Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stag - Stag-apa - Stage, Johan Adolf Gottlob - Stagfock - Stagg - Stagira - Staglik - Stagnation - Stagnelius, Magnus - Stagnelius, Erik Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storbramstaget, som stöttar storbramstången
o. s. v. Fockebogstagen, ett på hvardera sidan, stötta
bogsprötet. Att medelst stagen ge en mast eller stång
sitt rätta fall (lutning) kallas att staga. Stagen
fastgöras upptill vanligen med ett stort splitsadt
"öga", som "kränges" öfver mast- eller stångtoppen,
och nedtill vanligen medelst taljrep, som, hvad de
större tågen beträffar, inskäras i en till staget
"bänd" jungfru och i en i däcket, på bogsprötet
etc. fastsatt jungfru. Jfr Bänd, Jungfru
och Tackling.
R. N.*
Stag-apa. Se Apa, sjöv.
Stage, Johan Adolf Gottio b, dansk skådespelare,
f. 1791, d. 1845, debuterade 1815 på k. teatern och
erhöll genast anställning. Han fick efter hand en stor
och mångsidig repertoar samt utmärkte sig särskildt
i skådespelet både som pére noble och jeune premier,
men äfven i flera komiska uppgifter. Därjämte var han
sedan 1829 regissör och sedan 1835 instruktör. Han
gifte sig 1836 med Ulrica Augusta Kofoed (f. 1816,
d. 1894), som 1834-47 var en skicklig sångerska vid
k. teatern, mest i det lättare sångspelet, men äfven
i enstaka stora operor. E. Ebg.
Stagfock, sjöv., ett trekantigt segel, hvilket
löper på fockstaget. Detta segel finnes på de
flesta fartyg och båtar. Se Segel och Stormsegel.
R. N.*
Stagg. 1. Bot. Se Nar dus. - 2. Zool, liktydigt med
storspigg. Se Spiggsläktet.
Staghound [stä’g-häund], eng., jaktv. Se J a k t-r
i d n i n g.
Stagira (grek. Stageira l. Stageiros), stad i
Macedonien, anlagd 656 f. Kr. på Chalkidiska halfön,
vid Strymoniska viken. S. är bekant som Aristoteles’
födelseort. Dess ruiner vid det nuv. Nizvoro. –
Stagirit, benämning dels på Aristoteles, dels på
anhängare af hans lära.
(J. F. N.)
Staglik, sjöv., ett stagsegels "främre"
lik, eller det lik, som kommer att sitta
vid staget l. lejdaren. Se Lik 3.
R. N.*
Stagnation (af lat. stagnum, stillastående vatten,
som ej har aflopp), stillastående, stockning; med. Se
Blodstockning. – Stagnera, vara stillastående,
försumpas.
Stagnelius. 1. Magnus S., biskop, f. 19 dec. 1746,
d. 5 april 1829 i Kalmar, brorson till J. Stagnell
(se denne), vardt student 1766, filos, doktor 1773,
docent i grekisk litteratur 1779 och e. o. adjunkt i
filosofiska fakulteten 1783, allt i Uppsala, där han
jämväl s. å. aflade teol. kandidatexamen och 1787
vardt e. o. teol. adjunkt. Han fick 1788 Gärdslösa
och Bredsätra regala pastorat på Öland, vardt 1790
prost honoris causa, fick 1793 professors n. h. o. v.,
utnämndes 1800 till teol. doktor och 1807 till biskop
i Kalmar.
2. Erik Johan S., den föregåendes son, skald, f. 14
okt. 1793 i Gärdslösa prästgård, Öland, d. 3 april
1823 i Stockholm, härstammade från prästsläkter
på både fädernet och mödernet - hans moder var
kyrkoherdedottern Maria Sofia Bergstedt från
österåker. Han ådagalade redan från sin tidigaste
barndom utomordentlig lätthet att lära. Föräldrarna
flyttade 1810 till Kalmar, i hvars gymnasium han gick
ett år, hvarefter han hösten 1811 inskrefs som student
vid Lunds universitet. Där stannade han emellertid
endast en
termin, i april 1812 flyttade han till Uppsala
och aflade där kansliexamen 1814. 1815 inskrefs
han i ecklesiastikexpeditionens kansli, vardt 1818
ord. kopist och 1822 kanslist. Han lefde enstöringslif
såväl i Uppsala som i Stockholm, gjorde ej be-
E. J. Stagnelius. Medaljong, skuren i trä af
L. G. Malmberg.
kantskap med de samtida unge uppsalaromanti-kerna och
tyckes öfver hufvud taget ej ha haft litterärt umgänge
af något slag. Endast vid besök i hembygden, Kalmar
och Dörby prebendepastorat, var han, så vidt man
känner, tillsammans med jämnåriga, sällskaplig och
munter. Redan mot slutet af vistelsen i Uppsala led
han af ett svårt organiskt lidande, antagligen en
hjärtsjukdom, och detta förvärrades med åren. Hans
lefnadssätt var oregelbundet, och sjukdomen
framkallade ett utsträckt bruk af döfvande medel,
bl. a. opiat; S. föreföll sina bekanta stundom rent
af sinnesrubbad. Föga faktiska upplysningar finnas
likväl om hans lefnad; en hypotes, att den poetiske
cynikern i S. Fryxells roman "Pehrsmässefärden"
(1824), skulle vara tecknad med S. som förebild,
synes icke synnerligen öfvertygande. S. utgaf själf
endast en mindre del af sin poetiska alstring,
nämligen hexameterdikten Vladimir den store (1817;
skoluppl. 1884 och 1889), tre häften Liljor i Saron
(1821; innehålla 22 smärre dikter och sorgespelet
Martyrerna) och sorgespelet Bacchanterna eller
fanatismen (1822), alla tre anonymt. Troligen
på uppmaning af sin förman och gynnare Nils von
Rosenstein täflade han 1818 i Svenska akad. med
Sång öfver qvinnan i Norden, som 1818 fick andra
priset, hvilket han personligen mottog. S:s tidigaste
diktning anslöt sig till vår gustavianska diktning
(Oxenstierna, Lidner m. fl.) och antikens latinska
skalder (Ovidius, Horatius, Pro-pertius). Han
besjöng liksom dessa "dygden" och den klippfäste
stoikern och samtidigt äfven nöjet, vällusten;
som ram kring scenerna af njutning och kärlek
valde han med förkärlek idylliska situationer och
landskap, hvarvid äfven Gessner spelade en viktig
roll som uppslagsgifvare och förebild. Under de
tydliga påverkningarna visar sig häri hans slitning
mellan religiöst färgad asketism och starkt utpräglad
sinnlighet. Icke minst Wie-land gjorde intryck på S.;
hans första större dikt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
