande af stendammar och vågbrytare ut i hafvet. S:s sydvästra udde skjuter långt ut i hafvet och är känd under namnet Falsterboref. Flygsandsfält och dynbildningar finnas vid Falsterbo och Sandhammaren, S:s sydligaste udde, och längs västra sidan af Hanöbukten. -- Den högländta nejd, som från Småland sträcker sig i sydlig riktning genom en del af Kristianstads län, påminner starkt om den småländska naturen; den har sin fortsättning i Linderödsåsen, som delvis bildar gräns mellan de bägge skånska länen. Åt n. v. utskjuter en med detta högland sammanhängande bergås, Hallandsås, som skiljer S. från Halland. Linderödsåsen fortgår, mer eller mindre tydligt markerad, ända tills den något n. om Simrishamn når Östersjökusten vid Stenshufvud. Rönneåns dal afskiljer i nordvästra S. de nämnda höglandssträckningarna från Söderåsen, hvilken åt s. ö. fortsattes af en ganska kuperad och tämligen skogig bygd, som i trakten kring Ringsjön berör Linderödsåsens västra förgreningar. Längst i n. v., på näset mellan Skelderviken och Kattegatt, höjer sig Kullaberg (se d. o. med fig.) med flera bergstoppar (den högsta 188,2 m.), hvilka tillsammans bilda en ganska brant kedja längs efter Skelderviken. Längst i ö., på några ställen kring Ifösjön, finnas smärre höjder, och i sydvästra S. stryker från s. ö. till n. v. Romeleåsen. Men till sin betydligaste del utgör S., om man bortser från låga kullar och smärre skogslundar här och där, en jämn, bördig och skogfattig slätt (se fig. 2--6). Särskildt större delen af södra S., liksom hela kuststräckan utefter Öresund, från s. om Malmö till n. om Hälsingborg, företer anblicken af ett bördigt, tätt befolkadt slättland med högt uppdrifven odling. Det enda återstående typiska exemplet på den forna naturen i västra och södra S. företer den skog- och växtrika Dalby hage omkr. 10 km. från Lund, och starka krafter arbeta på dess bevarande som naturminnesmärke. Betydligare sjöar äro endast Ringsjön i mellersta S., omgifven af en vacker nejd, samt Ifösjön i ö., nära Blekingegränsen, hvilken sjö upptar genom Holjeån Immelns, Filkesjöarnas och Raslångens vatten och genom Bäckaskogsån Oppmannasjöns och afflyter genom Skräboån. Ringsjöns aflopp är Rönneån, som framflyter i nordvästlig riktning och faller ut i Skelderviken. Helgeån kommer från Småland, genomflyter i ungefär sydöstlig riktning Kristianstads län, upptar några mindre sjöars och sumpmarkers vatten och faller ut i Östersjön genom två utlopp. Vattnet från Våmbsjön i södra S. rinner genom Käflingeån (Löddeån) ut i Öresund n. om Malmö (i den s. k. Lommabukten). Andra vattendrag till västra kusten äro Segeån, Höjeån, Saxån, Råån och Vegeån. Ö. om Ystad utfaller den på Linderödsåsens sydligaste utlöpare upprinnande Nybroån. -- Klimatet är ett utprägladt öklimat med en medeltemperatur för året af + 7°, för juli af + 16° och för jan. af -0,5°. Den årliga temperaturamplituden är för