1487 Slånbär-Släde 1488 betesmarker i södra och mellersta Sverige och utbreder sig starkt genom rotskott. Af denna buske ha rot, bark, blommor och frukt förr användts såsom sammandragande medel. O- T- S- ((*. ^j~m-) Slånbär, bot. Se Slån. Slånsiäktet, bot., namn på släktet Prunus. Slåsskämpe, bot. Se P l an t ägo. Slå tälja på tälja, sjöv. SePåslagning. Slåtterblomma, bot. SeParnassia. Slätterfibbla, bot. Se Hypochseris. Slattergräsfjäril, Epine'phele Justina, zool., en till gräsfjärilarnas (se d. o.) underfamilj hörande art, den enda svenska af sitt släkte. Vingbredd med vare sig hjuldon eller släddon. nyttjas s. k. släpa (se d. o.). Om släddon i öfrigt se Släde, Slåttergräsfjäril, hona. 38-50 mm. De i utkanten uddiga bakvingarna ha en tydlig inbuktning i inkantens bakre del. Grundfärgen är ofvan gråbrun. Framvingarna ha nära spetsen en ögonfläck, hos honan (se fig.) omgifven af en stor rödgul fläck, som saknas hos hannen. Denne senare, som således, ovanligt nog, är mindre lifligt färgad än honan, igenkännes dessutom på en mörk, sammetslik fläck på f ramvingens inre hälft. - Fjärilen är allmän i södra Sverige på ängsmark i juli och augusti. G- A-z. Slåttergubbar, bot., svenskt namn på Arnica. Slåttermaskiner. Se Skörd e- och s l å t-termaskin. Slå under segel (på handelsfartyg äfven bända segel, af eng. bend), sjöv., medelst bänslar och garn (1. knyttels) fästa seglen till deras resp. master, rår, gafflar, sprin, stag o. d. De tyngre seglen upphissas till resp. rundhult och slås under till väders, de mindre däremot i däck. Att losstaga seglen från deras platser kallas att slå if r å n 1. f r å nsl å se g l e n. R. N.* Släcka, sjöv., släppa efter långsamt och försiktigt på ett tåg eller en kätting, utan att därvid kasta loss från beläggningsföremålet. Jfr F i r a. B. N.* Släddon, ett fordon (se d. o.) på medar, som används, då snön hindrar hjulfordon att komma fram. Det ursprungliga åksläddonet liknade troligen lapparnas a c k j a (se d. o. med fig.). För timmertransport o. d. nyttjas i Sveriges nordliga skogsbygder fortfarande släddon af enklaste slag (se G e t d o n i n g, med fig. å pl. till art. Skogsafverkning, och Timmerkälke); vid mycket dåligt slädföre, d. v. s. då snölagret är så tunt, att medarna skära igenom snön, användas oskodda medar af trä, men vanligen är trämeden försedd med järnskenor, och ofta göres meden helt af järn. Då terrängsvårigheterna äro så stora, att man ej kan komma fram Fig. 1. Körning med sparkstötting. Till släddon kan numera räknas äfven sparkstöttingen (se Kälkåkning, sp. 557 fig. 8). Körning med sparkstötting är liksom skidkörning (jfr sp. 988 i bd XXV) numera en omtyckt vinteridrott (se fig. 1). Då släddonet nästan ljudlöst glider fram öfver den snötäckta marken, används till slädåkning vanligen på dragaren en liten klocka 1. bjällra (se fig. 2), som fästes t. ex. i lokremmen (se Sele), hela b j ä 11 e r k r a n s a r (se fig. 3) eller bjällerklockor, som fästas på däckeln, stundom prydligt utstyrda (se fig. 4), som särskildt komma till synes vid större s. k. Fig. 3. Bjällerkrans. slädpartier. Till skydd för det obehagliga snöbollsbombardemang, som de åkande kunna bli utsatta för, då snön klampar sig, brukas stun- Fig. 4. Bjällerklockor. dom s. k. slädnät på hästarna (se fig. 4 i art. Släde). B. C-m. Släde. 1. Ett slags släddon (se d. o.), af hvilket flera olika typer finnas. Kälksläden har fordonets hjul ersatta med kälkar (se fig. 1). Den egentliga släden har på undersidan af fordonets s. k. korg fastgjorda medar af järn eller trä, som i senare fallet vanligen äro försedda med järnskenor. Släden i de nordiska länderna (se fig. 4) är i regel betydligt lägre och mindre prydlig än i de trakter, där den på grund af klimatiska förhållanden blott någon gång kan tas i bruk (se fig. 5). En 1700-talssläde i öfverlastad rokokostil visas i fig. 3. Den ryska slädtypen framgår af fig. 6, och fig. 2 visar en s. k. norrlands-rissla, som i stort sedt liknar den ryska släden. Denna konstruktion