grafkor blef ramponeradt. Gifvetvis medförde detta, att S. miste sin betydelse som vallfartsort och därmed också en väsentlig förutsättning att kunna bibehålla sin betydelse som handelsplats. När stadsprivilegierna första gången utfärdades, är icke kändt. Det äldsta af de stadens privilegiebref, som finnas i behåll, är utfärdadt af Gustaf Vasa 1526. Med Kåkinds härad kom S. genom Gustaf Vasas testamente att från 1560 tillhöra hertig Magnus' hertigdöme och ingick sedermera i hertig Johans af Östergötland hertigdöme till dennes död, 1618. Han gjorde S. till ett slags stiftsstad i sitt hertigdöme och förordnade rektorn i Linköping, magister Silvester Johannis Phrygius, som redan 1610 blifvit kyrkoherde i S., 1612 till superintendent, hvilken befattning indrogs vid hertigens död, hvarefter Phrygius förflyttades till Göteborg. Af drottning Kristina förlänades S. l juni 1654 som grefskap till Kr. K. von Schlippenbach (se d. o.). Äfven hans son, K. Fr. von Schlippenbach, som 1687 öfvergick i preussisk tjänst, skref sig grefve till S. I sept. 1759 lade en vådeld större delen af kyrkan samt staden i öfrigt, på ett par gårdar när, i aska. En af dessa sistnämnda finnes ännu välbehållen kvar. Efter denna brand uppgjordes ny stadsplan ined raka gator och regelbundna, rätvinkliga kvarter, den nuv. äldsta stadsdelen. I mer än hundra år fyllde denna plan stadens behof af utrymme. Först med Västra stambanans tillkomst började stadens tillväxt skjuta fart. 1876 fastställdes ny stadsplan, s. om den gamla, och 1903 blef denna dels ändrad, dels väsentligt vidgad västerut efter af arkitekten P. Hallman uppgjord plan. När detta oaktadt en liflig byggnadsverksamhet började ö. om stadsplanen, tvangs man att låta uppgöra plan äfven öfver detta område, hvilken fastställdes 1911 under benämningen "Östermalm" och till stor del redan i verkligheten blifvit genomförd. Med anledning af landskommunens inkorporering är nyligen stadsplan utarbetad (af arkitekten P. Hallman) öfver det närmast gamla stadsplanen norrut belägna området, "Norrmalm". (E. U-a. Sköfde, socknar. 1. S. landsförsamling, f. d. socken i Skaraborgs län, omfattade två kommuner, S. landskommun och Öm. 1914 inkorporerades den förra i S. stad och förenades 1916 med S. stadsförsamling till en församling, samtidigt hvarmed återstoden af S. landsförsamling eller Öms kommun erhöll namnet Öms församling. -- 2, 3. Se Ale-Sköfde och Kullings-Sköfde. Sköfde--Axvalls järnväg (sign. S. A. J.), smalspårig (0,891 m.), 20,8 km. lång, inom Skaraborgs län belägen järnväg, sträcker sig i västlig riktning från Sköfde station vid Västra stambanan öfver Varnhem till stationen Axvall vid den smalspåriga Lidköping--Skara--Stenstorps järnväg. Järnvägen, som eges och trafikeras af Sköfde--Axvalls järnvägsaktiebolag, öppnades för allmän trafik 1 april 1904. Vid 1915 års slut utgjorde den bokförda byggnadskostnaden 975,097 kr., hvaraf för rullande materiel 131,483 kr., aktiekapitalet 357,500 kr. och reservfonden 2,075 kr. Järnvägsbolagets styrelse har sitt säte i Sköfde. Järnvägens postadress är Skara. A. d'A. Sköfdefyndet. Se Sköfde, sp. 1358. Sköien [skö'j-], stationssamhälle vid Drammensbanan, strax utanför Kristianias västra stadsgräns (se kartan till art. Kristiania, 38), med industriella anläggningar. 973 inv. (1910; senare stark tillväxt). K. V. H. Sköl, bergsv., sprickfyllnad eller gång af stundom fyndiga, stundom ofyndiga bergarter, hvilken följer eller genomsätter malmfyndigheten. Bland skolar märkas "släppskölar", d. v s. med sekundära mineral utfyllda sprickor i bergarten eller malmen. Bredden af sådana skölar kan växla från några millimeter ända till flera meter. Dylika släppskölar bestå ofta af klorit, glimmer, kalkspat m. m. Vidare märkas "trappskölar", d. v. s. bredare eller smalare gångar af någon trappart (ofta diabas), som öfvertvära malmlagren, granit (vanligen pegmatit-)skölar, m. fl. Malmer begränsas och afskiljas ofta från de omgifvande bergarterna af skölar. Th. N-m. Sköld (lat. clipeus, ty. schild. fr. écu, écusson, eng. shield), lier., den förnämsta af vapnets två hufvuddelar, hvilka äro sköld och hjälm (se Vapen). Bruket af heraldiska vapen uppkom under korstågen eller närmare bestämdt omkr. 1150. Det är således från denna tid som den heraldiska skölden förskrifver sig. Visserligen hade redan greker, romare och germaner haft märkta sköldar, men dessa kunna ej betraktas som heraldiska sköldar i egentlig menins: och icke heller som upphof till dossa. Under inflytande af tornerspelen utvecklades och fastställdes reglerna såväl för skölden med dess märken som för den ur heraldisk synpunkt nästan lika betydelsefulla hjälmen (se d. o.) med sin hjähnprydnad. Sköldemärket och hjälmprydnaden, hvilka båda voro riddarens enda igenkänningstecken, blefvo snart ärftliga och fingo därigenom karaktär af ättemärken. Det äldsta i Sverige kända sköldemärket förekommer i Sigtrygg Bengtssons sigill af 1219 och visar en lilja mellan två hjorthorn (se pl. I, fig. 1). Den medeltida skölden var i allmänhet förfärdigad af lätt trä (icke af järn) och öfverklädd med läder eller grof, med lim eller krita preparerad, linneväf. På denna beklädnad var sköldemärket (se nedan) antingen direkt måladt, eller ock voro dess figurer utskurna i färgadt läder och därpå fastspikade. I Sverige finnas tre dylika sköldar i behåll, alla från senare hälften af 1400-talet, nämligen en med riksrådet Karl Larssons (Björnlår, d. i börj.in af 1500-talet) vapen, en med riddaren Anund Gustafssons (Sture, d. 1462) vapen, bägge i Statens historiska museum, och en med Banér-vapnet i Lifrustkammaren (se fig. 2 till art. Sköld, krigsv.). Skulle skölden göras särskildt praktfull, ersattes den målade ytan med en öfverkiädsel af dyrbart tyg i fältets färg. Det mönster, som fanns i sådant tyg, återgafs vid medeltida afbildning af sköldar med något rankformigt ornament eller gotiskt motiv och benämnes damaskering. Sköldens yta kunde äfven vara klädd med pälsverk, såsom hermelin, sobel, etc. Ofta voro sVöMkanten och sköldens midt förstärkta genom metallbeslag. Dessa hörde i och för sig icke till vapenbilden, ehuru de stundom sedermera öfvergått till att bli rent heraldiska bilder. I medeltida vapen är skölden vanligen lutad, i allmänhet åt höger (ang. heraldiskt hö^er och vänster se nedan) med hjälmen hvilande på dess uppåt-stående hörn. I vapen från nyare tid står skölden vanligen upprätt med hjälmen hvilande på dess