se Kambrium och Silursystemet. Hithörande bildningar förekomma numera, såsom kartan anger, inom ett 15--25 km. bredt band, som från kustområdet Sandhammaren--Simrishamn sträcker sig i n. v. upp till linjen Vadensjö--Röstånga, slutligen n. v. om nämnda bildande en mot n. v. utkilande zon s. om Söderåsens urbergsrygg. Silurbandets bredaste parti träffas n. v. om linjen Lund--Ringsjön. Siluren bildar därjämte ett par små isolerade förekomster vid Kivik och närmast s. om Kullaberg samt vid Torekov. -- Den ungsiluriska-prerätiska fastlandstiden. Mot slutet af silurtiden höjde sig S. så, att silurhafsbottnen småningom torrlades. På de siluriska skiffrarna afsatte sig, då dessa kommo inom grundvattenszonen, en sandaflagring, som sedermera gett upphof till den bekanta röda eller gulröda Övedssandstenen. S:s så nybildade fastland bestod vid denna tid öfverst af siluriska lerskiffrar, märgelskiffrar med kalkstenskörtlar och sandsten; ingenstädes trädde urberget i dagen. Denna höjning framkallades af en stark sammanpressning af jordskorpan, resulterande i höjdryggar och mellanliggande dalsänkor med sträckning i s. ö.--n. v. När denna sammanpressning blef intensivare, brast jordskorpan upp i ett system af sprickor, också dessa gående i n. ö.--n. v. Längs vissa af dessa så anlagda sprickor utlöstes vid den fortsatta höjningen berggrundens differentialrörelser i betydande sättningar och förskjutningar, förkastningar, inom denna. Kartan anger några af dessa förkastningars förlopp. Den mest betydande förkastningslinjen sträcker sig från trakten s. om Simrishamn öfver Ringsjön till Röstånga, längs sydsidan af Söderåsen och sydsidan af Kullaberg. Landet s. om denna linje sänktes ned. Den kvarstående nordöstra delen, utsatt för atmosfäriliernas förvittrande och nedbrytande verksamhet, förlorade småningom alltmer af sin silurbetäckning, så att de under denna liggande urbergsbildningarna blottades. De delar af S. däremot, som, belägna s. om ofvannämnda förkastningslinje, sänktes ned vid förkastningen, skyddades härigenom för de nivellerande krafternas inverkan, hvadan siluren inom detta område kunde bli bevarad. I sammanhang med veckningarna och förkastningarna frampressades från vissa vulkanhärdar i jordskorpan på somliga af ofvannämnda sprickor en smältflytande lava. Endast från ett ställe, Tolånga kyrkbacke, känner man spår af ytvulkaner från denna eruptionstid i en här förekommande vulkanisk tuff. Alla andra spår af sådana ytvulkaner, som dock förmodligen funnits talrika i S., äro numera bortsopade. De delar af lavan, som stelnade i sprickorna, utlakande dessa, bilda det system af i s. ö.--n. v. gående diabasgångar, som efter hufvudförekomsten, i Konga klint, benämnts kongadiabas. Efter nämnda landhöjning förblef S., såvidt man nu känner, fastland ända till början af den rätiska tiden, eller, med andra ord, under den långa tid, som motsvaras af andra länders devon-, karbon-, perm- och triassystem. Om verkligen i S. finnas aflagringar från den egentliga stenkolstiden (karbontiden) eller från perm, dit t. ex. norra Tysklands kalisalter och andra saltaflagringar höra, böra dessa finnas under sydvästra S:s krit- och stenkolsformationer, något som man nu, sedan anslag af statsmedel därtill blifvit beviljadt, skall söka utröna medelst djupborrningar. Förvittringsresterna från denna S:s fastlandstid ha på sina ställen hopats bildande rödaktiga leror och sandstenar. Sådana finnas vid Kågeröd-Bälteberga, Hoby-Käflinge, Nyhamn m. fl. ställen, såsom kartan anger. Man har sammanfört desamma under namnet keuper (se d. o.) och sålunda velat hänföra dem till den yngsta delen af triassystemet. -- Rät-liastiden (S:s stenkolsförande formation). Mot slutet af trias- eller början af juratiden inträdde åter en sänkningsperiod för S. och antagligen äfven ett fuktigare klimat, som inom sankmarkerna i närheten af hafskusten framkallade en yppig, tropisk vegetation. l denna saknades visserligen löfträd och öfver hufvud taget tvåhjärtbladiga växter, enär växtvärldens utveckling vid denna tid ej ännu hunnit så högt som till nämnda växtgrupp, men däremot voro i densamma växtrikets äldre, lägre afdelningar så mycket fullständigare representerade (se Jurasystemet, sp. 305--307). Efter hand som växterna dogo och inhöljdes i kärrmarkernas bottenslam, undergingo de en förkolningsprocess, d. v. s. bildade materialet till de i lerslammet och sanden inbäddade kolflötserna; lerslammet och sanden ombildades under tidernas lopp till lerskiffer, eldfast lera och sandsten (se Skånes stenkolsförande formation). Redan under denna tid bröt hafvet tidtals in öfver kusttrakten, och i stort sedt fortgick landsänkningen under den egentliga på rät- följande liastiden, så att slutligen liashafvet sträckte sig som en mot v. öppen, bred vik åtminstone bortom trakten af Hör, aflagrande den s. k. Hörsandstenen. Äfven södra S. öfversvämmades af liashafvet, som här afsatte ljusa, lätt sönderfallande sandstenar, mörkgråa skifferleror med obetydliga kolränder o. s. v. Fast anstående anträffas dessa lager längs dalsträckningen från Kurremölla mot s. ö. förbi Tosterup. -- Tiden emellan lias och yngre kritans afsättning. Mot liastidens slut drog sig hafvet åter tillbaka från S., så att det under de mellersta och yngsta delarna af juratiden liksom också under största delen af krittiden förblef fastland, utsatt för atmosfäriliernas nedbrytande verksamhet, genom hvilken stora massor af liasbildningar och ännu äldre aflagringar bortfördes och således de urspr. sammanhängande stora vidderna af lias- och rätbildningar sönderskuros till isolerade små förekomster. Hithörande bildningar ha synbarligen också varit utsatta för betydande dislokationer, uppbristningar och förkastningar (se Skånes stenkolsförande formation). -- Den yngre krittiden. I samband med den allmänna öfversvämning, som egde rum i början af senontiden, senare delen af kritsystemets tid, trängde hafvet åter in öfver S., först räckande till foten af det platåland, som då utbredde sig n. ö. om förkastningslinjen Vombsjön--Sandhammaren. På den af krithafvets bränning sönderslagna kustremsan aflagrades strandgrus, längre ut sand och finare slam. Af strandgruset bildades konglomeraten vid Rödmölla och Tosterup, af sanden sandsten och af slammet märgel, växellagrande med och öfverlagrande nyss nämnda konglomerat. Längre mot s. v. och v., således på större djup,