Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparta - Spartacus - Spartan - Spartanburg - Spartein - Spartel - Sparti - Spartianus, AElius - Spartiat - Spartium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tebe, hvilket under Epameinondas’ (se d. o.) ledning
för en kort tid höjde sig till en grekisk stormakt
och tillfogade S. det kännbaraste afbräck genom
återupprättandet af Messeniens och Arkadiens
själfständighet. S:s maktställning var bruten,
och när den macedoniska eröfringspolitiken hotade
Greklands själfständighet, kunde S. icke längre,
såsom på perserkrigens tid, ställa sig i spetsen
för ett samfälldt försvar. Visserligen gjordes
af konung Agis IV (244–240 f. Kr.) och sedan
med större framgång af Kleomenes III (235–220
f. Kr.) försök att medelst genomgripande reformer på
den lykurgiska lagstiftningens grundval återupprätta
den spartanska staten. Men med slaget vid Sellasia
(222 eller 221 f. Kr.), i hvilket Kleomenes led ett
afgörande nederlag mot Antigonos Doson, upphörde för
alltid S:s själfständiga politik. Den närmast följande
tiden utmärktes genom tilltagande oreda och förfall,
delvis under tvungen anslutning till Akaiska förbundet
(se Akéer), tills omsider (146 f. Kr.) Greklands
inre angelägenheter definitivt ordnades af romarna,
hvilka af aktning för S:s ärorika forntid läto
det behålla en viss grad af själfstyrelse, men
med mycket inskränkt landområde, och upptogo det
bland de s. k. förbundna staterna. S. härjades 396
e. Kr. af goterna under Alarik och sedan af slaviska
horder, hvarjämte det delade det öfriga Greklands öde
under bysantinskt, frankiskt och slutligen turkiskt
herravälde. Staden S. fortfor att ega bestånd under
namn af Lakedaimonia, tills i midten af 1200-talet den
frankiske hertigen Villehardouin 4 km. västligare,
på ett utsprång af Taygetos, anlade en ny stad,
Mistra (se vidare d. o.), som inom kort medförde
S:s fullständiga ödeläggande. Efter upprättandet af
det nuv. konungariket Grekland anlades 1834 på södra
delen af det gamla S:s grund ett nytt S. (Sparti),
hvilket är hufvudstad i nomos Lakedaimon. Invånarnas
antal uppgick 1907 till 4,456. Gymnasium och ett
af Stamatakis 1872 grundlagdt, 1907 utvidgadt
arkeologiskt museum. – Kronprinsen af Grekland bär
titeln hertig af S.
Litt.: Manso, "Sparta" (1800–05), Hermann,
"Antiquitates laconicæ" (1841), Müller, "Die
dorier" (2:a uppl. 1844), Trieber, "Forschungen
zur spartanischen verfassungsgeschichte"
(1871), Gilbert, "Studien zur altspartanischen
geschichte" (1872), Busolt, "Die lakedaimonier
und ihre bundesgenossen" (1878), Duncker, "Die
hufen der spartiaten" (i "Berichte der Berliner
akad." 1881), Crosby, "Topography of Sparta"
(i "Amer. journ. archeol.", bd VIII, 1893),
M. P. Nilsson, "Die grundlagen des spartanischen
lebens" (i "Klio", XII, 1912); dessutom alla större
verk öfver Greklands historia (se Grekland, sp. 246).
A. M. A.
Sparta, hertig af, titel på grekiske kronprinsen.
Spa’rtacus, ledaren af det stora slafupproret mot
Rom 73-71 f. Kr., var bördig från Tracien och
hade tjänat i romerska hären, men deserterade,
blef röfvare och, tillfångatagen, gjord till
slaf. Insatt i gladiatorsskolan i Capua, lyckades han
(73 f. Kr.) tillika med flera kamrater fly från denna
och på Vesuvius finna en plats, hvarest han inom kort
kring sig samlade en stor skara förrymda slafvar
och andra rebeller. Efter att där med framgång ha
tillbakaslagit ett angrepp tågade
han under ett ständigt gerillakrig genom Kampa-nien
till Lukanien och ville därefter vända sig mot
n. för att uppnå sin och de galliske, germanske
och traciske slafvarnas hembygd på andra sidan
Alperna Men hans af framgång berusade skaror, som
räknade minst omkr. 70,000 man, sökte blott mord
och plundring och betecknade sin väg med allmän
ödeläggelse. Vid denna tidpunkt (72 f. Kr.) drogo
årets båda konsuler ut mot rebellerna, men blefvo i
grund slagna, hvaremot S. dref sina fiender upp mot
Alperna och tillintetgjorde en af prokonsuln Gajus
Cassius Longinus och pretorn Manlius kommenderad
här. Förgäfves sökte han därefter förmå sina trupper
att lämna Italien. Han nödgades i stället föra
dem mot Rom, vid hvars åsyn de dock tappade modet
och drogo sig tillbaka. Förföljd af en öfverlägsen
här och slagen af pretorn Marcus Licinius Crassus,
trängdes S. sedermera ned mot Messinska sundet,
öfver hvilket han hade hoppats komma till Sicilien
för att samla nya krafter. Men de sjöröfvare,
som lefvat sitt understöd, ankommo icke med sina
fartyg. Intet annat återstod än en förtviflad strid. I
denna stupade S. (71 f. Kr.) jämte större delen af
sin här, af hvilken en mindre styrka händelsevis
påträffades och nedgjordes af den från Spanien
återvändande Pom-pejus. 6,000 fångar korsfästes sedan
på vägen mellan Capua och Rom. Litt. bl. a. Rathke,
"De romanorum bellis servilibus" (disp. 1904). och
Eug. Muller (progr. 1905). Konst och litteratur ha
mer än en gång sysselsatt sig med S. (J. C.;
Spartan, invånare i Sparta, medlem af den spartanska
staten, till skillnad från spartiat, medlem af
en i Sparta (se d. o., sp. 596) härskande dorisk
medborgarklass. I nyare språk används ofta ordet
spartan bildligt om en person med enkla och stränga
("spartanska") lefnadsvanor. A. M. A.
Spartanburg [spä’tnbög], stad i nordamerikanska staten
Syd-Carolina, viktig järnvägsknut i statens nordvästra
del. 17,517 inv. (1910) J. F. N.
Spartein. Se Sarothamnus.
Spartel, Cabo (Cabo Espartel), udde på Marokkos kust,
9 km. v. om Tanger, Afrikas nordvästligaste spets på
35° 47’ n. br., i forntiden kallad Cotes 1. Ampelusia
Promontorium. (J. F. N.)
Sparti, stad. Se Sparta, sp. 599.
Spartiänus, M l i u s, antaget namn på en romersk
biograf i senare hälften af 200-talet eller senare,
som var en af de mest betydande medarbetarna i
verket Scriptores historice augustce (se d. o.). Hans
stil vittnar om förfallets inträde i den klassiska
litteraturen. Jfr J. E. CenterwalU "Spartiani vita
Hadriani" ("Uppsala univ:s års-skr.", 1870).
Spartiat. Se S p a r t a n och S p a r t a, sp. 596.
SpaYtium L., bot., växtsläkte hörande till
fam. Leguminosce (Papilionatce), nära släkt med
Genista och innehållande endast l art, S. junceum, en
i hela Medelhafsområdet utbredd buske med vidje-lika,
fåbladiga eller bladlösa grenar och stora gula,
välluktande blommor. De unga grenarnas fibrer användas
i synnerhet i Spanien och Grekland till förfärdigande
af nät, mattor, korgar m. m. Alla växtens delar
ha bitter smak, och särskildt blomklasarna och
fröna användes förr i tiden mycket i medicinen i
Syd-Europa. Om S. scoparium se S a r o t h a m n u s.
G. L-m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
