Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagnelius, Erik Johan - Stagnell, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
939
Stagnell
940
Blenda (1813), som behandlar den kända småländska
sägnen om Värendskvinnorna, har sitt ämne till trots
blifvit en komisk epopé i dennes stil. Den stora
dikten Gunlög (börjad sannolikt 1812, fortsatt ännu
1814) ådagalägger S:s anslutning till den fornnordiska
ämneskretsen; diktens kärna är besjungandet af
skaldekonsten, och de båda skalderna Kunser och
Hjalmar äro de figur»r, hos hvilka han nedlagt
sin personlighets uttryck. Äfven smärre dikter
tillhöra samma götiskt romantiska strömning. I andra
sånger från åren 1812 -15 besjöng han de samtida
krigshändelserna, slagen vid Salamanca (1812), Vitoria
(1813) och Waterloo (1815). Han tillgodogjorde sig
vidare modern tysk och fransk litteratur: Goethe,
A. W. von Schlegel och Chateaubriand äro särskildt
nämnvärda bland dem, som påverkat S. Af större verk,
som sysselsatte honom under tiden omkr. 1814-16, äro
skådespelen Sigurd Ring och Visbur (utg. särskildt
1911) vittnesbörd om stigande mognad; var stöten till
att upptaga dessa motiv i dramatisk form gifven af
Ling och öhlenschläger, tog S. i formen intryck af
Goethe och A. W. von Schlegel. Körer och monologer i
dessa skådespel, till hvilka hör brottstycket Svegder,
äro lyriskt upphöjda och personligt djupkänsliga. En
rik romantisk diktning uppstod i skiftande former,
hvilka S. under sina läroår med oaflåtlig arbetsflit
tillegnat sig. Ypperst äro kanske hans romanser, i
hvilka stilens musikaliska välklang och stämningens
dunkla behag försinnliga en yppig, af starka
svallningar upprörd känslovärld. Sagornas och myternas
gestalter lämna ofta symbolerna: Älfvorna, Fiskaren,
Näcken, Endymion m. fi. Formfulländade elegier och
sonetter finnas också i rikt antal bland hans mindre
poem. "Vladimir den store" är, i mönstergill episk
form, ett katolskt religiöst, nyromantiskt epos,
med utpräglad sympati för den heliga alliansen. Om
den rad dikter, i hvilka S. besjöng sin obesvarade
kärlek till den unga kvinn-i han kallat Amanda, äro
meningarna alltjämt delade, i det att många anse, att
denna kär-lekshistori? endast är en fiktion, under det
att andra äro öfvertygade om, att en verklig lidelse
til1 er bestämd kvinna fängslat S. Det senare synes
psykologiskt sannolikare; i alla händelser skedde
omkr. 1818 en fullkomlig förändring i S:s åskådning
Han vardt fri från sin passion, verkligbeten miste
sin lockelse, och med nervös ifver omfattade han
en världsförnekande, asketisk tro. Den åskådning,
hvaråt hans diktning sedermera gaf uttryck, byggdes
på afgörande intryck från läsningen af mystiker och
romantiska filosofer. Den terminologi ocb symbolik,
hvari S. klädde sina tankar och drömmar, hämtade han
till en del från den gnostiska litteraturen, hvarför
man länge öfver-skattude gnosticismens inflytande
på hans uppfattning. Senare undersökningar lägga
hufvudvikten på inflytandet af Schelling, Böhme och
Platon, hvilkas läror om själarnas affall från det
absoluta väsendet, sinnevärldens uppkomst, kärlekens
natur m. m. han upptog och delvis ombildade med
tillsatser från andra håll. Hans åskådning utformades
till en teosofi, hvars fantasifullt, men svårtydt
uttalade tankar och föreställningar fylla hans
diktning under senare år; den är jämte Almquists och
Atterboms den mystiskt nyromantiska riktningens i
Sverige förnämsta representant. "Liljor i Saron" rymma
en hufvuddel af hans hithörande dikter. Flyttfåglarne,
Suckarnas mystär. Rosen i världsfurstens park,
Kreaturens suckan m. fl. variera den stämning
af förtviflan vid den jordiska tillvaron, ångest
öfver syndafall och frestelse, dröm om försoning
och återvinning af barndomens oskuld, som är S:s
grundkänsla. "Martyrerna" och "Bacchan-terna"
ega samma känslobotten: jordelifvet är ett häkte
och en graf, ur hvilken vi efter tåligt buret
lidande lyftas till återförening med det gudomliga;
Orfeus i den sistnämnda är S:s språkrör, sådan
han efter genomgångna kriser i luttrad längtan
predikar undergifvenhet och försakande fromhet,
medan de sensuellt vilda bacchanterna representera de
jordiska njutningarna. - Om tillkomsttiden för några
andra af S:s verk råder ovisshet. Riddartornet är
en skräcktragedi med blodskamsmotiv; Glädjeflickan i
Rom skildrar, hur en brottslig älskares vålnad kallar
henne till dödsriket för att där fortsätta samlifvet;
i Albert och Julia försakar älskarinnan himmelen
för att åtfölja sin älskare till helvetet. - Som det
sista af S:s skådespel betraktas Torsten fiskare, en
skämtsam behandling af konung-för-en-dag-motivet. -
S:s diktion är praktfull, med ett öfverflöd af ofta
återvändande karakterismer, med ord för välljud,
glans, rikedom, yppighet, vällukt rikligt brukade. Han
har utöfvat starkt inflytande på en mängd senare
svenska skalder genom sin lidelse och sin prunkande,
suggestiva form. - Yid S:s död var hans diktning
blott till en ringa del utgifven; med hänförelse,
men slarfvigt och ometodiskt utgaf s den första
samlade upplagan af hans verk af L. Hammarsköld
1824-26 (öfversedd och förbättrad af P. A. Sondén
1836). Hittills outgifna dikter utkommo 1856. En ny
textrevision företogs 1868 och 1881 af K. Eichhorn,
som också utgaf Outgifna skaldestycken (1882). Med
modern vetenskaplig apparat utges S. f. n. i "Svenska
vitterhetssamfundets" serie af Fr. Book (hittills 4
bd, 1911 ff.\, hvars kommentar är banbrytande för
uppfattningen af S:s utveckling. Valda dikter äro
utg. 1897 och 1912. På tyska ha utgetts: Gesam-melte
werke (6 bd, 1851, öfv. af K. F. L. Kanne-giesser)
samt enskilda öfv af "Vladimir" (af 0. Berg 1827 och
R. Wellman 1874), "Martyrerna" (1853, af L. Carus),
"Visbur" (1867. af E. Ziehen) och en del lyriska
stycken (af Willazen, F. O. v. Nordenflycht,
E. Lobedanz m. fl.); på franska: "Albert och Julia"
(af Léouzon-le-Duc, 1846, 1853), "Martyrerna" (af
L. Boutillier 1855) m. m.; på finska: "Martyrerna"
(af K. Kiljander 1848); på latin: "Vladimir
Magnus" (1840-42, ofullb., af P. J. Peterson;
forts, af J. Bergman 1890) och "Bacchse" (1874,
af K. A. Fahlcrantz). Se P. D. A. Atterbom i
"Litterära karakteristiker" (1870), J. B. Simonsson,
"S." (I, 1909), Book, "Studier i S:s ungdomslyrik"
(1911), och ofvan-nämnda kommentar samt A. Nilsson,
"Svensk romantik" (1916). 1871 lät Svenska akademien
prägla en medalj öfver S., hvarvid K. V. Bottiger
skref hans "Minne" (i akad:s "Handl. ifrån åi 1796",
XL VII, 1872). l o. 2. R-n B.
Stagnell, Johan, lustspelsförfattare, farfarsbror
till skalden Stagnelius, f. 8 april 1711 i Mortorp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
