Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sprängämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
Sprängämne
830
art. Dynamit.) Bland de sammansatta sprängämnena
intaga numera de s. k. ammoniumnitrat-spr äng
ämnena en viktig plats. Den första användningen af
ammoniumnitrat för sprängämnesändamål daterar sig
visserligen från 1867, då svenskarna Norrbin och
Ohlsson läto patentera ett sprängämne på basis af
ammoniumnitrat, men i konkurrensen med den samtidigt
framträdande dynamiten gjorde sig detta sprängämne,
som kallades ammoniak-k r u t (se d. o.), icke
gällande. Först sedan det visat sig, att man på denna
väg kunde framställa sprängämnen, som vid användning
i kolgrufvor med explosiva gaser (schlagende
wetter) icke medförde någon fara, vunno dessa ökad
betydelse. Bland ammo-niumnitratsprängämnen lämpade
för användning i kolgrufvor märkas: ammonkarbonit,
dahmenit, ex-plosif Favier, monobel powder m. fl. På
grund af sin relativa ofarlighet vid transport
och handhaf-vande gäller i en del länder för vissa
ammonium-nitratsprängämnen lindrigare bestämmelser
beträffande förvaring och transport med järnväg eller
fartyg, hvilket i viss mån bidragit till, att dessa
sprängämnen fått ökadt afsättningsområde. Äfven i
Sverige användas numera sprängämnen af denna typ,
ehuru i mindre omfattning. För militära ändamål,
t. ex. för laddning af handgranater, flygbomber
o. d., ha ammoniumnitratsprängämnena äfven kommit
till användning under senare tid.
I k l o r a t- och p e r k l o r a t-sprängämnena
utgöres den syregifvande beståndsdelen af något salt
af klorsyra eller öfverklorsyra, exempelvis kalium-
eller natrium klorat, kalium- eller ammonium-perklorat
m. fl. Flera sådana sprängämnen föras numera i
markraden, äfven i Sverige, t. ex. c a r l s o
n i t. Som ett typiskt exempel på ett sprängämne
tillhörande denna grupp må nämnas c h e d d i t,
hvilket jämte klorat eller perklorat innehåller något
nitrokolväte, såsom dinitrotoluol eller nitronaftalin,
samt ricinolja. Yissa olägenheter hos dessa
sprängämnen tyckas ännu ej vara öfvervunna. Särskildt
har det visat sig, att deras känslighet för rifning
gett upphof till olyckor. Det vid explosionen bildade
klorvätet medför ofta uppkomsten af oangenäma eller
skadliga gaser, hvilket varit till hinder för dessa
sprängämnens användning i underjordiska arbetsrum.
Bland sprängämnen, bestående af blandningar af i
sig själfva icke explosiva ämnen, kunna flera olika
typer särskiljas. Hit hör svartkrutet (se Krut),
som består af en intim blandning af kalisalpeter,
kol och svafvel. För bergsprängnings-ändamål används
svartkrutet i form af s. k. bergkrut i korn af 1/2
till l cm. storlek (rundt eller flisigt bergkrut). På
grund af sin betydligt lägre detonationshastighet
är bergkrutets verkan afse-värdt mindre häftig
än de förut nämnda sprängämnenas. Det används
därför hufvudsakligen i de fall, då det gäller att
erhålla så stora stycken af det lössprängda berget
som möjligt, t. ex. vid uttagning af byggnadssten,
gatsten o. d. Den s. k. sprängsalpetern, som används
speciellt i de tyska kaligrufvorna, är ett sprängämne
af svartkruttyp, hvari kalisalpetern ersatts af
natronsalpe-ter. Till den senare hufvudgruppen
höra vidare de af Sprengel i början af 1870-talet
föreslagna sprängämnena (h e 11 h o f f i t),
hvilka omedelbart före sin användning framställas
på förbruknings-
platsen genom blandning af två eller flera ej
explosiva ämnen, hvaraf det ena i allmänhet en
vätska. Som syregifvande ämne skulle enl. Sprengels
ursprungliga förslag användas salpetersyra, hvilket
i själfva borrhålet blandades med nitrobensol
e. d. Någon praktisk betydelse ha emellertid dessa
sprängämnen aldrig fått. På senare tid har ett af
Miedzianki uppfunnet sprängämne af denna typ, hvilket
f ramställes omedelbart före laddningen därigenom,
att man doppar en patron af kaliumklorat i petroleum,
kommit till praktisk användning för vissa ändamål.
Sedan problemet att framställa luft i flytande
form genom den tyske professorn C. von Lindes
uppfinningar i slutet af 1890-talet blifvit
praktiskt löst, föreslog Linde att använda syrerik
flytande luft (se d. o.) som syregifvande ämne i
sprängämnen. Han blandade för ändamålet ett kolrikt
ämne, t. ex. petroleum, uppsuget i kiselgur,
med flytande luft, och bringade denna blandning
till explosion medelst tändhatt. På grund af det
flytande syrets låga tern-peratur (-182°) afdunstar
detta mycket hastigt, hvarför sprängämnet efter en
viss tid förlorat så mycket syre, att dess explosion
blir ofullständig eller uteblir totalt. Efter en del
misslyckade försök vid byggandet af Simplontunneln kom
man till den uppfattningen, att Lindes sprängämne,
o x y l i-k v i t, saknade praktisk betydelse, och
det är först på senare tid som det på nytt låtit
tala om sig. Genom förbättring af den för syrets
absorption använda, kolbärande substansen har man
nämligen lyckats öfvervinna en del af de tidigare
svårigheterna, hvarför den praktiska användningen af
flytande luftsprängämnen numera ej synes utesluten.
Vissa af de i det föregående omnämnda sprängämnena
kunna, om de äro fast inneslutna, t. ex. i ett
borrhål, enbart genom antändning med låga bringas till
explosion. Så är förhållandet med svartkrut och andra
sprängämnen af denna typ; samt knalikvicksilfver,
blyazid m. fl. ämnen. Andra sprängämnen åter erfordra
för att bringas till explosion en betydligt kraftigare
impuls, och det var först sedan Nobel i slutet af
1860-talet uppfunnit en metod att med hjälp af en
med knalikvicksilfver laddad tändhatt framkalla
en tillräckligt kraftig inifcialexplosion, som
de sistnämnda sprängämnenas explosiva egenskaper
kunde praktiskt nyttjas. Knalikvicksilfver (se
d. o.) har hittills varit det allmännast använda
initialsprängämnet för tillverkning af tändhattar för
sprängämnen. I allmänhet ingår i laddningen äfven
något kaliumklorat. Alltefter känsligheten hos det
sprängämne, som skall bringas till explosion, användas
tänd-hattar af olika styrka, t. ex. för extradynamit
tändhatt n:r 4-6, för klorat- och perkloratsprängämnen
n:r 6 och för ammoniumnitratsprängämnen n:r
6-8. Nedanstående tabell anger laddniiigsvikten i de
allmännast använda tändhattarna. Tändhatt n:r l 2 3
4 5 6 7 8 9 10 Laddning gr.: 0,3 0,4 0;54 0,65 0,8
l 1,B 2 2,5 3
I vissa fall användas med fördel tändhattar med
en sekundär laddning af t. ex. trinitrotoluol
eller tetranitrometylanilin, i hvilket fall
knallkvicksilf-verladdningen kan minskas till 0,2
å 0,3 gr. Betydligt större initieringsförmåga än
knallkvicksilfret besitta vissa salter af kväfv e
vätesyran (se d. o.), de s. k. a zi d er n a. Sålunda
erfordras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
