Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oweniter och chartister, statssocialister, mutuellister,
kollektivister och anarkister bildade små sociala
revolutionshärdar, ur hvilka de nya socialistiska
programkrafven efter hand framgingo: arbetarnas
rätt till deras arbetes hela afkastning predikades,
förkastelsedomarna skärptes öfver alla inkomster,
som icke härleddes direkt ur personligt arbete,
och det framställdes som samhällets plikt att
förvandla produktionsmedlen till allmänegendom. De
hemliga revolutionära sällskapens roll i den
franska socialismens historia personifierades
i L. A. Blanqui (och A. Barbès; se dessa),
den oförsonlige fienden till staten, kyrkan
och sparpenningen, hvars långa revolutionära
lefnadssaga knyter bandet från kommunisterna under
den stora franska revolutionen öfver Pariskommunen
till den moderna syndikalismen. Anarkismens i
ord och handling aldrig tröttnande protester mot
alla socialistiska tvångsorganisationer börjades
af P. J. Proudhon (se denne), medan L. Blanc
(se denne) ville genomföra statssocialismen,
göra staten till de fattiges bankir och realisera
rätten till arbete genom nationalverkstäder och
statskredit. Familistären (se d. o.) i Guise såg
dagen, en förverkling af fourierism, och hoppfulla
försök gjordes med samhällen, sådana Cabet diktade
dem i sin "Ikariska resa". Världen lyssnade till
A. de Lamartine, V. Hugo, E. Sue och George Sand,
som alla kände med de elända och betryckta i sina
dikter. – I England besjälade arbetsrättens och
jämlikhetens idéer dikter af Shelley och gingo som
en underström hän under det släktled, som i alla
engelska socialister sågo oweniter eller chartister
(en underström från Godwin till K. Marx). W. Thompson
var utan tvifvel den märkligaste af de föga bemärkta
och t. o. m. för hvarandra obekanta författare,
som sökte bygga sina socialistiska läror på den
vetenskapliga nationalekonomiens grundvalar och som
därför stundom kallats "Ricardoska socialister". –
Tysklands unga socialister uppträdde tidigast, om man
frånser enskilda föregångare (L. Gall och G. Büchner;
se d. o. 1), i Schweiz och Paris, där Heine under
en tid rörde sig bland dem som en intellektuell
frivillig. Ur unghegelianernas i det tyska hemlandet
verksamma krets (L. Feuerbach och K. Grün; se dessa),
utgick den individuella anarkismens profet M. Stirner,
och den tyska socialismens världsapostlar, K. Marx
och Fr. Engels. De vände sig till proletariatet,
hvars socialistiska sträfvanden invarslats kort efter
revolutionen 1830 och internationellt organiserades
på grundvalarna af det kommunistiska manifestet 1848.
E. F. K. S-n.
I och med revolutionen 1830, då bourgeoisien
definitivt kom till makten i Frankrike, blef
proletariatet, som dittills kämpat vid dess sida mot
feodalism och reaktion, det eminent revolutionära
partiet. Det första utbrottet skedde redan 1831
i Lyon, där de svältande sidenväfvarna reste
sig under fältropet: "Vivre en travaillant ou
mourir en combattant" ("lefva under arbete eller
dö under strid"). Paris var sedan under Ludvig
Filips regering härden för den socialistiska
jäsningen. Februarirevolutionen 1848 förde L. Blanc
och arbetaren A. M. Albert in i den provisoriska
regeringen, men de kunde där föga uträtta; för att
visa de halfsocialistiska förslagens ogenomförbarhet
upprättades af motståndarna till L. Blanc de bekanta
"nationalverkstäderna" (se d. o.), hvilkas sedan följande
plötsliga upphörande bragte arbetarnas missnöje
att slå ut i öppen låga. Juniupproret 1848, som af
Cavaignac nedslogs med blodig stränghet, var den
första stora proletariska, socialistiska resningen
under 1800-talet. Efter detta blodbad låg socialismen
i Frankrike nere i ett par årtionden; arbetarnas
massa rörde sig icke, när Napoleon III gjorde sitt
statsstreck, och först mot slutet af kejsardömet
hopade sig åter brännämnena till en social katastrof.
I England kom genom 1832 års parlamentsreform
likaledes bourgeoisien till fullständigt herravälde,
och en hotande arbetarrörelse dröjde då ej heller
länge att där visa sig. Den är känd under namn
af chartism (se d. o.), och starkt socialistiska
toner klingade med bland dess rent politiska
fordringar. Rörelsens styrka bröts dock genom
det kolossala uppsvinget i Englands industriella
utveckling, hvilket följde efter spannmålstullarnas
upphäfvande och hvarigenom den engelska
arbetarklassen fick en i viss mån privilegierad
ställning framför kontinentens, hvarjämte bakslaget
från misslyckandet af 1848 års folkrörelser gjorde sig
kännbart. Ända till 1880-talet var sedermera England
så godt som utan någon inhemsk socialistisk rörelse,
och det oaktadt London var Internationalens (se
d. o.) hufvudsäte och uppehållsort för revolutionära
flyktingar från snart sagdt alla Europas länder.
Då den franska socialismen sålunda blodigt slagits
ned och den engelska så att säga lupit ut i sanden,
kom från Tyskland ett nytt uppslag, som gaf den
proletariska rörelsen såväl en teoretisk-vetenskaplig
grundval som en praktisk-politisk styrka. Den
centrala gestalten i den egentliga moderna
socialismens historia är utan gensägelse Karl Marx
(se denne). Redan 1847 framlade han i det ryktbara
"Manifest der kommunistischen partei", som af
honom jämte hans vän och stridskamrat Friedrich
Engels (se denne) utarbetades som program för en
i London bildad arbetarklubb, i alla väsentliga
drag den åskådning, som ännu ligger till grund
för den egentliga, internationella socialistiska
arbetarrörelsen. All historia, så förkunnar det
"Kommunistiska manifestet", har hittills varit
en historia om klass-strider. Klassmotsatserna ha
ingalunda fallit med det feodala samhällets undergång,
de ha blott antagit andra former och förenklas
alltmera till blott en enda: mellan bourgeoisie
och proletariat. De ekonomiska förutsättningar,
på hvilka bourgeoisiens välde nu hvilar, började
skapas redan i det feodala samhället, som sprängdes
sönder, då dess organisation icke längre motsvarade
de alltmera sig utvecklande produktivkrafterna. I
dess ställe kom den fria konkurrensen, bourgeoisien
steg upp till makten och ombildade samhälle och stat
efter sina intressen. Nu försiggår inför våra ögon en
alldeles liknande hvälfning. Det borgerliga samhället
liknar häxmästaren, som icke längre kan bemästra de
väldiga krafter det själf frambesvurit. De nutida
produktivkrafterna äro ej längre förenliga med de
borgerliga produktions- och egendomsförhållandena. Och
det borgerliga samhället har samtidigt skapat sina
egna dödgräfvare, den moderna arbetarklassen, hvilken
genom själfva utvecklingens gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
