Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonnenthal, Adolf von - Sonnerat, Pierre - Sonneratshönset - Sonnino, Sidney - Sonnister - Sonomait - Sonor - Sonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
411 Sonnerat–Sonora 412
despelare, f. 1834 i Pest, d. 1909 i Prag, var
först skräddare, debuterade 1851 i Temesvår,
anställdes 1856 vid Burgteatern i Wien samt blef
1884 dess öfverregissör och vice direktör. Han
adlades 1881. S. var en utmärkt konversations-och
karaktärsskådespelare. Till hans förnämsta roller
hörde Hamlet, Pösa, Nathan den vise, Clavigo och
Wallenstein. Se lefnads-tecknin^ar af Eisen-berg
(2:a uppl. 1900) och Lothar (1904). Sonnerat
[sånra’], Pierre, fransk resande och naturforskare,
f. 1745 i Lyon, d. 1814 i Paris, flyttade som ung
till ön Ile-de-France (Mauritius) och utforskade
1768-1805 ett stort antal af öarna i Indiska oceanen
och Kinesiska sjön. De rika samlingarna därifrån
tillföllo naturhistoriska museet i Paris. Hans
resebeskrifningar Voyage å la Nouvelle-Guinée
(1776) och Voyage aux Indes orientales et å la
Chine de 1774 å 1881 (2 bd, 1782, 4 bd, 1806) äro
värdefulla i synnerhet på det naturhistoriska området.
C. Lmn.
Sonneratshönset, zool. Se Hönssläkte t. Sonnino
[sånlnå], Sidney, baron, italiensk statsman, f. 11
mars 1847 i Florens, tillhör på fädernet en judisk
köpmansläkt från Livorno; hans fader, baron Isak Saul
S., förvärfvade som bankir och hög tulltjänsteman
i Egypten under Muhammed Alis tid stora rikedomar,
öfvergick vid sitt giftermål med en engelsk dam,
Georgiana Terry, till protestantismen och erhöll
baronvärdighet af storhertigen af Toscana. S. vann
redan 1868 juris doktorsgrad vid universitetet i Pisa,
blef därefter diplomat, men egnade sig efter några års
attachétjänst (i Madrid, Wien, Berlin och Versailles)
från 1873 åt nationalekonomiska och socialpolitiska
studier samt utgaf 1877, jämte L. Franchetti, La
Sicilia, ett för kännedomen om Siciliens jordbruk
och bondefråga banbrytande arbete (2 bd, tysk
öfv. 1906). 1878 uppsatte han, äfven i samverkan med
Franchetti, den ekonomiska veckotidskr. ”Rassegna
settimanale”. Till dess medarbetare och S:s
vänkrets hörde bl. a. Carducci, historikern
P. Villari och politikern A. Salandra. 1880
valdes S. till deputerad och förordade i kammaren
en frikonservativ reformpolitik, särskildt på det
sociala området. Hans skarpa kritik af finansministern
Maglianis finanspolitik bidrog till dennes fall
dec. 1888, hvarefter S. en kortare tid 1889 var
understatssekreterare för skatteärenden i Crispis ministär. S.
blef dec. 1893 finans- och skattkammarminister
i Crispis andra ministär och lyckades genom
spar-samhet och klok skattepolitik bringa ordning
i de betänkligt tilltrasslade statsfinanserna
samt genomförde en grundlig banklagsreform. Han
lämnade finansportföljen april 1894 och afgick
från skattkammarministersämbetet vid Crispis fall
efter nederlaget vid Adua (1896) och ledde sedan en
oppositionell centergrupp, hvilken särskildt bekämpade
Luzzattis bländande, men äfventyrliga finanspolitik
och stödde ministären Pelloux 1899–1900 under dess
kamp för införande af en mot omstörtningsplaner
riktad ”lag om allmän säkerhet”. Febr.-maj
1906 var S. konseljpresident i spetsen för en
koalitionsmiuistär (med bl. a. Salandra, Luzzatti,
Boselli och Sacchi som medlemmar), hvilken existerade
endast på Giolittis nåd och föll på frågan om inköp
af de syditalienska järnvägarna. Äfven S:s andra
ministär var kortlifvad (dec. 1909-mars 1910); den
innehöll representanter från alla moderata grupper
från den moderata högern till den demokratiska
vänstern och afgick, när Giolittigruppens opposition
omöjliggjorde genomförandet af regeringens förslag
om statssubvention åt de stora rederierna. S., som
1901 uppsatte tidningen ”Giornale d’Italia”, hvilken
alltsedan dess varit språkrör för hans idéer, hade
inom utrikespolitiken emot radikalernas franskbeundran
städse förordat ett godt förhållande såväl till
centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern som till
England. När han efter San Giulianos död inträdde
som utrikesminister i den rekonstruerade ministären
Salandra (nov. 1914), torde han redan ha varit vunnen
för Italiens anslutning till trippelententen, och
han har alltsedan dess varit den verklige ledaren
af Italiens politik, såväl vid dess krigsförklaring
mot Österrike-Ungern (maj 1915) som efter Salandras
fall och ersättande med Boselli (juni 1916), i hvars
ministär S. behållit utrikesportföljen.
V. S–g.
Sonnister. Se Menno Simonis.
Sonomait, miner., naturligt dubbelsalt af
magnesium- och aluminiumsulfat, förekommer i
Kalifornien.
K. A. V–g.
Sonometer, mus. Se Monokord.
Sonor [sånår], lat. sonōrus, klart ljudande,
klangfull, malmrik. Se vidare Sonoritet.
Sonora [sånå′ra], stat i republiken Mexico, till
läget den nordvästligaste, till storleken den andra
af republikens stater, gränsar i n. till Arizona,
i ö. till Chihuahua, i s. till Sinaloa och i v. till
Kaliforniska viken. 198,496 kvkm. 275,107 inv.
(1912), hvaraf ¾ äro bofasta indianer. Landet är
i ö. uppfylldt af Sierra Madres berg och utgör
i v. en af höjdsträckningar genomdragen slätt, som,
i allmänhet bördig, längst i n. v. är sandig och
vattenfattig. De förnämsta floderna äro Rio Mayo,
Rio Yaqui och Rio Sonora (360 km.). Klimatet
är hett, men sundt, om man undantar den
sumpiga kuststräckan. Jordbruket är betydande,
äfvenså boskapsskötseln. Mineraltillgångarna äro
stora, men bergsbruket ännu föga utveckladt.
Handeln bedrifves hufvudsakligen utefter kusten.
Förnämsta hamnen är Guaymas, dit järnväg går från
Arizona (södra pacifikbanan). Hufvudstad är
Hermosillo (14,578 inv. 1912). Se Indianer,
sp. 497, och Sonoraspråken. Jfr ”En färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
