Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 283-284 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sokotra - Sokotra-aloe - Sokotra-arkipelagen - Sorpa - Sokrates

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

283

Sokotra-aloe-Sokrates

284

vudön i den s. k. S. - arkipelagen, som
dessutom omfattar de små öarna Abd al-kuri, Darsa
och Samha, ligger 240 km. n. ö. om Kap Gardafui
(Afrika) i Indiska oceanen. 3,579 kvkm. (något
större än Gottland). Omkr. 12,000 inv. Hela gruppen
är ett till Indien räknadt brittiskt protektorat,
öarna äro jämförelsevis höga, Samha 744 m. och
S. 1,420 m. (i Djebel Hagier). Undergrunden består
af gnejs och kristalliniska skiffrar, genomsatta af
granit. Däröfver ligga ett tertiärt kalkstenstäcke
med karstföreteelser samt på några ställen kupoler af
basalt och trakyt. ön är okt.-maj nästan regnlös utom
i bergen, där nattliga skurar och täta dimmor fukta
marken; bäckarna, som under monsunen varit forsande
strömmar, uttorka nästan alldeles. Temperaturen är
i allmänhet 30° (om natten 18°), men under den heta
årstiden ända till 35° C. Faunan har inga inhemska
däggdjur; en vildåsna, som håller till på de östra
slätterna, är sannolikt af nubiskt ursprung. Den
tama boskapen har småningom utvecklats från djur,
som på olika tider införts från Indien. Af 67 kända
fågelarter äro 15 endemiska, af 22 reptilier äro
3 släkten och 14 arter egendomliga, af snäckdjuren
äro nästan alla inskränkta till ön. Floran är ännu
mer egendomlig och visar ej endast asiatisk och
centralafrikansk f rändskap, utan - hvilket är mer
intressant .- släkt med Maskarenernas, Syd-Afrikas och
Amerikas växtvärld, tillkännagifvande en helt annan
fördelning af land och vatten samt förutsättande andra
forbindelseleder än de nu existerande. Invånarna äro
i det inre araber, som isolerats där sedan urminnes
tid, vid kusten moderna araber, blandade med neger-,
indiskt och europeiskt blod. Några äro ljusletta som
européer, storväxta, med tunna läppar, rak näsa och
sträft svart hår, andra äro kortare och mörkare,
med lång näsa, tjocka läppar och spinkiga lemmar,
tillkännagifvande blandning af mer än ett semitiskt
folk. Språket är besläktadt med mehri på motsatta
sidan af Arabien och enligt Muller ett dotterspråk
af det gamla sabeiska. De idka hufvudsakligen
boskapsskötsel (nötkreatur, får och getter) och lefva
företrädesvis af dadlar och mjölk. Vid kusten idkas
fiske och handel. Religionen är islam. Hufvudort
och bästa hamn är Hadispul. Tamarida,
på öns norra kust (omkr. 400 inv.). - S. var redan
under forntiden bekant under namnet Dioscorida och
har enligt traditionen egt en sedermera utplånad
grekisk koloni samt enligt Kosmas haft en kristen
befolkning (nestoriansk 1. jakobitisk). Under
medeltiden innehades ön af hinduiska sjöröfvare
samt sedan 1507 efter hvartannat af portugiserna,
inramen af Maskat och sultanen af Kaschin, som 1876
nödgades ingå ett fördrag med England, genom hvilket
han lofvade att icke på någon annan stat öfverlåta
sin besittningsrätt. 1886 ställdes ön formligen under
brittiskt protektorat och betraktas som ett bihang
till Aden. J- F. N.

Sokotra-aloe. Se Aloe.

Sokotra-arkipelagen. Se Sokotra.

Sok-pa, folk i norra Tibet. Se Hor-sok.

Sokrates. Efter en antik marmorherm i Louvre, Paris.

Sokrates (grek. Σωκράτης, lat. Socrates), grekisk
filosof och sedlig reformator, f. kort före 469,
d. 399 f. Kr., var son till bildhuggaren Sofroniskos
och hans maka Fainarete, som skall ha varit
barnmorska. Han lärde först faderns handtverk, men
blef tidigt införd i Atens rika bildningslif och
studerade grundligt den äldre grekiska filosofien;
särskildt tyckes han ha fördjupat sig i Herakleitos’
och Anaxagoras’ teorier samt äfven lyssnat till
sofisters föredrag. Han kände sig uppkallad till
energisk opposition emot tidsandan, den upplösning
af den naiva gudstron, som filosofernas teorier och
utländskt inflytande i allt vidare kretsar börjat
medföra, emot det folkvälde, som gaf statsmakten i
händerna på hänsynslösa demagoger eller ej sakkunniga,
genom lott valda ämbetsmän, och emot sedefördärf som började
sprida sig bland ungdomen äfven i Atens bästa familjer.
Hufvudrepresentanterna för denna samhällsupplösande tidsanda såg han i
sofisterna (se d. o.). Vid kampen mot dem ställde
han sig på samma mark som de, såtillvida som äfven
han förkastade den blott yttre auktoriteten och
i stället vädjade till förståndets ledning och
den personliga öfvertygelsen. Men i dessa nya
former ville han rädda de fäderneärfda, trohjärtade
åsikter, som de förkastade. Med djup religiositet och
sedligt allvar gick han till det reformationsverk,
hvilket han fattade som en gudomlig mission. Sitt
mål sökte han ej nå genom att deltaga i den aktiva
politiken, utan genom att personligt påverka de
enskilde, särskildt ungdomen, i det att han gaf
sig i samtal med enhvar, han mötte, och sökte
genom sina frågor och invändningar nödga till
allvarlig själfpröfning. Därvid tog han vanligen
till utgångspunkt de hvardagliga sysselsättningar
och intressen, som lågo den tilltalade närmast,
men därifrån ledde han sig öfver till allvarliga
undersökningar om det rätta och nyttiga, om målet för
statens och den enskildes lif. Denna lärarverksamhet
började han redan före Peloponnesiska krigets utbrott
(431) och fortsatte den ännu efter de trettio
tyrannernas fall (403). Med sitt bland grekerna
uppseendeväckande yttre – utstående glosögon, bred,
platt näsa och tjocka läppar, en silengestalt med
tjock mage – sin torra humor, sin slagfärdiga kvickhet
och sitt ständigt segervissa skarpsinne tilldrog
han sig allmän uppmärksamhet. Hans osjälfviskhet,
människokärlek och ärliga sanningssökande utöfvade
oemotståndlig dragningskraft på tidens mest
framstående män och förmådde skaror af ungdom,
särskildt ur de förnäma familjerna, såsom en
Alkibiades och en Platon, att dag efter dag följa
honom och lyssna till hans samtal. Sina plikter som
familjeförsörjare försummade han, så att hans maka
Xantippa nog hade skäl för sina klagovisor öfver
mannen. Åt statslifvet egnade han sig icke mera,
än lagen ålade honom. I tre fälttåg deltog han och
visade därvid stort mod och ovanlig förmåga att
uthärda vedermödor. Om hos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>