Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 423-424 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sora - Soracte - Soranerne - Soranos - Soransk tidskrift - Sorata - Soratte - Sorau - Sorauer, Paul - Sorbenburg - Sorber - Sorbet - Sorbiodunum - Sorbiska - Sorbiska litteraturen - Sorbit - Sorbonne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sora [såra], stad i italienska prov. Caserta
(Kampanien), vid Garigliano. 16,245 inv. i hela
kommunen (1911). På en brant klippa ofvanför staden
(539 m. ö. h.) ligga polygonala murrester och
medeltida borganläggningar. Urspr. tillhörande
volskerna, förvandlades S. till en romersk koloni
303 f. Kr. och var under medeltiden ett betydande
fäste. Flera berömda romare, bl. a. Decierna, Attilius
Regulus, Q. Valerius, L. Mummius, hade sitt hem i S.,
kyrkohistorikern Cæsar Baronius var född i S.

Soracte (it. Monte Soratte), berg i Etrurien, 37
km. n. om Rom, i forntiden helgadt åt Apollo. S. är
691 m. högt och bar fordom på sin topp ett
Appollotempel, där sällsamma fester firades till
gudens ära. På östra sluttningen låg en åt den
etruskiska blomstergudinnan Feronia helgad lund;
varma källor funnos på bergets sluttningar. S. består
af grå kalksten och är högst sällan täckt af snö. 748
anlade Pippin den lilles broder Karlman där ett åt
den helige Silvester helgadt kloster, hvari han själf
ingick som munk. Berget kallas därför stundom Monte
San Silvestro, men ännu allmännare Monte Sant’ Oreste,
efter en på södra sluttningen belägen by.

(^{J. F. N.})

Soranerne ("soranerna"), sammanfattande dansk
litterär benämning på de tre professorerna i Sorö vid
midten af 1700-talet, nämligen populärfilosoferna
J. Kraft, A. Schytte och J. S. Sneedorff.

^{E. Ebg.}

Soranos (grek. Σωρανος, lat. Soranus), grekisk
läkare från Efesos under 2:a årh. e. Kr., en samtida
till Galenos, lefde i Rom under kejsarna Trajanus’
och Hadrianus’ tid och åtnjöt där stort anseende,
särskildt som obstetriker. Bland hans många skrifter
intar afh. om kvinnosjukdomar främsta rummet, och den
är äfven den enda, som, i en bysantinsk kompilation,
bevarats till vår tid (utg. af Dietz 1838, på grekiska
och latin af Ermerius 1869; en tysk öfv. 1894 af
Lüneburg och Huber). Af S. föreligga dessutom i en
bearbetning af Caelius Aurelianus en skrift om de
akuta och kroniska sjukdomarna, som utgör hufvudkällan
för kännedomen om den metodiska skolan; ett fragment
om benbrott, m. m. Se Lachs, "Die gynäkologie des S." (1902).

^{R. T–dt.}

Soransk tidsskrift. Se Sorö.

Sorata [så-], Nevado de, en berggrupp i Anderna
ö. om Titicacasjöns södra del. Dess högsta toppar äro
Illampu (l. Sorata), 6,560 m., och Ancohuma, 6,617 m.

^{J. F. N.}

Soratte [så-], Monte. Se Soracte.

Sorau [ṡå-], kretsstad i preussiska reg.-omr. Frankfurt
(Brandenburg), nära schlesiska gränsen, vid
Halle–S.–Gubenjärnvägen. 18,019 inv. (1910), hufvudsakligen
protestanter. Gymnasium. Porslinsfabrik, järngjuterier,
stora klädes- och linneväfverier m. m. Högre väfskola.
I närheten finnas betydande brunkolslager.

(^{J. F. N.})

Sorauer [ṡå-], Paul, tysk botanist, f. 9 juni 1839 i
Breslau, d. 9 jan. 1916 i Berlin, var 1871–93 lärare
vid landtbruksakademien i Proskau och föreståndare för
dess försöksstation, därefter sakkunnig rådgifvare
vid biologiska försöksstationen i Berlin och docent
i växtpatologi, sedan professor. Han var framstående
växtpatolog och ifrig förkämpe för växternas skyddande

mot parasitsjukdomar. På detta område författade han viktiga
arbeten, särskildt hand- och undervisningsböcker:
Handbuch der pflanzenkrankheiten (1874; 3:e uppl 1905-07),

Atlas der pflanzenkrankheiten (1887–93),
Die schäden der einheimischen kulturpflanzen (1888),
Pflanzenschutz (1892; flera uppl.),
Schutz der obstbäume gegen krankheiten (1900) och
Rationelle pflanzenhygiene.
Han utgaf
"Zeitschrift für pflanzenkrankheiten" (sedan 1891) och
"Zeitschrift zur internationalen entwicklung des pflanzenschutzes" (sedan 1908).
S. blef led. af sv. Landtbruksakad. 1901.

^{C. Lmn.}

Sorbenburg [ṡå’r-], slott. Se Saalfeld 2.

Sorber [så’r-], slavisk folkstam. Se Slaver, sp. 1420, och Vender.

Sorbet (it. sorbetto, arab. schurbe, turk. scherbet,
dryck), en vattenglass, i hvars tillredning ingår
likör eller vin. Tillblandas i stället fruktsaft,
kallas drycken granit (se d. o. 1). Hit hör äfven
spongada (se d. o.).

Sorbiodunum, stad. Se Salisbury 1.

Sorbiska, det numera i vetenskapliga arbeten använda
namnet för den i Ober- och Nieder-Lausitz inhemska
slaviska dialekten, som äfven kallas lausitziska,
lausitz(isk)-serbiska, lusatiska eller oftast vendiska
(jfr Slaviska språk och Vendiska språket).

^{H. A.}

Sorbiska litteraturen. Se Vendiska litteraturen.

Sorbit [sår-], kem., med mannit och dulcit
stereoisomer sexvärdig alkohol, CH₂OH(CHOH)₄CH₂OH,
som förekommer i rönnbär (Sorbus Aucuparia, hvaraf
namnet), äpplen, päron, mispel m. fl. pomacéers
och drupacéers frukter. S., som bildar lättlösliga
kristaller, är af särskildt intresse såsom varande
den alkohol, som motsvarar drufsockret, af hvilket den
kan erhållas genom reduktion (jfr Drufsocker). Genom
inverkan af en mikroorganism, Bacterium xylinum,
öfvergår sorbit i sockerarten sorbos (se d. o.).

^{K. A. V–g.}

Sorbonne [sårbå’nn], den byggnadskomplex i Paris,
som är säte för de historisk-filologiska och
naturvetenskapliga fakulteterna i Paris samt École
pratique des hautes études (sedan 1868) och för Écoles
des chartes (sedan 1897). S. leder sitt ursprung
från ett af Ludvig den heliges biktfader, Robert de
Sorbon, 1257 stiftadt kommunitet (se d. o.),
som bar namnet "Communauté des pauvres maîtres
étudiant en théologie". Stadfäst af påfven 1259,
hade detta samfund till uppgift att främja den högre
teologiens studium, hvarför endast sådana personer,
som aflagt filosofisk grad, där vunno inträde. På
grund af den alumnerna åliggande skyldigheten
att meddela kostnadsfri undervisning uppkommo
1252–1751 sju offentliga, ständigt fortgående
föreläsningskurser. Kommunitetet hade därjämte äran
af att inom sina murar ha upprättat det första

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>