Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sphenophyllales - Sphenophyllum - Sphenopteridium - Sphenopteris - Sphex - Sphincter - Sphingidae - Sphinx
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
707
Sphenophyllum-Sphinx
gade eller upprepadt dikotomiskt förgrenade med smala
ennerviga flikar; båda bladformerna kunna förekomma
hos samma exemplar. De fårade stammarna, hvilkas
diameter vanligen understiger en cm., hade innerst en
i tvärsnitt mer eller mindre triangulär vedcylinder
utan märg som utvecklades utifrån inåt. Utanför
denna bildades af ett kambiumlager sekundär ved och
bark. Stam-
Fig. 2. Sphenophyllum Dawsoni. Diagram af en
kotte i
längdsnitt (betydligt förstorad); ax axeln, sb
skärmblad,
några genomskurna, andra sedda från inre
sidan, sf
sporangioforer, s sporangier.
mens smalhet och de relativt långa
internodierna anses tyda på, att S. möjligen var
klättrande eller åtminstone stödde sig på andra
växter. Fortplantningsorganen voro hos somliga arter
samlade till kottar eller ax, medan de fertila bladen
hos andra arter föga afveko från de normala. Kottarna
(fig. 2) voro till det yttre ganska lika dem hos
Cala-mites (se d. o.), men sporofyllen sammansatta af
en öfre och en undre del, af hvilka den förra vanligen
var utvecklad som sporangiofor (sporangie-bärande
organ), den senare som skärmblad; hos några arter var
dock äfven den undre delen fertil. Sporerna voro, så
vidt man hittills känner, af ett enda slag. Ett annat
släkte, Cheirostrobus, från karbonsystemets undre
lager, af hvilket man känner endast de relativt stora
kottarna - 10 i, 4 cm. i diameter - hade sporofyllen
ännu mera sammansatta. Klassen har i systematiskt
hänseende stor betydelse, emedan den hos sig förenar
karaktärer af såväl Equisetales som Lycopodiales.
A. G. N.
SphenophyMlum Brongn., paleobot. Se S p h
e-nophyllales.
Sphenopteridium Schimper, paleobot., provisoriskt
släktnamn för fossila ormbunkar eller pterido-spermer,
hvilkas blad äro byggda på ungefär samma sätt som hos
Sphenopteris (se d. o.), men hvilkas småblad sakna
medelnerv och i stället genomdragas af två eller
flera jämnstarka, parallella eller något divergerande
nerver. A. G. N.
Sphenopteris Brongn., paleobot., provisoriskt
släktnamn för sådana fossila ormbunkar eller
pte-ridospermer, hos hvilka de vanligen flera
gånger förgrenade bladens småblad ha en mer
eller mindre kilformig eller jämnbred gestalt
samt äro försedda med en tydlig medelnerv.
A. G. N.
Sphex (grek. sjex, geting), zool. Se E o f-steklar.
SphPncter, anat. Se S f i n k t e r.
SphKngidae (af Sphinx), zool., familj af
svärmarfjärilar (se d. o.), omfattande medelstora
eller stora arter med tjock, spolformig kropp, mot
spetsen af smalnande antenner samt långa, smala
f ramvingar. De flesta flyga i skymningen, några
blott om dagen och andra om natten. Yid blombesöken
sätta de sig ej på blomman, utan hålla sig sväfvande
därframför, medan de sticka in sin långa sugtunga. Hos
somliga släkten är emellertid den senare förkrympt
(Smerinthus) eller kort (A cherontia), i hvilka
fall den fullbildade fjärilen ej upptar någon näring
från blommor. Larverna af de flesta kännas igen på
ett på ryggsidan af sista kroppsleden befintligt
hornlikt utskott (anal-horn). De ha naken hud, utan
hår eller tornar. Puppan hvilar på marken eller i
jorden, utan att omges af någon egentlig kokong. -
Till denna familj hör Sveriges största fjäril,
dödskallefjäriln. Störst inom familjen är den
sydamerikanska Amphonyx antceus med en spännvidd
af ända till 180 mm. - I Sverige finnas af familjen
följande släkten representerade: Sphinx (se d. o.),
Acheron-tia (se Dödskallefjäriln), Smerinthus (se
Nattsvärmar e), Deilephila (se d. o.) cch Ma-croglossa
(se Dagsvärmarsläktet). G. A-z.
Sphinx, zool., ett till fam. Sphingidce bland
svärmarfjärilarna hörande släkte, utmärkt af den
särdeles långa sugtungan och den bakåt tillspetsade
bakkroppen, hvars 5 första leder äro tecknade
med omväxlande mörka och ljusa sidofläckar eller
tvärband. I Sverige finnas 3 arter. Den vanligaste
är den öfver hela landet utbredda tallsvärm a-r e n,
S. pinastri, som har en vingbredd af 67-87 mm. och är
mörkt askgrå med svarta teckningar på framvingarna
och tvärband af samma färg på bakkroppen. Larven
lefver på tallbarr. I landets södra hälft förekommer
ligustersvärmaren 1.
Ligustersvärmaren (Sphinx ligustri).
ligusterfjärilen, S. ligustri (se fig.), med en
vingbredd af 90-110 mm. Den kännes lätt igen på
bakvingarnas rosenröda färg med de 3 svarta tvärbanden
samt den likaledes i rosenrödt och svart tvärbandade
bakkroppen. Larven, som lefver på syren, liguster och
ask, är ljusgrön med violetta, undertill hvitkantade
snedstreck på sidorna. - Båda de nämnda arterna ses
i skymningen besöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
