Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Starbäck - Starbäck, Nils - Starbäck, Karl Georg - Starbäck, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans sonson var kontraktsprosten Israel Starbeckius, d. 1659.
1. Nils S. (skref sig Starbeck),
ättling af I. Starbeckius, bergstjänsteman, f. 8 maj
1796, d. 28 nov. 1856 i Västerås, aflade
hofrätts- och bergsexamen, tjänstgjorde som
auskultant i Bergskollegium, biträdde sedermera
på förordnande af Järnkontoret Sven Rinman vid
omarbetning af dennes afhandling om järn-
och stålförädlingen samt blef 1828 öfvermasmästare
i Östra och Västra bergslagens distrikt. 1829
tilldelades honom Järnkontorets stora guldmedalj som
belöning för bl. a. utförda kolningsförsök
och för en af honom uppfunnen metod för röstning
af järnmalm. 1837 erbjöds S. befattningen som
öfverdirektör för järnhandteringen i Finland, hvilken
han dock afböjde. S. fick 1853 afsked med pension.
2. Karl Georg S., den föregåendes son,
historiker, romanförfattare, f. 18 juli 1828 i
Falun, d. 8 okt. 1885 i Uppsala, genomgick Klara
skola och gymnasiet i Stockholm (tillsammans med
några kamrater stiftade han det ännu bestående
gymnasistsällskapet "Concordia") samt blef
1849 student i Uppsala. S. promoverades till filos,
doktor 1854 på afh. Vasaätten under unionstiden
och blef s. å. vikarierande kollega i
Västerås, anställdes 1855 som lärare vid privata nya
elementarskolan i Norrköping och blef 1858 tillika,
jämte D. A. Sundén, föreståndare för sistnämnda
läroverk. I dessa befattningar stod han kvar till
1862, på sista tiden sysselsatt dessutom dels
med redigeringen af en illustrerad veckotidning,
"Svenske arbetaren" (1861–65), dels med skötseln af
ett tryckeri. Han lämnade sin lärarverksamhet för att
ostörd kunna egna sig åt litterär produktion. Men
efter att redan på hösten 1862 ha haft förordnande
som folkskolinspektör i Stockholm sökte och fick han
1864 lektoratet i historia och svenska vid Norrköpings
högre elementarläroverk. Träffad af ett slaganfall,
som medförde förlamning i högra armen och betydlig
svårighet att tala, måste han redan 1872 söka
tjänstledighet från befattningen och erhöll 1875
afsked med af riksdagen beviljad pension.
S. var en af vårt lands på samma gång produktivaste
och populäraste författare samt utgaf såväl rent
historiska arbeten som historisk-roman-tiska
skildringar, större och mindre. Hans förnämsta
historiska verk är Berättelser ur svenska historien
(11 dlr och början af 12 :e 1860-75, flera delar
omtryckta), hvilket 1875-81 fortsattes och afslutades
af P. 0. Bäckström (flera uppl., senast 1901-03). Ett
par arbeten, som utkommit i en mängd upplagor,
äro hans Försök till lärobok i srensk historia för
folkskolor och nybegynnare (1862; ll:e uppl. 1885)
och Små berättelser ur svenska historien (1867;
många uppl., senast 1889). Bland hans öfriga skrifter
märkas Inledning titt medeltidens historia (1856), Historiens
betydelse som undervisningsämne (1859), Öfversigt af
riksföreståndarskapet i Sverige under unionstiden
(1864), Läsebok, innehållande smärre berättelser
ur svenska historien (1865; 3:e uppl. 1879),
Skarpskyttens ungdomsminnen, historisk berättelse
(1867; senast 1908) och Små berättelser om märkliga
orter i Sverige (1868; 4:e uppl. 1888). Hans första
novell, Gud och guld, trycktes 1853, Den följdes
af Graf vens son (1859), en roman från 1830-talets
förra halft, den romantiserade berättelsen Mäster
Olofs bröllop (1871; senast 1909), den historiska
romanen Engelbrekt Engelbrekts-son (1868-69; många
uppl., senast 1915), Taflor ur historien och vår tid
(1870), den historiska romanen Öfverste Stålhammar
(s. å.; senast 1909), den historiska romancykeln Nils
Bosson Sture (1870-71; senast 1907), Berättelser ur
gamla historien (1871), Historiska bilder (s. å.;
4:e uppl. i 4 bd 1892), Lif knektens berättelser
om händelser ur Gustaf II Adolfs historia (1879;
senast 1909) m. fl. berättelser, där varm kärlek till
vår historia råder och där S. anslutit sig till ett
närmast om Ingemann påminnande berättarsätt. Nämnas
må ock en af honom utgifven Lärobok i Svensk prosastil
(1869). Tillsammans med F. R. von Kræmer utgaf han en
Läsebok i fäderneslandets häfder (1878–83). S. bidrog
särskildt genom sina berättelser ur svenska historien
betydligt till att sprida historisk kunskap bland folket.
3. Karl S., den föregåendes son, botanist, politiker,
f. 26 dec. 1863 i Norrköping, studerade i Uppsala,
blef filos, doktor 1894, docent i botanik vid Uppsala
universitet 1895, läroverksadjunkt i Hudiksvall
1897 och lektor i naturalhistoria och kemi i Gäfle
1902. Han var led. af Andra kammaren 1902–05 för
valkretsen Östersund-Hudiksvall och 1906–14 för
Gäfle. S. gjorde sig i kammaren snart bemärkt för
arbetsförmåga samt lätthet att utreda och debattera
frågorna och tillhörde sedan 1906 statsutskottet. Han
var medlem af liberala samlingspartiets liksom
af frisinnade landsföreningens förtroenderåd, men
öfvergaf öppet partiet 1917. S. har blifvit ovanligt
mycket anlitad för kommittéarbete. 1906 blef han
medlem af kommittén för skogsundervisningens ordnande
och i den för omorganisation af telegrafverket. 1907
insattes S. i kommittén för omorganisation af
postverket, 1908 i postsparbankskommittén och
i den för landtmäteriundervisningens ordnande,
1909 i kommittén ang. elementarlärarnas änke-
och pupillkassa (ordf.), 1911 i kommittén för
telefonväsendet och i tredje försvarsberedningen
(ordf.) samt 1914 i kommittén för utredning af vissa
löneförhållanden vid statens järnvägar och 1916 i
löneutjämningskommittén (ordf.) samt har sedan 1907
varit telegraffullmäktig. I försvarsberedningen
intog S. en strängt saklig ståndpunkt och blef
därför utesluten ur riksdagen vid nyvalen 1914. Vid
1904 års riksdag väckte S. motion om skrifvelse till
K. M:t angående skyddsåtgärder för vårt lands natur
och naturminnesmärken, hvilket blef upphofvet till
den lifliga naturskyddsrörelsen i Sverige (se
Naturskydd). S. har utgett flera botaniska
afhandlingar, bl. a. Studier i Elias Fries
svampherbarium etc. (1894), Discomycetenstudien (1895),
Ascomyceten der ersten Regnellschen expedition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
