Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialdemokrati - Socialdemokratiska pressföreningen - Socialdemokratiska riksdagsgruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamhet var länge f. d. handskmakaren P. Knudsen. Ur hvarje nytt riksdagsval framgick
på 1890-talet en allt manstarkare grupp af
socialdemokratiska riksdagsmän, inom hvilken
ledningen tillföll redaktör Fr. Borgbjerg (f. 1866) och Ph. Stauning (se denne). I
riksdagen koncentrerade denna grupp sin verksamhet
på genomdrifvandet af praktiska reformer i
arbetarlagstiftningen (arbetslöshetsförsäkring 1907,
ständig skiljedomstol för slitandet af rättstvister
mellan arbetsgifvar- och arbetarorganisationer
1910) samt den kommunala (1908) och politiska
rösträtten (den nya grundlagen med allmän rösträtt,
äfven för kvinnor 1915). Socialdemokratien har
4 representanter i landstinget, 32 i folketinget
och 1 medlem (Stauning) i samlingsministären af
1916. Vid de politiska valen har det förfogat öfver
30 proc. af väljartalet. I kommunalrepresentationer
inom städerna och på landsbygden har det omkr. 1,000
representanter och behärskar majoriteten i
hufvudstaden. – I Norge började den socialistiska
rörelsen i slutet af 1880-talet. En halfveckotidning,
"Socialdemokraten", utgafs i Kristiania, och där
samt i flera andra städer bildades socialistiska
fack- och andra arbetarföreningar. Som ledande män
framträdde typografen Chr. H. Knudsen från 1883
och dansken C. Jeppesen från 1886, initiativtagare
till norska arbetarpartiet 1887, som vann stadigt
växande anslutning på 1890-talet. Partiet antog ett
socialdemokratiskt program, politiskt, kommunalt och
bondevänligt 1901. Det politiska genombrottet, som
medförde representation i riksdagen, kom 1903, efter
en uppseendeväckande agitation i landets nordligaste
delar af pastor A. Eriksen. Partiet räknade
54,000 medlemmar 1914 och samlade 207,000 röster
eller 32 proc. af väljarantalet 1915. Tendenserna
inom det norska partiet ha under de senare åren
visat sig radikalare, i synnerhet i militär- och
nykterhetsfrågorna, än inom de danska och svenska
socialdemokratiska partierna. – Sverige. Se Sveriges
socialdemokratiska arbetarparti.
Litt.: Se de bibliografier, som anförts under
Socialism. Utom den speciallitteratur, som finnes
anförd i artiklar, till hvilka framställningen här
anknutit eller hänvisat, må nämnas Hj. Branting,
"Socialdemokratiens århundrade I–II" (1906). Se
dessutom A. Danielsson, "Socialdemokratin. Dess
uppkomst och utveckling" (1894; i "Verdandis
småskrifter", 52, 2:a uppl., redigerad af Branting,
1909), H. Koht, "Sosialdemokratie" (1915; norskt
landsmål), Mehring, "Geschichte der deutschen
sozialdemokratie" (1897-98), A. Bebel, "Aus meinem
leben" (1910–11; i svensk öfv.: "Ur min levnad",
1912), G. Weill, "Histoire du mouvement social en
France 1852–1910" (2:a uppl. 1910), Rappoport, "Jean
Jaurès" (1913; äfven i svensk öfv.), Webb, "Socialism
in England" (1901), Beer, "Geschichte des sozialismus
in England" (1913), Hillquit, "History of socialism
in The united states" (1910) och "Archiv für die
geschichte des sozialismus und der arbeiterbewegung"
(I ff.; 1910). Hj. B-g. (E. F. K. S-n.)
Socialdemokratiska pressföreningen. Se
Pressföreningar.
Socialdemokratiska riksdagsgruppen, ett parti
inom svenska riksdagen. Under senare hälften
af 1880-talet gjorde den socialdemokratiska
arbetarrörelsen sitt inträde i Sverige. Med
då gällande rösträttsbestämmelser för val till
riksdagens Andra kammare och låga arbetslöner
saknade så godt som hela den svenska arbetarklassen
rösträtt, och det dröjde därför ett helt årtionde,
innan det socialdemokratiska arbetarpartiet blef
representeradt i riksdagen. Partiets redan då
mest framträdande man, Hj. Branting, hade vid olika
tillfällen under förra hälften af 1890-talet framförts
som riksdagsmannakandidat och vunnit stöd från
inflytelserika borgerligt-radikala grupper, men först
vid 1896 års allmänna val till Andra kammaren, då inom
Stockholms femte valkrets hela vänsterlistan segrade,
insattes den förste socialdemokraten i riksdagen.
I två perioder stod Branting ensam i Andra kammaren
som målsman för den ute i landet kraftigt växande
socialdemokratiska arbetarrörelsen. Med de
stigande arbetslöner, som framdrefvos
både genom penningvärdets fall och af den nya
fackföreningsrörelsen, lyftes allt flera af
industriarbetarna öfver 800-kronorsstrecket, och
vid 1902 års riksdagsmannaval växte antalet
socialdemokrater i Andra kammaren till 4.
I Malmö valdes Svenska murarförbundets ordf. N.
Persson, i Ystad föreståndaren för Folkets
park där F. V. Thorsson och i Västerås
järnarbetaren V. Larsson. Sedermera gick
utvecklingen raskt undan. Vid 1905 års val
växte kvartetten ut till en 13-mannagrupp, som genom
fyllnadsval under perioden yttermera utökades
till 17. Genom valen 1908 ökades
gruppen till ej mindre än 33 medlemmar,
ett antal, som under periodens lopp växte genom
K. Lindhagens och E. Palmstiernas öfvergång
från liberala partiet till det socialdemokratiska.
I och med rösträttens utsträckning och
det proportionella valsättets tillämpning
vid 1911 års andrakammarval erhöll
socialdemokratiska partiet en representation
i Andra kammaren af 63 medlemmar, hvartill kom en
med socialdemokratiska röster vald radikal vilde.
Med denna framryckning disponerade gruppen öfver l
röst mera än landtmanna- och borgarpartiet. Gruppen
hade därmed upphört att vara Andra kammarens
minsta parti. Sedan val förrättats efter
riksdagsupplösningen i mars 1914, räknade gruppen
73 medlemmar inom Andra kammaren, och efter de ord.
valen i sept. s. å. var motsvarande siffra 87,
hvarmed gruppen uppnått ställningen som Andra
kammarens största parti. Inom Första kammaren var
socialdemokratiska arbetarpartiet orepresenteradt,
ända tills proportionella val börjat tillämpas samt
de nya kommunala rösträttsbestämmelserna 1909
trädt i kraft. Sedan partiet vid 1910
års landstingsmannaval afsevärdt ryckt framåt,
invaldes på hösten s. å. 2 socialdemokrater (E. Blomberg och G. F. Steffen)
i Första kammaren. Efter upplösningen af Första
kammaren på hösten 1911 steg antalet till 12 och har
därefter ökats, så att det i febr. 1917 utgjorde 17.
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen omfattade
alltså då mera än ett 100-tal medlemmar i riksdagens
båda kamrar.
Så länge riksdagsfraktionen ännu bestod af endast
4 medlemmar i Andra kammaren, behof des gifvet-vis
ingen särskild organisation. Men när den vid 1906
års riksdag växt till 13 medlemmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
