Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialdemokratiska riksdagsgruppen - Socialdemokratiska vänstergruppen - Socialekonomi - Socialfullmäktige - Socialförsäkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
principiellt försvarsnihilistisk ståndpunkt,
hvilket varit en af anledningarna till de starka
slitningar inom partiet och gruppen, hvilka
efter den socialdemokratiska partikongressen i
febr. 1917 förde till en formlig brytning, i det
att 14 gruppmedlemmar inom Andra kammaren och l
medlem af Första kammaren i febr. 1917 utträdde
ur socialdemokratiska riksdagsgruppen och under
K. Lindhagens och Z. Höglunds ledning bildade en ny
riksdagsgrupp, Socialdemokratiska vänstergruppen.
V. R-én.
Socialdemokratiska vänstergruppen, ett parti
inom svenska riksdagen. Se Socialdemokratiska
riksdagsgruppen, sp. 181.
Socialekonomi, (enligt Aschehoug) detsamma som
nationalekonomien (se d. o.); (enligt Wicksell, delvis
i anslutning till Walras) den vetenskap, som behandlar
"produktionens och fördelningens samhälleliga
organisation för uppnående af största möjliga summa
allmänt väl"; (i den engelsk-amerikanska litteraturen)
stundom detsamma som socialpolitik (se d. o.). E. H. T.
Socialfullmäktige, två ledamöter i Socialstyrelsen
(se d. o.), som förordnas (med arfvode) af K. M:t för
3 år i sänder och af hvilka en skall vara representant
för arbetsgifvare och en för arbetare. Fullmäktige
skola för meddelande af upplysningar och råd samt
deltagande i öfverläggning kallas att närvara
vid föredragning inom Socialstyrelsen af ärenden,
som af se denna styrelses organisation och äro af
större betydelse, äfvensom af frågor af synnerlig
vikt eller större principiell innebörd inom någon
af ärendesgrupperna arbetsmarknaden, förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetare eller arbetarskydd;
de kunna äfven tillkallas för annat ärende. I
likhet med Socialstyrelsens öfriga vid ett ärendes
afgörande närvarande ledamöter åligger det jämväl
socialfullmäktig, därest hans mening afviker från
det fattade beslutet, att låta till protokollet därom
göra anteckning. H. E-t.
Socialförsäkring. I. I vidsträckt bemärkelse alla
de offentliga och enskilda åtgärder, som afse
att höja de ekonomiskt svaga befolkningslagrens
ställning genom att tillförsäkra individerna
rättsliga anspråk på visst belopp i penningar eller
penningars värde, då händelser inträffa, som medföra
nedsättning af förvärfsförmågan eller tillfällig
ökning af de ekonomiska behofven. Nedsättningen af
förvärfsförmågan kan bero på förverkligandet af en
risk, som hotar arbetskraften (sjukdom, olycksfall,
invaliditet, ålderdom, dödsfall) eller tillfället
till arbete (arbetslöshet). Väsentligt för all
socialförsäkring är, att det gäller förvärfvet af
ett rättsanspråk. Om detta anspråk grundas på ett
privaträttsligt aftal eller på statsrättsligt tvång,
är i och för sig oväsentligt. Inrättningar, som ha
till ändamål att utdela gåfvor och nödhjälpsunderstöd,
höra icke till socialförsäkringen, utan till den
offentliga eller enskilda välgörenheten. Från
privatförsäkringen skiljer sig socialförsäkringen
förnämligast därigenom, att vid ordnandet af den förra
privatekonomiska, inom den senare socialpolitiska
hänsyn framträda starkast (jfr Socialpolitik). Privatförsäkringen måste vidare alltid
bygga på strängt försäkringsmatematiska grunder,
medan däremot själfva försäkringsmomentet icke utgör
någon konstitutiv del i
socialförsäkringen. Socialförsäkringen är i
själfva verket en socialpolitisk skapelse af stor
nationalekonomisk betydelse. Liksom arbetarskyddet
(se Arbetarlagstiftning) kan den betraktas som
ekonomisk politik till de egendomslösa klassernas
höjande, ett led i den politik, som går ut på att
trygga den nominella arbetsinkomsten. I och med
fastställandet af visst lönebelopp är gifvetvis
detta mål ej nådt. Oberoende af individens vilja
kunna händelser inträffa, som vålla afsevärda
störningar i en uppgjord hushållningsplan. Dessa
störningar afse socialförsäkringens prestationer
att kompensera. Socialförsäkringen i vidsträckt
betydelse kan vara a) försäkring genom privata
anstalter, t. ex. den s. k. folkförsäkringen (industrial insurance], som vunnit stor
spridning i synnerhet i England och Amerika och
på sista tiden äfven i vårt land; b) försäkring
genom fria, själfständiga organisationer, t. ex. de
engelska Friendly societies (se Hjälpkassor), de
svenska och danska sjukkassorna (se Sjukkassa); c)
försäkring med statlig tvångskaraktär.
II. Socialförsäkring i inskränkt bemärkelse
l. egentlig socialförsäkring är. efter tyskt mönster
beteckning för endast den under c) anförda typen,
d. v. s. försäkring med statlig tvångskaraktär
(obligatorisk försäkring). I denna bemärkelse kommer
ordet i det följande städse att användas, där ej
annorlunda tydligt framgår af sammanhanget. Frågan
om försäkringstvånget har under de senaste årtiondena
framkallat långvariga strider. Numera synes man dock
allmänt ha kommit till enighet därom, att en effektiv
lösning af hithörande problem kan göras endast på
tvångsförsäkringens grund. Åtminstone gäller detta
beträffande lönearbetare. Försäkringens syfte är att
hindra, att arbetaren eller hans anhöriga i händelse
af sjukdom, olycksfall, invaliditet, ålderdom eller
arbetslöshet hemfalla åt fattigvården, dels emedan
denna ingriper, först när den ekonomiska undergången
redan inträdt, dels därför att med mottagandet af
fattigunderstöd en minskning i socialt anseende
och politiska rättigheter är förbunden. För
att nå målet kräfves det, att arbetaren har ett
klart och tydligt rättsanspråk på understöd samt
att detta understöd är säkert och kan erhållas,
utan att ytterligare skärpa förhållandet mellan
arbetaren och arbetsgifvaren. Erforderligt skydd
kan icke beredas arbetarna enbart därigenom, att
lönen bringas upp till en höjd, som möjliggör nödiga
besparingar. Erfarenheten har visat, att det icke är
möjligt för den enskilde att på det egna sparandets
väg skydda sig för alla eventualiteter. Äfven
oföretagsamhet och oberättigad optimism hindra ofta
arbetaren från att anlita den privata försäkringen,
äfven om inkomsterna medge detta. De fria ömsesidiga
själfhjälpsföreningarna ha mångenstädes vunnit
betydlig utbredning och varit till mycket stor
nytta. Detta är t. ex. fallet med de svenska och
danska sjukkassorna. Emellertid visar det sig alltid,
att just de personer, som bäst skulle vara i behof af
deras hjälp, nämligen de ekonomiskt allra svagaste,
i regel icke ansluta sig till desamma. Trots de ofta
rikliga bidrag, som af stat och kommuner lämnats dessa
föreningar, har dock icke den frivilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
