Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sphagnales - Sphagnum - Sphakteria - Sphecodes - Sphecodinae - Sphegidae - Sphen - Spheniscidae - Sphenodon - Sphenophyllales - Sphinx
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
705
Sphagnum-SphenophylSales
706
i detta nätverk stora, klara, klorofyllfria
celler, kapillarceller, hvilkas väggar ha ring-
och spiralformiga förtjockningslager samt runda
hål (se L of mossor, fig. 3). Genom detta senare
slags celler bortskymmes de förras gröna färg,
så att mossan får på sin höjd en svagt grönhvit,
men vanligen nästan hvit färg, hos somliga arter
öfver-gående till rödaktig eller brunröd. Dylika
stora klara celler bekläda äfven stjälkarna som
ett slags bark (se L ö f m o s s o r, fig 4). Genom
dessa hål uppsuges vatten, så att hvitmossorna, då
tillgång på vatten finnes, alltid äro vattenfyllda
likt svampar. Sporogoniet är klotrundt, oskaftadt,
sittande på en bladlös förlängning af moderväxtens
stjälk och saknar mössa och tandkrans, men är
vid basen försedt med en slida (se Lo f m oss or,
fig. 2). Sporhuset öppnar sig med lock. Hvitmossorna
utgöra en familj, Sphagnacece, sfagnacéer, med l
släkte, Sphagnum (se d. o.). O.T.S. (G.L-m.) Sphagnum,
H vitmöss a, Ködmossa, bot., ett formrikt möss-släkte
af fam. Sphagnaceas (se Sphagnales). Arterna v>ixa i
kärr, mossar och på mycket fuktiga ställen i skogar
o. s. v., såvida vattnet ej är kalkhaltigt. De
i Sverige vanligaste arterna äro S. cymbifolium
(se L of mossor, fig. l-3) och S. acutifolium. De
växa i regel i vatten, och genom kapillarcellerna
(se Sphagnales) samt sin fortgående tillväxt äro de i
stånd att bilda ett sammanhängande vattengenom-dränkt
täcke, på hvilket andra växter kunna finna fäste. De
nedre delarna af mossorna bortdö snart, men multna
icke alldeles bort, utan bilda hvad vi kalla t o
r f, som slutligen h. o. h. fyller det vatten,
där de växa, och bildar en högmosse (se Mosse,
sp. 1199). Hvitmossa används till förbandsartiklar och
vid odling af epifytiska orkidéer. Af mycket större
betydelse är den mer eller mindre multnade hvitmossan
(se T o r f och Torfströ). G- L-m. SphakterPa,
ö. Se S f a k ter i a. Spheeo’des, zool. Se
Sphecodinae. Sphecodinae. zool., underfamilj af
fam. Apidce (bin) och stundom räknad till gruppen
s a n d b i n (se d. o.), irån hvilken den afviker
genom den glänsande, nästan hårlösa, i svart och rödt
färgade bakkroppen samt genom bristen på samlingshår
för pollen. Detta senare förklaras däraf, att arterna
af hithörande släkte, Sphecodes, hvarken anlägga
några celler eller insamla några förråd, utan föra ett
parasitiskt lif hos andra, solitära bisläkten. I sin
parasitiska metod afvika de genom att gå till väga med
öppet våld, i det de, trots det ihärdiga motstånd,
hvarmed de mötas i ingången till boet af dettas
rättmätiga egare, intränga och döda denne senare,
kasta ut hans döda kropp och sätta sig i besittning
af hans med pollen provianterade celler, i hvilka
de nu anbringa sina egna ägg. Framför allt arter af
släktet Halictus, men äfven af Panurgus, ha iakttagits
hemsökas af dessa parasiter, men i betraktande af den
mängd, i hvilken Sphecodes visar sig vid boplatserna
för snart sagdt alla i marken graf vande solitära bin,
är det sannolikt, att den väljer sina offer äfven
bland andra än de nämnda släktena. - Till följd af
arternas stora variabilitet råda mycket växlande
meningar ang. artantalet, i det somliga räkna öfver
Tryckt den 2/« 17
Sphecodes gib-bus, hona.
100 arter, medan andra vilja medge tillvaron af
blott några få. För Sverige uppges 8 arter af 5-10
mm. längd, svarta med främre delen af bakkroppen
lifligt röd. Den vanligaste arten och öfver hufvud
det vanligaste af alla bin är den på alla torra,
soliga marker förekommande Sphecodes gibbus (se fig.).
G. A-z.
Sphe’gidae, zool. Se Eof st ekl a r.
Sphén (grek., kil), miner. Se T i t a n.
Spheni’scidaB, Sphen^scus, Sphenisci-f o’r m e s
(af grek. sfeni’skos, dim. af sfen} kil), zool. Se
Pingvinerna.
Sphénodon (af grek. sfen, kil, och odiis. tand)
1. Hatteria, zool., ett ödleliknande kräldjur, som på
grund af en del afvikande organisationsfor-hållanden
blifvit fördt till en särskild ordning (Prosauria
1. Rhynchocephalia), hvars enda nu lefvande
representant S. är, medan alla öfriga utgöras af
mer eller mindre närstående utdöda former, som
uppträdde redan under permperioden Den enda af
denna grupps många medlemmar, som räddat sig in
i nutiden, S. punctatus, har funnit en fristad på
några små öar i Nya Zeelands närhet ; på själfva
hufvudön Nya Zeeland torde den numera ha blifvit
utrotad genom dit införda svin, hundar och kattor
samt de kräldjursätande maori-stammarna. Den lefver
i själfgräfda hålor af anima-lisk diet. Till det
yttre erbjuder den ingen påfallande olikhet mot groft
byggda ödlor. Å ryggens och stjärtens öfre midtlinje
bär den en kamlik rad af erektila taggar; hufvudet
är fyrkantigt, kroppen grof, stjärten hoptryckt; fem
tår finnas på alla extremiteterna. Mera betydelsefull
är byggnaden af de inre organen: hjässögat är högre
utveck-ladt än hos någon annan nu lefvande varelse;
tinningbågen på kraniet är dubbel, en öfre och
en undre, och kvadratbenet orörligt förbundet med
skallen, liksom förhållandet är hos krokodilerna;
liksom hos dessa finnas bukrefben och hakutskott på
refbenen; ryggsträngen kvarstår i stor utsträckning
i det vuxna djurets ryggrad; underkäkens halfvor äro
förbundna genom tänjbart ligament; unga individer
ega tänder äfven på plogbenen; genom saknaden af
parningsorgan skiljer sig S. från alla andra kräldjur.
L-e.
Sphenophylläles, paleobot., en numera utdöd klass af
kärlkryptogamer, som fått sitt namn efter släktet
Spheno-phyllum, som förekommer inom de paleozoiska
aflag-ringarna från de-von till perm och var utmärkt
genom ledade stammar med vid lederna kransställda 6-18
(alltid en multipel af 3) blad, som i de på hvarandra
följande Fig. 1. Sphenophyllum, fragment af
en stam, visande två bladkransar.
(Nät. storl.)
kransarna ej alternerade, utan sutto midt
öfver hvarandra (fig. 1). Bladen voro vigglika,
flernerviga, antingen hela, i spetsen nag-
26 b. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
