1451 Slidrugtanne-Slingelandt 1452 mindre än på horisontal bana; tärningen flyttas då in emot kulissens midtpunkt, fyllningen minskas, och ångan kommer därigenom att arbeta med större expansion än i de förra fallen. Är lutningen så stor, att ånga icke behöfver uppoffras för tågets framdrifvande, flyttas tärningen till kulissens midt, hvarigenom båda excentrarna utöfva lika stort inflytande på rörelsen, det ena positivt, det andra negativt; expansions- och kompressicnsperioderna i cylindrarna bli då lika och upphäfva hvarandra. I detta sammanhang må framhållas, att den kraft, som drar ett bantåg på en järnväg, i själfva verket är en annan än ångtrycket i lokomotivcylindrarna. Ångan används endast till att uppväcka och underhålla drifkraften. Ångtrycken å ar-betskoifvarna motsvaras alltid af lika stora och rakt motsatta ångtryck å cylinderbottnarna. Dessa krafter, inflyttade till bantågets tyngdpunkt, upphäfva hvarandra och kunna därför icke bidra till att flytta denna punkt och sålunda icke heller till att drifva fram tåget. Kolfstängernas tryck mot tapparna, som sammankoppla dem med vefstakarna, motsvaras af lika och rakt motsatta tryck från tapparna mot kolfstängerna. Dessa tryck kunna ej heller bidra till att försätta tågtyngdpunkten i rörelse. Detsamma gäller om alla de af ångan framkallade trycken inom maskinerna. Funnes ej andra krafter än dessa att tillgå vid lokomotiven, vore den nuv. järnvägstrafiken omöjlig. Bantågets drifkraft är en helt annan än ångans tryck i lokomotivet, nämligen summan af de aktira friktioner, som framkallas å drifhjulsringarna vid deras beröringsställen med järnvägsskenorna, så snart endast tendens till glidning af hjulen mot skenorna uppstår. Och det bör iakttas att, då ångan pådra-ges i lokomotivmaskinerna, uppstår, äfven innan igångsättning kommit till stånd, en tendens till rotation af drifhjulen omkring hjulaxlarna. Därvid utvecklas mellan drifhjulsringarna och skenorna en med den afsedda rörelsen för tåget likriktad, på dessa ringar verkande aktiv friktion, som, om den är tillräckligt stor att öfvervinna tågmotståndet, sätter tåget i gång. (Denna aktiva friktion är samtidigt passiv i afseende å hjulens rotation.) Äro drifhjulsringar och skenor alltför glatta, där de beröra hvarandra, eller är det af lokomotivtyngden framkallade trycket där otillräckligt, slira drifhjulen, då ångan drifver kolfvarna fram och tillbaka i arbetscylindrarna, och tåget kommer då icke i gång, huru stor effekt än utvecklas i maskinerna; tågets drifkraft är i sådant fall otillräcklig. O. E. W. Slidrugtanne, nord. myt. Se Gyllenborste. Slidskåp, maskinb., den å en kolfångmaskins arbetscylinder sittande kammare, i hvilken den för ångans tillopp å ömse sidor af kolfven afsedda sliden är rörlig och genom hvilken färskångan ledes till arbetscylindern och afloppsångan bortledes. Jfr Cylinder, Slid och Ångmaskin. Slidstyrning, maskinb. Se Slidreglering. Slien, hafsvik. Se Schlei. Slig, den för smältning lämpliga slutprodukten vid malmers anrikning. Sligen kan ha flera grader af groflek. Slig, hvars korn är öfver 16 mm., kallas stuffslig, mellan 16 och 4 mm. grofkornsslig, mellan 4 och 1 mm. finkorns- samt under 1 mm. finslig. Th. N-m. Sligo [slai'gåu]. 1. Irländskt grefskap i prov. Connaught, gränsar i n. till Atlantiska oceanen, i ö. och s. ö. till Leitrim och Roscommon, i s. och v. till Mayo. Areal 1,789 kvkm. Befolkningen, som 1841 uppgick till 180,886 pers., hade 1911 sjunkit till 79,045. Landet är i n. och v. genomdraget af betydande bergåsar, hvilkas högsta toppar, Knockalongy och Ben Bulbin, uppnå 542 och 522 m. I kusten bilda Sligo- och Killalavikarna djupa inskärningar. De viktigaste vattendragen äro Moy, Easky, Ballysadare och Garvogue, Lough Gills aflopp, hvarjämte äfven finnas flera smärre sjöar. Af arealen äro 19 proc. odlad jord och 51,3 proc. betesmarker. Hufvudnäringar äro boskapsskötsel, sades- och potatisodling samt fiske. Linne- och ylleväfnader fabriceras till invånarnas behof. -- 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, vid Garvogues utlopp i Sligoviken och vid Mullingar--S.-banan. 11,163 inv. (1911). Säte för den katolske biskopen af Elphin. Liflig skeppsfart samt handel med landtmannaprodukter, kol, järn och virke. Staden, som fordom var befäst, eger god hamn, tillgänglig för fartyg om högst 4 m. djupgående, ståtlig katolsk katedral (uppf. 1869) och vackra ruiner af ett kloster, grundlagdt 1252. S. uppväxte kring ett 1242 uppfördt slott och erhöll stadsprivilegier 1613. (J. F. N.) Sliktklinga. Se Sliktning. Sliktning, en behandling af garfvadt läder för dettas utjämning eller förtunning. Lädret spännes eller upphänges i en ram och tilldrages stramt med ena handen, medan den andra i långa drag för en slikt-(l. släkt-)klinga öfver lädrets med krita bestrukna köttsida. Nämnda instrument består vanligen af en rund stålskifva med skarp egg och i midten försedd med ett med skinn utfodradt hål, hvilket tjänar till handtag. Fmn. Sliktningslinje, skpsb. Se Spant. Slimes [slai'ms], eng. Se Guld, sp. 581. Slimminge, socken i Malmöhus län, Vemmenhögs härad. 3,191 har. 1,594 inv. (1915). Annex till Efverlöf, Lunds stift, Torna kontrakt. Slinga, bot., namn på arter af släktet Myriophyllum. Slinga l. Slingra, sjöv., en koj betyder att sjöreda en koj. Se Koj. Slingelandt [sli'nche-], holländska statsmän. 1. Godefred (Govert) van S., f. 1620 i Dordrecht, d. 3 juli 1690 i Haag, var en af Johan De Witts förtrogna och stod i spetsen för den ambassad (dess öfriga medlemmar voro van Dorp, de Hijbert och Isbrandts), som 1656-60 bevakade Hollands intressen under Karl X Gustafs krig med Polen och Danmark. Den pressade svenskarna till fördraget i Elbing (sept. 1656) och afslöt konventionen om dess tolkning (dec. 1659), den utfärdade i Helsingör deklarationen om vänskapens återställande mellan Sverige och Holland (nov. 1659) och undertecknade i egenskap af medlare jämte Frankrikes och Englands ambassadörer det svensk-danska fredsfördraget i Köpenhamn 27 maj 1660. S. blef 1664 sekreterare hos prov. Hollands statsråd. Han ansågs som en af sin tids lärdaste ministrar och framträdde äfven som skald. - 2. Simon van S., den föregåendes son, f. 14 jan. 1664 i Dordrecht, d. l dec. 1736 i Haag, efterträdde 1690 sin fader som sekreterare hos holländska statsrådet och gjorde under de krigsfyllda åren fram till