jordskorpans sammanpressning (dynamometamorfos). De granitmassor, som åstadkommo nyss nämnda kontaktmetamorfos, återfinnas i t. ex. granitmassiven omkring Jämshög, sjön Halen o. s. v. och utgöra sålunda de genom erosion blottlagda och delvis afnötta delarna af de inuti dessa trakters förgranitiska jordskorpa stelnade granitmassorna. Samma eller liknande röda eller grå granit återfinnes längre västerut, t. ex. inom Vånga och Oppmanna socknar, vid Fjälkinge och Skepparslöf samt n. v. därom, vid Degeberga, Stenshufvud, S:t Olof m. fl.

Fig. 8. Karta öfver Skånes berggrund. (1:1,500,000.) 1 urberg, 2 silur, 3 "keuper", 4 rät-lias (Skånes stenkolsförande formation), 5 kritsystemet, 6 (d) diabasgångar, 7 (b) basaltkullar.

st. inom Linderödsåsen, i Torpaklint, inom olika delar af Romeleåsen o. s. v. I stort sedt bli sådana granitpartier i de bästra delarna af S. sällsyntare än inom de östra, här bildande liksom öliknande partier af riktningslöst struerad granit inom den parallellstruerade, strimmiga granit, gnejsgranit, som utgör hufvudmassan af S:s urberg. Emellan graniten och gnejsgraniten finnes en mängd öfvergångsformer, och gnejsgraniten har också vid mikroskopisk och kemisk undersökning visat sig vara bildad af verklig granit genom dennas uppkrossning och omkristallisering i följd af jordskorpans sammanpressning (vid bergskedjeveckning). I östra delarna af S., där den ursprungliga granitstrukturen är bevarad, synes sålunda bergskedjeveckningen ha varit mindre intensiv än i västra delarna, där så godt som all granit förlorat sin ursprungliga struktur och öfvergått till en strimmig gnejsgranit. De nu omnämnda röda eller gråaktiga graniterna genomsättas af i n. n. ö.--s. s. v. strykande gångar af mörk diabas eller hyperit, s. k. svart granit. Också denna förefinnes i sitt ursprungliga skick så godt som uteslutande inom nordöstra och östra delarna af S. I prov:s mellersta delar är den "svarta graniten" delvis förvandlad i amfibolit och dioritskiffer med tydliga spår af den "svarta granitens" ursprungliga struktur och sammansättning. Längre västerut bli dessa spår allt sällsyntare. Då äfven denna förvandling af "svart granit" till amfibolit och dioritskiffer är framkallad af jordskorpans sammanpressning, lämna ifrågavarande gångbergarter liksom den ljusa graniten i dess helhet ett bevis för, att västra delarna af S. ha varit utsatta för en vida intensivare bergskedjeveckning än de östra; de mellanliggande delarna bilda öfvergångar emellan den östra och den västra flygeln. Af denna gamla bergskedja finnes numera endast själfva basaldelen kvar. Allt det öfverliggande har fallit offer för de förvittrande och eroderande krafterna. -- Silur-tiden. När silurhafvet bröt in öfver S., fann det före sig en starkt vittrad urbergsberggrund, som ej kunde göra allvarsamt motstånd mot silurhafvets bränning. Kusten slogs sönder, i samma mån hafvets nivå steg. Slammet och sanden utspolades, granitblocken krossades och afnöttes af bränningen till strandklippor och strandgrus. På detta sätt aflagrades i silurhafvet vid och närmast utanför strandlinjen grus och sand, därutanför slam. Sand- och gruskornen sammankittades under tidernas lopp genom sekundär kvartsutskiljning till en fast, gråaktig sandsten, hardebergasandsten, slammet hårdnade till en lerskiffer, eller, om de i slammet inblandade organiska resterna (kolsubstans) förekommo mera ymnigt, till en alunskiffer. Kalkskeletten efter djur och växter, som lefde i silurhafvet, aflagrades efter organismernas död på hafsbottnen och ha sedermera gett upphof till kalkkörtlar eller kalklager med tydligt iakttagbara rester af nämnda skelett. Dessa silurkalkbildningar äro i S. af betydligt mindre utsträckning och mäktighet än motsvarande bildningar i t. ex. Västergötland, på Öland o. s. v. Om den för silurtiden karakteristiska djurvärlden