Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stiernhielm, Georg - Stiernhöök - Stiernhöök, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bokstafven A (1643); de öfriga bokstäfverna finnas i
manuskript, men kortfattadt. Han skref äfven arbeten
i mytologi, såsom De Othino (tr. i Nettelblas
"Greinir", 1763). Dessutom påbörjade han ordböcker
i en mängd språk. 5) I poesi. Det var S:s intresse
för det svenska språket, som ledde honom öfver
till poesien, och som skald var han blott en kort
tid verksam (1643–51). Hans första dikt,
Heroisk fägnesång (1643),
är dock till stora delar blott en öfversättning
från Opitz. Den nästa,
Heroisk jubelsång,
synes däremot vara själfständig. Härigenom riktades
uppmärksamheten på honom, och han fick nu i uppdrag
att skrifva den svenska texten till de franska
baletter, som uppfördes vid hofvet:
Then fångne Cupido och
Freds-Afl (båda 1649),
Lycksalighetens Ähre-Pracht och
Virtutes Repertæ (båda 1650) samt
Parnassus Triumphans (1651).
Originalen voro författade af några obetydliga franska
poeter (till "Cupido" och "Freds-Afl" af Hélie Poirier),
men S:s öfversättning är mycket fri och har betydelse
genom den för sin tid mästerliga versbehandlingen.
Hans viktigaste arbete var hans på hexameter affattade
"Carmen Heroicum" Hercules,
som skrefs 1647, men trycktes först 1658; sedan
omtrycktes den ånyo i den samlade upplagan af S:s dikter,
Musæ Suethizantes (1668),
där äfven några andra här förut ej nämnda dikter
trycktes, bl. a. ett par sonetter l. "klingdikter" –
de första på svenska. S. ansågs redan på 1600-talet
som författare till den präktiga "Kärt Bröllops Besvärs
ihugkommelse", men denna har nu visats vara af en bland
hans efterföljare.
S:s betydelse ligger framför allt i hans dikter,
och med en viss rätt har han betecknats som "den
svenska skaldekonstens fader". Ty först med honom
uppställdes den fordran på en dikt, att den skulle
vara ett konstverk. För den litterära skola, som
S. tillhörde, var målet att skapa en fosterländsk
dikt på fosterlandets eget språk, men i noga
anslutning till antiken, som gaf det högsta mönstret
af skönhet. Det var en dylik dikt, som "Hercules"
afsåg att vara. Innehållet i dikten är mycket
enkelt och är lånadt från Xenofons "Memorabilia":
i sin ungdom stannar Hercules villsam om den väg,
han skulle välja, dygdens eller lastens. Då uppenbara
sig två kvinnor för honom, Lustan och Dygden, och hvar
och en utvecklar för honom sin syn på lifvet. Dygdens
tal, i hvilket S. inlägger sin egen världsåskådning,
är fylldt af platonismens höga idealism, men samtidigt
äfven af stormaktstidens.
Först med S. reglerades vår förut mycket vacklande
metrik. Dikterna före 1650 hade antingen varit
affattade på knittelvers (se d. o.) eller på
s. k. syllabisk (stafvelseräknande) vers. Nu upptogs
den metriska princip, som tillämpats i medeltidens
latinska hymnpoesi, som var byggd på accent med
hänsyn till både "höjningar" och "sänkningar", och
på denna princip är fortfarande den svenska versen
sedan S:s dagar grundad. Hans försök att därjämte
införa klassiska metra – så i "Hercules" och "Cupido"
– hade däremot endast under en kort tid (1650–70)
någon efterföljd. S:s namnteckning meddelas på pl. III
till art. Autograf.
Den bästa biografien öfver S. är af B. Swartling
(1909). Jfr vidare F. V. Hultman i
"Tidskr. f. matematik och fysik" (1870)
och J. Nordström i "Samlaren" (1914). Någon
tillfredsställande modern upplaga af S. finnes ej utom
F. Tamms "Valda skrifter" af G. S. (ny uppl. 1903).
H. S.
Stiernhöök [-hök], svensk adlig ätt, adlades 1649
med Johan S. (se S. 1) och utdog på manssidan 1750.
1. Johan S., rättslärd, f. 27 febr. 1596 i Rättvik,
d. 25 juli 1675 i Stockholm, var son till kaplanen
i Rättvik, sedermera kyrkoherden i Bro, Västmanland,
Olaus Petri (d. 1616) och antog namnet Johannes Olai
Dalecarlus. Sedan han mist sina föräldrar,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
