Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spencer, Herbert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
655
Spencer
656
med ett obestämdt, homogent tillstånd, hvarur först
sedermera det specifikt bestämda, i särskilda moment
organiserade utvecklas. Under det den materia,
som bildar solsystemet, antagit en tätare form,
har den också öfvergått från relativ likformighet
till en ytterlig grad af mångformighet. Under
loppet af sin utveckling från grodd till fullfärdig
planta företer hvarje växt en liknande öfvergång
från homogenitet till heterogenitet inom sig. Ett
samhälles tillväxt i folkmängd och stadga åtföljes
af ökad arbetsfördelning och utbildning af
olikartade samhällsorgan. Och detsamma gäller om
språk, vetenskap, konst och litteratur. Den andra
väsentliga grundkaraktären i all utveckling består
sålunda i en öfvergång från det obestämda och enkla
till det bestämda och komplicerade. Och tydligen
bör upplösningen innebära en motsatt öfvergång,
ett återvändande till det mera elementära och
kaotiska. - Utveckling och upplösning utgöra ej
blott stadierna i hvarje tings historia, utan ock i
dess detaljers eller moments. Och därför finnas hos
allt båda processerna samtidiga i hvarje ögonblick;
men alltid ges det ett differential-resultat i den
ena eller andra riktningen - och hvarje förändring,
äfven om den blott består i en omflyttning af delar,
utgör oundvikligen ett framsteg för den ena eller
den andra processen. Men nu är delarnas utveckling
blott moment i det helas utveckling, och sålunda kan
hela världshistorien fattas som en enda universell
utvecklingsprocess. Men hvarje utveckling når
på en viss punkt sitt kulmen och slår sedan om
i upplösning. Så måste ock världsutvecklingen
i det hela en gång upphöra och efterföljas af
världsupplösningen. Denna förbytes enligt naturens
lagar en gång åter i en period af utveckling - och så
i oändlighet. Före oss har funnits en oändlig serie
af världsbildnings- och världsupplösningsperioder;
efter oss skall ock följa en oändlig serie sådana. Det
är den form, hvari vi få en antydande föreställning
om det absolutas, den "okända realitetens" eviga
lif. Med denna "allmänna filosofi", som finnes
framställd i "First principles", anser S. sig vara
hvarken materialist eller idealist. Med begreppen
materia, rörelse och kraft, till former hvaraf han
söker reducera allt, anser han sig nämligen alls icke
ha besvarat frågan, hvad verkligheten ytterst är,
utan blott lämnat relativa symboler, som uttrycka de
allmännaste lagarna för verklighetens (det ovetbaras)
framträdande för oss.
Inom biologien bestämmer S. lifvet som bestående
i ett lämpande af det inre efter det yttre. För
att ett lefvande väsen skall kunna bestå i kampen
mot sina olikartade omgifningar, måste dess inre
undergå en motsvarande differentiering för olikartade
funktioner. För att utföra dessa måste varelsens
byggnad erhålla motsvarande omgestaltning. Så uppstår
den organiska strukturen såsom följd af den organiska
funktionen. Men vid denna omdaningsprocess bibehåller
alltid organismen i viss grad sin själfständighet. En
sorts "organisk polaritet" gör sig gällande, så
att hvarje del assimileras med det hela. Och under
verksamhetens lopp tillväxer varelsen. Formen för
hans lif blir därför utveckling. Och individens
utveckling under lämpandet efter det yttre går sedan
i arf till hans af komma. Sålunda har S. redan före
Darwin uppställt evolutionsteorien som grund för
arternas upp-
komst. Men han skiljer sig från Darwin därigenom,
att han antar förvärf da egenskaper ärftliga, därför
tillmäter det "naturliga urvalet" en blott underordnad
betydelse och i stället lägger hufvudvikten på den
direkta utvecklingen genom arf. För denna åsikt har
han särskildt lämnat naturvetenskapliga bevis i The
factors of organic evolution (1887). Skapelseteorien
underkastar han skarp kritik och söker genomföra
en mekanisk, i st. f. teleo-logisk, förklaring af
lifsföreteelserna, under ständigt uppvisande, på
grundvalen af jämförande anatomi och fysiologi, af
de yttre orsakerna till det inres omdaning. Lifvets
grad beror på den grad, hvari öfverensstämmelse
uppnåtts mellan det yttre och det inre. Några
fasta gränser kunna därför ej uppställas mellan
naturens riken. - I psykologien uppvisas, huru de
fysiologiska fenomenen utan bestämd gräns öfvergå i
de psykologiska. Dock antar S., att medvetandet är
en kraft af helt annan art än allt annat. Hvad dess
väsen är, kunna vi lika litet veta, som vi kunna
besvara frågan om materiens väsen. Men på samma sätt
som vi åstadkomma en förklaring af de materiella
fenomenen genom antagandet af vissa enkla kroppsliga
delar, atomerna, likaledes förklara vi de psykiska
företeelserna genom vissa psykiska enheter ("units
of conscious-ness"). Alla olikheter inom själslifvet
kunna återföras till olika kombinationer mellan dessa
andliga element. Och vi tänka oss dessas förhållanden
efter analogier från det materiella området. Såsom
krafter äro de nämligen likartade med alla andra
krafter och lyda samma allmänna lagar som dessa. Äfven
medvetandet uppstår därför såsom ett lämpande af det
inre efter det yttre. Och psykologiens uppgift är
att följa själslifvets gradvis skeende utveckling,
från de antydningar till psykiska företeelser, som
kunna spåras hos infusionsdjurets reflexrörelser,
ända upp till det mänskliga snillets klara idéer
och själfständiga viljeyttringar, under ständigt
uppvisande af de kroppsliga förutsättningarnas och
den yttre, omgifvande verklighetens kauserande
betydelse. Denna uppgift fullföljer S. först
på syntesens väg, sedan på analysens, med stor
rikedom af originella detaljiakttagelser. Hvad som
förnämligast skiljer hans hithörande åsikter från de
öfrige samtidige engelske psykologernas, en Mills,
en Bains m. fl:s, är den tillämpning han äfven på
detta område gör af evolutionsläran och ärftlighetens
teori. Han erkänner en medvetandets aktivitet, som
bearbetar erfarenhetsintryckens material, och anser,
att det finns vissa oupplösliga tankeförbindelser,
som ej ega sin grund i individens erfarenhet; och
han förklarar dessa som resultatet af föregående
generationers erfarenhet, fortplantadt genom
arf. Viljans frihet i vanlig bemärkelse förnekar
han. Skillnaden mellan en ofri och en s. k. fri
handling är blott den, att den senare framträder,
först efter det att den blifvit uppfattad af
medvetandet. - Pedagogiken utgör en tillämpning
af psykologien. I afseende på undervisningens
metod anser S., att denna skall värderas efter sin
förmåga att väcka känsla af tillfredsställelse hos
lärjungen. Barnets intellektuella instinkt är härvid
mera beaktansvärd än våra förnuftsskäl. Värdet af
de ämnen, som böra studeras, anser S. skola afgöras
efter deras nytta för det mänskliga lifvet; och den
viktigaste af alla kunskaper är därför fysiologien,
som lär oss, huru vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
