i Norrköping. Därtill komma 19 ordinarie resande teatertrupper, hvarjämte landet städse bereses af 6-7 tillfälliga turnéer. Af sammanslutningar, som till medlemmar uteslutande ha skådespelare, har Sverige f. n. två, Svenska teaterförbundet (se d. o.), som har till syfte att tillvarataga kårens sociala och ekonomiska intressen, och Thalias tjänare (se d. o.; "T. T."), som afser att främja det kamratliga umgänget. Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening (se d. o.) har till delegare väsentligen skådespelare, i Artisternas och litteratörernas pensionsförening (se d. o.) är ett mindre antal skådespelare delegare. Understöd till behöfvande skådespelare lämnas vidare af en fond (se Sceniska artisternas understödsfond), under vård af en sig själf kompletterande styrelse. Därjämte finnas obligatoriska pensionskassor vid de kungl. teatrarna i Stockholm. Två anstalter för att utbilda skådespelare finnas i Stockholm, K. dramatiska teaterns elevskola och Kungliga teaterns operaskola.-Litt.: A. W. von Schlegel, "Ueber dramatische kunst und litteratur" (1805-11), Rötscher, "Die kunst der dramatischen darstellung" (2:a uppl. 1864), H. Auger, "Physiologie du théâtre" (1840), H. Mantzius, "Skuespilkunstens historie" (4 bd, 1897-1904), K. Silfverstolpe, "Svenska teaterns äldsta öden" (1882), N. Personne, "Svenska teatern" (4 dlr, 1913-16), och flera arbeten af J. Flodmark. Biografiska notiser om skådespelare i Sverige ges i "Tonkonstnärer och sceniska artister" (1897) af A. Lindgren och N. Personne. Skåfdamm. Se Flottning, sp. 646. Skål. 1. (Isl. skáli) Bygnk., hall, stuga; den fornnordiska gårdens förnämsta byggnad. Se Bostad, sp. 1269 ff. - 2. Sjöv., ett på längden urholkadt trästycke eller en böjd plåtremsa, som till förstärkning fastspikas eller surras till ett klent eller bräckt rundhult. En dylik förstärkning kallas skålning, och det spjälkade rundhultet säges vara skåladt. Själfva surrningen, som pålägges ungefär på samma sätt som en tagling, kallas santering. För att skydda vissa delar af riggen för nötning påläggas smärre skålar, hvilka på handelsfartyg äfven benämnas lattor. - 3. Tekn., kärl af rund form och jämförelsevis ringa höjd, i regel afsedt till förvaring af vätskor. Skålar tillverkas af glas, porslin, lera, trä, metaller m. m. - 4. Skål, fsv. skal, hade fordom betydelsen dryckesbägare. Man tömde skålen för någons välgång (jfr hos Messenius: "Gått åhr, Halland och Skånes skåål"; hos Chronander: "Good tåår, Negligensas skåål"). Ett sådant uttryck som "alla vackra pijgors skåål går ännu omkring" (Lindschöld) påminner om, att vid dylika tillfällen dryckesskålen sannolikt gick bordet rundt och alla drucko ur den Gällde skålen en närvarande, sade man: "din, er skål", alltså med betydelsen: "din välgångsskål". I betydelsen: "jag önskar dricka med eder" förekommer ordet "skål!" redan hos Bellman, den är utvecklad ur sådana uttryck som "din och min skål" o. d. Se Hellquist, "Studier i 1600-talets svenska" (1902). 2. R. N.* Skålankare, sjöv. Se Ankare 1. Skålbräder, bygnk. Se Hvalf, sp. 1389, och Skålning. Skålen, veter., enstaka bensvulster vid kron- eller hofleden. E. T. N. Skålformig lagring, geol., sägas berg- och jordartslager inneha, då de, inom ett visst större eller mindre område, luta från dettas yttre delar mot midten och således bilda liksom en flat skål. E. E. Skålknalle. Se Gårdfarihandel. Skållerud, socken i Älfsborgs län, Nordals härad. 7,134 har. 2,079 inv. (1915). Annex till Ör, Karlstads stift, Södra Dals kontrakt. Skålning. 1. Bygnk., den beklädnad med plank eller bräder (skålbräder), som inlägges på en hvalfstomme, för att utgöra det underlag, på hvilket stenarna placeras vid utförandet af ett hvalf eller massan upplägges vid arbeten i betong. -- 2. Sjöv. Se Skål 2. 1. P. Ax. L. skålp., förkortning för skålpund. Skålpund (℔, hvilket tecken uppkommit af lb, en förkortn. af lat. libra), äldre svensk vikt, som enligt 1600-talets förordningar utgjorde 1/20 lispund och innehöll 32 lod = 128 kvintin = 8,848 ass samt enligt 1855 års förordning var = 1/100 centner = 100 ort = 10,000 korn. Skålpundet motsvarar 425,076 gr. I senare tid nyttjades benämningarna skålpund och mark som liktydiga. Men på 1600-talet var det stadgadt, att 20 mark metall- och järnvikt skulle vara = 16 skålpund viktualievikt. Ordet skålpund synes icke varit i bruk förr än på 1540-talet. Denna svenska vikts ursprung är närmast att söka i den kölniska vikten pfund, som motsvarar 1,0996 skålpund. F. ö. har skålpundet som viktenhet sin motsvarighet hos skilda folk: t. ex. i det forna Rom libra (= 0,77 skålpund), i Frankrike livre (= 489,5 gr.), i Danmark pund (= 500 gr.; samma tyngd hade det tyska zollpfund af år 1858), i Norge pund (= 498,11 gr.), i Ryssland funt (deladt i 96 zolotnik och utgörande 409,5 gr.). Jfr Libra, Mark, Markpund, Pond och Pound. Skålrost, bot. Se Æcidium och Rost 1. Skålsvamp, bot. Se Peziza. Skåltomt säges ett fartyg vara, som för tillfället icke ens innehar ballast. Fartyg finnas, som kantra, då de bli alldeles tomma. R. N.* Skålån. Se Lagan, sp. 818. Skånberg, Karl Emmerik, målare, f. 12 juni 1850 i Norrköping, d. 24 jan. 1883 i Stockholm, kom i målarlära i Stockholm, studerade först i Slöjdskolan, sedan vid konstakademien 1871--75. Han målade under dessa år svenska motiv: Djurgårdsbilder och bakgator i Stockholm. 1875 reste han till Paris, gjorde sommarresor till Holland och hemlandet, målade höst- och vinterstudier, skånska kustmotiv och holländska hamnbilder. Bland de senare märkas Hamnen i Dordrecht (1880, Göteborgs museum, skiss i Nationalmuseum) och Skymning (Dordrechtmotiv, Nationalmuseum). Från 1880 är äfven en stor, briljant, men mindre personlig Solnedgång vid Arild. I Italien, där han gång på gång vistades, målade han stämningar från Sicilien, Neapel, Rom och Venezia. Till hans bästa alster höra hans romerska trädgårdsmotiv och venetianska lagunstämningar med fiskarbåtar och hamnbyggnader, än i brokig glittrande sol, än i känsligt nyanserad gråstämning. En rad dylika