Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
285
Sokrates
28(5
någon lif och lära varit ett, vore de det hos S. Han
hade blott ett lifsintresse, att genom kunskap om det
rätta, goda och sköna göra sig och sina medmänniskor
bättre. I jämförelse härmed föreföll honom allt annat,
njutningar, rikedom, makt och ära, som värdelösa
bisaker, som han därför alls icke fikade efter. Platon
karakteriserade sin lärare som den bäste på sin tid
och en af de visaste och rättrådigaste i alla tider.
Såsom nästan ingen annan bild från antiken står
S:s ädla och originella personlighet plastiskt
lefvande i historien, tack vare de skildringar,
som hans lärjungar Xenofon i "Hågkomster om
Sokrates" (Memorabilia) och "Gästabudet" samt Platon
särskildt i sina ungdomsdialoger gett af S. och hans
lärarverksamhet. Vida svårare är det att bilda sig
en bestämd mening om hans åsikter. Hans båda nämnda
lärjungar ha nämligen om dem gett oss mycket olika
vittnesbörd. Xenofon har uppfattat blott den mera
nyktra, prosaiska sidan af hans uttalanden och därför
framställt hans ståndpunkt som en skäligen tarflig
nyttighetslära. Platon däremot gör nästan i alla sina
dialoger S. till hufvudpersonen och lägger i hans mun
hela sin egen upphöjda lifsåskådning. Vore Xenofons
S. den historiske, så blir det oförklarligt, att
Platon i hans mun velat lägga sina åsikter. Snarare
skulle man då ha väntat, att han bekämpat S. såsom
denne förut sofisterna. Detta försvar för Platons
skrifter som källa för kännedomen om S:s lära gäller
emellertid endast hans ungdomsarbeten, såsom "Lysis",
"Laches", "Apologien" (S:s försvarstal), "Kriton" och
"Eutyfron", som han författade, innan han genom
idéläran gjorde sin egen insats i filosofiens
historia.
Den sokratiska metoden. S:s hufvuduppgift var ej
att utveckla en teori, utan att uppfostrande omdana
människornas sinnen. Därvid utgick han från att "den,
som vet det rätta, gör det rätta". Det rätta fattade
han nämligen som det goda och nyttiga, som gör oss
lyckliga; och ingen kan väl vilja något annat än det,
som han tror vara det för honom goda. Gör han ej det
rätta, så måste detta enligt S. bero därpå, att han
icke inser, hvad som verkligen är det goda och rätta
för honom. Dygden är därför "lärbar", visserligen
icke genom en utifrån mottagen färdig åsikt, men
genom utveckling af förståndet, som gör det för oss
möjligt att ur vårt eget inre framföda tankar, som
ej äro värdelösa skenfoster, utan egnade att föra
oss till rätta i lifvet Därför uppträdde ej S. som
en dogmatisk lärare som sade sig veta sanningen,
utan som en tankeuppfostrare, som endast frågade och
gjorde invändningar för att locka till själfständigt
tänkande. Till sitt valspråk gjorde han det delfiska
templets inskrift: "Känn dig själf!" För att bana
väg för den sanna själfkännedomen gällde det för
S. i första rummet att undanröja de gängse fördomar,
vid hvilka hvardagsmänniskan klänger sig fast, så
att hon hindras att tänka själf. Detta förberedande
röjningsarbete utförde S. genom sin ironi, då han
skickligt ställde sina frågor så, att den tilltalade
måste inveckla sig i själfmotsägelser och till sist
inse, att han om saken icke hade näsrot verkligt
vetande. Därefter började hvad han kallade den andliga
"barnförlossningen", majeutiken, vid hvilken S. genom
skickliga nya frågor lockade
fram det goda tankefostret, steg för steg ledande
sig från enskilda exempel upp till det för alla de
konkreta fallen gemensamma begreppet, som fixerades
i en definition. Har gick därvid visserligen från
det enskilda till det allmänna, men den egentliga
vetenskapliga induktionen hade han ännu ej upptäckt,
utan han stannade merendels vid en abstraktion ur
några godtyckligt valda exempel och lät ofta vägleda
sig af analogier. Men en genialisk intuition fyllde i,
där induktionen brast, och de gifna svaren pröfvade
han genom ett skarpsinnigt hypotetisk-kritiskt
förfarande, hvarvid han efter de slutsatser, som kunde
dragas af påståendet, lät sig ledas att korrigera det
i den ena eller andra riktningen. Stundom genomlöpte
han ej i samma samtal alla dessa moment i metoden. Än
stannade han vid ironiens resultat, nöjande sig med
att ha rubbat fördomen och väckt själftänkandet;
än grep han sig från början an med det positiva
sanningssökandet, utan någon föregående kritik,
nämligen när han trodde den tilltalade redan
mogen därför. - I pedagogikens historia har den
sokratiska eller s. k. heuristiska metoden (se Heuristik) fått stor betydelse. Den består i,
att man vid undervisningen undviker att bjuda
lärjungarna färdiga läror och i stället genom
frågor, som metodiskt fortgå från det enklare och
lättfattligare till det svårare, leder lärjungen
att själf upptäcka sanningarna. Visserligen kan
icke lärjungen göra om hela det forskningsarbete,
som ligger bakom den nutida bildningen, och mycket
måste nog skänkas honom som färdiga sanningar, om man
icke skall slösa med undervisningens knappa tid. Men i
samma mån som man inser den formella bildningens värde
framför minneskunskaperna, får den sokratiska metoden
stor betydelse för undervisningskonsten. S. har icke
själf framställt någon teori om sin metod, utan endast
praktiserat den, men på ett sätt, som gjort det lätt
för andra att formulera teorien.
Etik. Lika litet som S. vid sina samtal behandlade
metodiska eller logiska spörsmål, sysselsatte han
sig med kosmologiska eller metafysiska problem
såsom de föregående filosoferna. Dessa frågor voro
enligt hans åsikt af föga verklig betydelse för
människan och öfvergå ock till större delen hennes
förstånd. I stället sysselsatte han sig med det
mänskliga lifvets problem, som ytterst mynnade ut
i frågan om det högsta goda. Detta fattade han som
det nyttiga, hvilket gör oss lyckliga. Men af den
verkliga lyckan hade han en så ideal uppfattning,
att han identifierade den med dygden. Denna återigen
fattade han som identisk med vetandet, i hvilket
han ansåg sig ha funnit något allmängiltigt och
nödvändigt, höjdt öfver den tillfällighet och det
godtycke, vid hvilka sofisterna stannade. I viss
mån mildrade han emellertid ensidigheten i denna
intellektualistiska uppfattning genom att äfven
betona själfbehärskningens betydelse. - Som teori
stannar S:s etik i det stora hela vid ansatserna; det
systematiska utförandet saknas. Han talar merendels,
som om han vore utilitarist, ehuru hela hans tendens
är rationalistisk. Förhållandet mellan det för
individen och det för samhället nyttiga utreder han
icke, utan tar för gifvet, att de sammanfalla. I
viljeuppfattningen är han deter-minist, utan att
egentligen ha pröfvat möjligheten af en fri vilja,
under det att å andra sidan hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
