Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spis - Spiskummin - Spisoffer - Spisordning - Spisstind - Spitalfields - Spiterstulen - Spithead - Spitsyn, Aleksandr Andrejevitj - Spitta, Karl Johann Philipp - Spitta, Johann August Philipp - Spitta, Friedrich Adolf Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spridning. I den elektriska spisen sker uppvärmningen
medelst elektricitet, en användning af denna, som dock
förutsätter synnerligt lågt pris på den elektriska
energien. Räknas spisens verkningsgrad som procent
af nyttiggjordt värme, är denna verkningsgrad låg.
K. af G. (-a-i.)
Spis, boktr., uppstickande utslutning
(se d. o.), som nåtts af färgvalsen och blifvit
aftryckt (J). Se Korrektur, profven å sp. 1071–72.
Spiskummin, farm. Se Cuminum cyminum.
Spisoffer. Se Offer, sp. 527.
Spisordning, äldre benämning på förplägnad (se d. o.).
Spisstind. Se Salten.
Spitalfields [spi’tlfīlds], stadsdel i östra
London, inom metropolitan borough Stepney,
har sitt namn däraf, att marken tillhörde
ett kloster, S:t Mary Spital. Den befolkades
på 1600-talet af hugenotter från Frankrike,
hvilka som sidenväfvare slogo sig ned där.
J. F. N.
Spiterstulen, turiststation öfverst i Visdal
(Jotunfjeldene), mellan Galdhöpartiet i v. och
Glittertindpartiet i ö., Kristians amt, Norge.
K. V. H.
Spithead []. Se Portsmouth, sp. 1441.
Spitsyn, Aleksandr Andrejevitj, rysk arkeolog,
f. omkr. 1860, docent vid universitetet i Petersburg
och föreståndare för arkeologiska sällskapets
fornsakssamlingar, som han katalogiserat, var urspr,
folkskollärare i guv. Vjatka, hvars forn-lämningar
hans första arkeologiska undersökningar gällde,
och är f. n. kanske den mest framstående kännaren
af Rysslands förhistoriska fornlämningar. Han
har i Arkeologiska kommissionens och Arkeologiska
sällskapets publikationer offentliggjort ett stort
antal arbeten rörande alla perioder af Rysslands
förhistoria. Här och där framträda hos S. vissa
svagheter i metoden samt bristande kännedom om
utomryskt fornsaksmaterial. T. J. A.
Spitta. 1. Karl Johann Philipp S., tysk andlig
skald, f. 1801 i Hannover, d. 1859, af en invandrad
hugenottsläkt de l’Hôpital, sattes som
ung i urmakarlära, men återupptog snart studierna
och studerade teologi i Göttingen 1821-24. Efter
att från 1828 ha utöfvat prästerlig verksamhet på
skilda orter blef han 1837 kyrkoherde i Wechold,
1847 superintendent i Wittingen, 1853 i Peine och
1859 i Burgdorf. S:s skaldegry gjorde sig gällande
redan under studenttiden. Heine, till hvars vänkrets
han hörde, ansåg honom både då och senare som en äkta
skaldebegåfning. Under sin informatorstid 1824-28
öfvergick S., därvid påverkad ej af pietistiska
strömningar, utan af bibeln och Luthers skrifter,
från den världsliga till den andliga lyriken. På detta
område vann han stor och välförtjänt berömmelse. Hans
Psalter und harfe (I, 1833; II, 1843; många uppl.; sv.
öfv. af T. Lundberg, 1907) har blifvit en af de
mest spridda uppbyggelseböckerna i Tyskland. S:s
sånger lämpa sig mest för den enskilda andakten,
men många äro dock verkliga församlingssånger
och ha införlifvats med nästan alla nyare
tyska psalmböcker. S. hörde till den strängt
konfessionella lutherdomen och är som andlig
diktare af lutherskt kynne. Någon ensidig ortodoxism
finnes dock ej i hans diktning, som kännetecknas
af mycken innerlighet, klarhet, sångbar rytm och
frånvaro af all förkonstling. Från 1843 egnade sig
S. uteslutande åt sina prästerliga ämbetsplikter,
i jämförelse med hvilka han alltid betraktat sitt
poetiska skriftstäl-larskap som en bisak. En icke
obetydlig insats gjorde han i den väckelse af kyrklig
färg, som egde rum i hannoverska landskyrkan vid
1800-talets midt. S. är företrädd i de senaste svenska
psalmboksförslagen. - Postumt utgåfvos Nachgelassene
geistliche lieder (1861; 5:e uppl. 1884) och Lieder
aus der jugendzeit mit briefen an Heine (1898). Jfr
Ph. Munkel, "Ph. S." (1861; 2:a uppl. 1891).
2. Johann August Philipp S., den
föregåendes son, tysk musikskriftställare, f. 27
dec. 1841 i Wechold, Hannover, d. 13 april 1894 i
Berlin, studerade filologi i Göttingen, verkade
1864-75 som gymnasielärare i Reval, Sondershausen och Leipzig,
erhöll 1875 en nyinrättad professur i musikhistoria
vid Berlins universitet samt blef ständig sekreterare
i konstakademien och lärare vid k. musikhögskolan,
hvars direktör han vardt 1882. Han utnämndes
1891 till geheime regeringsråd. -. S. är jämte
Chrysander grundläggare af den moderna musikhistoriska
forskningen i Tyskland. Rykte vann han genom sitt
stora verk Johann Sebastian Bach (2 bd, 1873-80),
den hittills förnämsta biografien öfver sitt
föremål, klassisk såväl i mannens karakteristik
och de konstnärliga analyserna af hans verk som
i den på trägna originalundersökningar stödda
historiska framställningen, hvari bl. a. uppdagas
de många rottrådar, som från Bach leda tillbaka
till hela 1600-talets tyska musik. S. skref äfven
en kort biografi öfver Schu-mann (1882), utgaf
kritiska upplagor af Buxtehudes orgel verk (2 bd,
1876-78) och Heinrich Schiitz’ samlade tonverk
(16 bd, 1885-94) samt ett urval af Fredrik den
stores kompositioner (4 bd, 1889), uppsatte
och redigerade med Chrysander och Guido Adler
den högligen värdefulla "Vierteljahrsschrift fur
musikwissenschaft" (1885-94) och gaf uppslag till
utgifningsserien "Denkmäler deutscher tonkunst"
(1892 ff.). Sina strödda uppsatser samlade han i
Zur musik (1892) och Musikgeschichliche aufsätze
(1894). S. var en utmärkt lärare och föreläsare;
han utbildade så framstående musikhistoriker som
E. Vogel, 0. Fleischer, M. Seif-fert, Ad. Sandberger
och M. Friedländer.
3. Friedrich Adolf Wilhelm S., broder till S.
2, tysk protestantisk teolog, f. 1852
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
