Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommarin, Emil Fritiof Knut - Sommarisotermer - Sommarkatarr - Sommarkurser - Sommarlind - Sommarlöfkoja - Sommarmånad - Sommarnatten - Sommarnäs - Sommarrost - Sommarsjuka - Sommarskatt - Sommarsmör - Sommarsolståndet - Sommarsporer - Sommartallfodring - Sommartid - Sommatino - Somme - Sommelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– 2. Departement i nordöstra Frankrike, bildadt af
delar af de forna prov. Picardie och Artois, gränsar
till Engelska kanalen samt dep. Pas-de-Calais, Nord,
Aisne, Oise och Seine-inférieure. 6.277 kvkm. 520,161
inv. (1911). Kusten kantas af sandbankar, bakom hvilka
det s. k. Marquenterre utbreder sig,
fordom ett stort träsk, numera landets bördigaste
del. Dep. är i allmänhet flackt samt vattnas af
den segelbara Somme med Ancre, Avre och Celle och
af kustfloderna Authie och Bresles. Dess jordbruk
står på höjden af utveckling; särskildt odlas säd,
sockerbetor, oljeväxter och hampa samt äpplen
för beredning af cider. Ladugårdsskötseln är
betydande. En särdeles omfattande textilindustri
bedrifves äfvensom tillverkning af papper,
socker, järn- och lädervaror, kemiska produkter
m. m. Liflig handel med England. Dep. är indeladt
i 5 arrondissemang: Amiens, Abbeville, Doullens,
Montdidier och Péronne. Hufvudstad är Amiens.
1 o. 2. (J. F. N.)
Slaget vid Somme. Under Världskriget började från
okt. 1915 mellan fransmän och senare äfven engelsmän
å ena samt tyskar å andra sidan hufvudsakligen
artilleristrider att tid efter annan ega rum vid
eller i närheten af S., särskildt vid byn Frize
samt s. om floden. Dessa strider fortsattes äfven
under första halfåret 1916 såväl s. som n. om S.,
intill dess där började utkämpas ett slag, som blef
den dittills mest våldsamma militära kraftyttring,
som världshistorien känner. Ententen eftersträfvade
tydligen under sommaren 1916 ett afgörande, och det
planlagda genombrottet vid S. skulle bli ett led häri
och borde så mycket lättare vinna framgång, som såväl
den ännu pågående Verdunoperationen som Brusilovska
offensiven i ö. och farhågorna för Rumäniens
ingripande i kriget på ententesidan tvingat tyskarna
till en afsevärd förtunning af sina stridskrafter i
v. Voro S.-striderna ett utprägladt anfallsföretag
af västmakterna, så måste de sålunda bli ett mera
passivt afvärjande för de i både personal och materiel
underlägsne tyskarna. Slaget inleddes af de allierade
på ömse sidor om floden med 7 dagars artilleri- och
gasanfallsförberedelser. Hufvudanfallet igångsattes
med omkr. 25 divisioner 1 juli, och samtidigt gjorde 3
engelska divisioner en sekundär anfallsstöt mot linjen
Hébuterne–Gommecourt. Tyska försvarskrafterna räknade
endast 5 infanteridivisioner under general v. Stein,
och af dessa torde vid stridens början ha kunnat
insättas endast 1 division n. och 2 divisioner s. om
S. I det hela stodo sålunda bortåt 600,000 man mot
högst 160,000. Senare vidtogos emellertid åtskilliga
ändringar i befälsföringen, hvarjämte utbyten
af trupper tid efter annan egde rum och ansenliga
förstärkningar å ömse sidor tillkommo, så att man kan
antaga, att tillsammans 2–3 mill. ententetrupper
och 1 1/2 mill. tyskar tagit del i det långvariga
slaget. De anfallandes första mål voro Péronne och
Bapaume, men första anfallsskedet måste på vänstra
flygeln afbrytas framför Thiepval och Serre, under
det att det mera motsvarade förväntningarna på
öfriga delar af fronten. 14 juli, då detta skede
kan anses afslutadt, hade engelsmännen nått linjen
Maricourt–La Boiselle och äfven tagit en därbakom
varande tysk ställning; och fransmännen hade uppnått
linjen Biaches–Barleux samt t. o. m. tagit en del af tyska 2:a linjen
på höjderna v. om Péronne. Andra stridsskedet började
20 juli, då ett nytt allmänt anfall igångsattes, men
i det stora hela med små resultat. Under aug. synes
genombrottstanken ha uppgetts, och det hette då, att
stridsmålet var upphäfvandet af det tyska trycket
mot Verdun och bindandet af så stora tyska styrkor
som möjligt på västfronten, hvarjämte man nu ämnade
"nöta ut" de tyska stridskrafterna. Det blef sålunda
lokala framsteg, som de allierade eftersträfvade, och
flera sådana vunnos också. Kom så rumänernas inträde i
kriget, och detta medförde, att genombrytningstanken
återupptogs. En rad våldsamma anfall på bred front
företogs nu, och åt dem n. om S. gafs nordöstlig
hufvudriktning, kanske i afsikt att omfatta hela den
tyska fronten i Flandern. 3 sept. företogs ett stort
engelsk-franskt anfall på fronten Baudemont–S. och
4 i linjen Barleux–Deniécourt. Den 18 sträckte
sig slaget 45 km. i längd från Thiepval i n. till
Vermandovillers i s. Under denna månad föll tyska
2:a linjen på åsen mellan Thiepval, Morval och
Bouchavesnes; och 25 sept., då de allierade efter 4
dagars artilleriförberedelse åter gingo till allmänt
anfall mellan Ancre och Somme, var en kritisk dag för
tyskarna, och den 26 måste de utrymma Combles. Men
snart nog vann det tyska försvaret i styrka, och
deras förutvarande stora underlägsenhet i artilleri
och antalet flygmaskiner började utjämnas. Redan
28 sept. aftog också slaget i häftighet, och de i
okt. upprepade ententeanfallen hade föga eller ingen
framgång, ehuru slaget från den 6 utsträckts äfven
n. om Ancre. Offensivandan hade börjat afmattas,
och vädret var öfvervägande dåligt. I nov. hade de
allierade dock några mera betydande framgångar;
men sedan var själfva det stora slaget också
slut. Striderna vid S., där engelsmännen i jan. 1917
öfvertogo en större del af fronten, fortsattes
dock, ehuru i mindre skala och hufvudsakligen
med artilleri, hvarvid de allierade vunno en del
lokala framgångar. Som resultat af det mera än
4 1/2 månader långa slaget och dess fortsättning,
som engelsmännen benämna sina senaste framgångar,
kunde de allierade visserligen som vinster anteckna
en eröfrad oregelbunden terrängsektor med närmare 40
km. lång baslinje och omkr. 10 km. högsta bågdjup samt
utan tvifvel äfven större byte i fångar och materiel,
än tyskarna fått; men stridsmålet var ej vunnet,
och förlusterna i stupade och sårade hade varit
oerhörda. Man kan därför säga, att det egentligen
var tyskarna, som vunno sitt stridsmål: hindrandet
af genombrytningen. Under slaget hade artilleriet och
flygvapnet visat sin utomordentligt stora betydelse,
men i båda voro tyskarna till en början mycket
underlägsna och kunde i gengäld endast komma med
riklig tillgång på kulsprutor och sitt infanteris sega
uthållighet. I den mån kampmedlen började bli mera
likvärdiga å båda sidor, afmattades också anfallet,
hvaraf tyskarna genast betjänade sig för att oförmärkt
draga sig ytterligare tillbaka till lämpligare
ställningar och dymedelst också förkorta sin front.
L. W:son M.
Sommelius, svensk släkt, härstammande
från bonden Nils, som egde Somvik vid sjön Sommen
(Östergötland). Efter denna tog sonen, kyrkoher-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
