Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sprängämne - Sprängört - Sprättkusar - Sprödarv - Sprödglimmergruppen - Sprödhet - Spröjsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
831
Sprängört-Spröjsverk
832
0,35 gr. knallkvicksilfver iör att bringa 0,5
gr. pikrinsyra till explosion, under det att endast
O,os gr. blyazid eller 0,035 gr. silfverazid åtgår för
samma ändamål. Sedan numera tillförlitliga metoder
utarbetats för framställning af sådana azider,
ha de också börjat finna praktisk användning för
tillverkning af tändhattar.
Till sprängämnesindustrien räknas alla
fabriker för tillverkning af explosiva varor,
således äfven krut- och ammunitionsfabriker,
fyrverkeriverkstäder m. m.; denna industri har sin
upprinnelse i de gamla krutkvarnarna 1. krutbruken,
som funnos här i Sverige redan på 1400-talet. Af
Stockholms stads gamla räkenskaper framgår, att
redan 1404 fanns anställd i stadens tjänst en
"Krutmakare Mäster Berend, som gjorde pulver till
radhsins behof!". I början af 1700-talet funnos
krutbruk vid Äker, Torsebro och Huskvarna, och
i början af 1800-talet tillverkades sammanlagdt
6,100 centner krut årligen vid Åkers, Torsebro,
Klosters, Husby och Fliseby krutbruk. F. n. finnes
i Sverige endast två svartkrutbruk, nämligen vid
Gyttorp och Torsebro med en årlig tillverkning af
omkr. 300,000 kg. I och med införandet af de moderna
nitrosprängämnena fick sprängämnesindu-strien ett
kraftigt uppsving. Den första nitroglyce-rinfabriken
anlades af det af A. Nobel (se d. o., sp. 1108-09)
grundade Nitroglycerin-a.-b. vid Vinterviken
nära Stockholm 1866. Sedermera byggdes på Nobels
initiativ flera fabriker i utlandet, bl. a. vid
Kriimmel, nära Hamburg, och vid Ardeer, nära
Glasgow. Under det senast förflutna halfseklet har
sprängämnesindustrien utvecklats oerhördt, beroende
på bergsbrukets och kommunikationsväsendets ständigt
stigande behof af sprängämnen. I alldeles särskildt
hög grad har Världskriget medfört en mångsidig
utveckling af sprängämnesindustrien. I Sverige
finnas f. n. följande sprängämnesfabriker, nämligen
statens fabrik för röksvagt krut vid Åker, statens
ammunitions-fabriker vid Marieberg och Karlsborg,
Nitroglyce-rin-a.-b:s fabriker för dynamit och
andra sprängämnen samt svartkrut, röksvagt krut och
jaktammunition vid Vinterviken, Gyttorp och Torsebro,
A.-b. Bofors Nobelkruts fabriker för röksvagt krut,
bomullskrut, trinitrotoluol och ammunition vid
Björkborn, A.-b. Express Dynamits dynamitfabrik vid
Grängesberg, Persbergs dynamitfabrik vid Persberg,
Stockholms superfosfatfabriks a.-b:s fabrik för
perkloratsprängämnen vid Månsbo samt A.-b. Nora
tändrörsfabriks stubinfabrik vid Nora. 1915
representerade den svenska sprängämnesindustrien
ett tillverkningsvärde af 14,150,000 kr. -
Sprängämnestillverkningen samt handeln med och
transporten af explosiva varor regleras genom
bestämmelser i k. förordn, af 19 nov. 1897 samt
k. kung. af 17 juni 1898. Sedan 1910 föreligger ett
inom Civildepartementet af sakkunnige utarbetadt
förslag till ny sprängämnesförordning, baseradt på
modernare principer, men detta förslag har ännu icke
blifvit af K. M:t fastställdt. S. Kff.
Sprängört, bot. Se Cicuta.
Sprättkusar, zool. Se Knäpparfamiljen.
Sprödarv, bot., benämning på Stellaria aqua-tica. Se
Stellaria.
Sprödglimmergruppen, miner., en grupp glim-merliknande
mineral, som med föga konstanta egen-
skaper intaga en mellanställning emellan
glimmer-och kloritgruppen och utgöras af
basiska, järn-, magnesium- och kalciumhaltiga
aluminiumsilikat. Hithörande mineral äro i allmänhet
utmärkta genom betydande hårdhetsgrad (= ända till 6),
stark ljusbrytning och svag dubbelbrytning samt ha
sin hufvudsakliga utbredning i fylliter, eklogiter och
lerjordsrika kontaktbergarter. A. Ung.
Sprödhet, fys. Se S e g h e t och Smidighet.
Spröjsverk och M as ver k (ty. maasswerk), det
staf- och rosverk, medelst hvilket i medeltida,
företrädesvis gotiska, monumentalbyggnader
fönsteröppningarna delades i fält af passande storlek
för att iutäckas med glasrutor. (Termerna masverk,
rosverk, spröjsverk, staf verk och fönsterbåg-verk
nyttjas ofta om hvarandra, men egentl, är spröjsen
endast ett smalt, af delande stycke af sten, järn,
bly eller trä emellan två glasrutor ; i masverket
inbegripas spröjsar och annat stafverk jämte det
förenande bågverket upptill, och rosverk kallas
masverkets öfre del, som har rosettformer eller
fiskblåselikt svängda linjer.) Under den äldsta
medeltiden, då de gammalkristna och bysantinska
basilikorna och kupolkyrkorna sågo dagen, stod ännu
glasfabrikationen mycket lågt. Glaset kunde fås
endast i helt små stycken och var dessutom för dyrt
för att enbart användas till fönsterintäckning. Man
insatte då i fönsteröppningarna genombrutna skifvor
af marmor eller alabaster, och i dessa, som redan i
sig själfva voro något genomlysande, insattes i de
små öppningarna glasstycken, vanligen färgade (se
fig. 1). Den romanska stilens hvälfda kyrkor hade
tjocka murar med ofta mycket smala fönsteröppningar;
bredder på endast 15-20 cm. voro alls icke sällsynta,
och glasets dyrhet var härvid en faktor af viss
betydelse (se fig. 2). Voro fönstren åter för stora
för att kunna intäckas med glas i ett fält, delades
öppningarna medelst kolonner och bågar, bakom hvilka
- på insidan - inpassades glasfönstrens rutverk
af trä eller järn (se Fönster, sp. 374 och fig. 14
å sp. 371). Med införandet af det lättare gotiska
hvälfnings-systemet kunde murarna göras tunnare och
fönstren bredare. Glasfabrikationen hade vid denna
tid gått betydligt, framåt, och under 1100- och
1200-talen utvecklade sig den beundransvärda, af ros-
och spröjsverk i sten danade fönsterarkitektur, som i
lätthet, formskönhet och elegans icke öfverträffats af
senare stilarter. Då hvalfspänningen helt motverkades
af sträfpelaren, kunde murarna göras tunnare och
fönstret upptaga t. o. m. hela väggens bredd emellan
sträfpelarna. Man kom nu till en motsatt ytterlighet
i fråga om fönstermåtten; som exempel därpå må
anföras fönster å katedralen i Metz af omkr. 14
m. bredd. För att dylika väldiga muröppningar
skulle kunna glastäckas, var en indelning i mindre
fält en tvingande nödvändighet. Delningen gjordes
medelst vertikala poster, stafvar och spröjsar,
gröfre och finare, upptill förenade genom bågverk,
allt utfördt i sten: det s. k. masverket. I stil
härmed dekorerades äfven fönsternischens sidor med
stafverk. Masverksprofilerna gå mera på djupet än på
bredden, af två skäl: för att spröjsverket bättre
skulle motstå vindtrycket mot de stora glasytorna
och för att insläppa mesta möjliga dager. Vanligen
kan en fristående stafs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
