Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
iranes, och vid slutet af denna period inträdde
de i de vapenföre männens klass, sedan de
genomgått ett slags rekrytkurs, hvartill äfven
hörde upprätthållandet af bevakningstjänsten
på landsbygden (se Krypteia). De kunde nu
träda i äktenskap, men måste fortfarande bo i de
offentliga kasernerna, och sina hustrur fingo de
endast förstulet besöka. Detta omyndighetstillstånd
räckte antagligen t. o. m. det trettionde året. Men
äfven för de fullmyndige männen var den individuella
friheten i hög grad inskränkt. Den tid, som ej
upptogs af krig och vapenöfningar eller jakt,
voro de förbundna att hufvudsakligen tillbringa
på de offentliga platserna eller i de för männen
afsedda sällskaps- och samtalslokalerna (leschai),
och äfven sina dagliga måltider måste de intaga i
offentliga spisningslokaler (se Syssitia). Allt
borgerligt näringsfång var spartiaterna förmenadt och
lämnades åt perioikerna. Samlandet af rikedomar var
förbjudet, och egandet af guld och silfver straffades
som ett brott. Myntet var af järn och så tungt,
att äfven en jämförelsevis ringa summa var svår att
transportera. De spartiatiska jordagodsen odlades
af heloterna och hade natur af fideikommiss. De
gingo i arf till äldste sonen eller vid saknad af
söner till döttrarna, hvilka i sådant fall kallades
arfdöttrar och voro förbundna att äkta en anhörig,
som saknade egen jordlott. Enligt Plutarchos företog
redan Lykurgos en uppdelning af den spartiatiska
åkerjorden i lika stora lotter, hvilkas antal
åtminstone slutligen uppgått till 9,000, hvartill
kommo 30,000 mindre lotter för perioikerna. Polybios,
med åberopande af äldre sagesmän, omnämner samma
sak, men utan att ange jordlotternas antal eller
Lykurgos som upphofsman. Att en likformig fördelning
af statsjorden, om också icke i sådan utsträckning,
som Plutarchos låter påskina, under äldre tid egt rum,
finnes icke giltigt skäl att betvifla. Men den har
tydligen redan ganska snart rubbats, hufvudsakligen
därigenom, att i många fall flera jordlotter genom
arf samlades på en hand. Kvinnorna intogo en aktad
ställning och utöfvade ej ringa inflytande på männens
handlingssätt. Deras lefnadssätt var äfven långt
mindre tillbakadraget än i andra grekiska stater. I
synnerhet gäller detta om de unga flickorna, i hvilkas
uppfostran kroppsöfningar, företagna offentligt och
i männens åsyn, bildade ett viktigt moment.
Spartas statsförfattning var
aristokratisk-republikansk. I spetsen för staten
stodo visserligen två samregerande konungar af
Agidernas och Eurypontidernas hus, hvilka enligt
sägnen härstammade från Aristodemos’ tvillingsöner
Prokles och Eurysthenes. Men deras makt, redan af
ålder begränsad, inskränktes ytterligare genom det
i senare delen af 8:e årh. inrättade eforatet (se
Efor), hvilket i förening med gerusian, de gamles råd
(se Geronter), bildade den egentliga regeringsmakten,
hvars bud konungarna, såväl som öfriga medborgare,
måste hörsamma. Konungarna voro vid alla tillfällen
med särskild misstänksamhet bevakade af eforerna och
kunde af dem när som helst ställas inför rätta. Deras
viktigaste funktioner voro att som föreståndare
för religionsväsendet förrätta statsoffren och att
föra befälet öfver krigsmakten, hvarmed åtminstone
i äldre tid
följde rättigheten att efter godtfinnande börja
krig. I själfva verket var dock äfven konungarnas
militäriska myndighet väsentligt inskränkt af
eforernas, och det var under senare tider icke
ovanligt, att dessa med förbigående af konungarna
utnämnde andra härförare. Sjökrigets betydelse, som
växte med S:s vidgade utrikespolitik, framkallade
inrättandet af ett nauarks- eller amiralsämbete (se
Nauark), hvilket med tiden vann sådant inflytande,
att det ansågs vådligt för författningen. Liksom andra
grekiska stater hade äfven S. en folkförsamling,
kallad apella, i hvilken alla till mogen ålder
komna spartiater egde rätt att rösta. Rättighet
att inför folkförsamlingen uppträda och yttra sig
tillkom endast konungar, eforer och geronter. I
folkförsamlingen valdes eforer, geronter och öfriga
ämbetsmän, hvarjämte myndigheterna stundom till dess
afgörande hänsköto beslut om krig, fred och fördrag
med främmande makter.
Den samlade kraft, som denna
i sina hufvuddrag skildrade organisation tillförde
den spartanska staten, visade sig snart verksam i de
båda första messeniska krigen (se Messenien), af
hvilka det andra slutade med Messeniens fullständiga
underkufvande. Nya landvinningar erhöllos i striderna
med Argos och Arkadien, och S., som redan var den mest
betydande staten på Peloponnesos, började utsträcka
sitt inflytande äfven till det öfriga Grekland,
allestädes understödjande de aristokratiska partierna
mot såväl tyranner som uppväxande folkvälden. Då
i början af 5:e årh. f. Kr. hela Greklands frihet
hotades af den persiska öfvermakten, var S. såsom
Greklands förnämsta landtmakt själfskrifvet att
öfvertaga ledningen (hegemonien) af det samfällda
nationalförsvaret. Men ett par årtionden senare
skakades den spartanska staten i sina grundvalar
genom en ödeläggande jordbäfning i förening med
ett allmänt helotuppror och det tredje messeniska
kriget (se Messenien, sp. 222), och då kriget mot
perserna efter hand utvecklade sig till hufvudsakligen
sjökrig, kunde S. ej längre upprätthålla principatet
emot det till sjöss vida mäktigare Aten. Sålunda
uppstod mellan dessa Greklands båda hufvudstater
det rivalitetsförhållande, som efter åtskilliga
förberedande sammanstötningar fick sitt utbrott
i Peloponnesiska kriget (se Grekland, sp. 241)
och ledde till Atens fullständiga krossande. Men
äfven det segrande S. gick med djupa sår ur
striden. Stormaktspolitiken hade ej kunnat undgå
att medföra betänkliga rubbningar i det spartanska
statsskicket, hvilket i själfva verket passade
blott för en stat med ringa omfång. Beröringen med
utlandet och bekantskapen med främmande länders friare
förhållanden gjorde S:s söner alltmera obenägna att
lyda sitt eget lands stränga lagar. Njutningsbegär
och vinningslystnad fingo öfverhand äfven bland
statens främsta män. Stora rikedomar samlades
trots förbudet på några få händer, medan flertalet
nedsjönk i fattigdom, hvarmed följde en högst
betänklig minskning af de spartiatiske medborgarnas
antal. Genom Antalkidiska freden (se Antalkidas)
måste S. åt perserna prisge de asiatiske grekerna,
men fick under persiskt skydd sig tillerkänd ett
slags öfverhöghet inom det europeiska Grekland. En
ny fiende fick S. i det beotiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
