Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stinkgräflingsläktet - Stinkkalk - Stinkkörtlar - Stinkmurkla - Stinknäfva - Stinknäsa - Stinkpaddan - Stinksländor - Stinksot - Stinkspiritus - Stinksvampar - Stinksyska - Stinkträ - Stins - Stipa - Stipeller - Stipelslida - Stipendiat - Stipendium - Stipes - Stipites - Stipites Laminariae - Stipler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1403 Stinkkalk-Stipler 1404
ver på Borneos, Sumatras och Javas
högland, 2,000 m. eller mera öfver hafvet.
L-e.
Stinkkalk, petrogr., geol. Se Kalksten, sp. 645.
Stinkkörtlar, zool. Se Chingan, Insekter, sp. 712
och fig. 5, Skunkdjuren och Stinkgräflingsläktet.
Stinkmurkla, bot. Se Phallaceæ.
Stinknäfva, bot. Se Geranium.
Stinknäsa. Se Nässjukdomar, sp. 350.
Stinkpaddan, zool. Se Amfibier, sp. 835.
Stinksländor. Se Florsländor och Nätvingar.
Stinksot. Se Sot, bot.
Stinkspiritus, /arm., kallas en mjölkfärgad vätska
(Liquor ammoniaci succinatus}, som erhålles därigenom,
att l d. rektificerad vidbränd bärnstensolja löses i
24 dlr koncentrerad sprit samt lösningen blandas med
96 dlr kaustik ammoniak. Denna blandning uppfanns
af en fransk apotekare Luce, hvarför den äfven
benämnes Eau de Luce. Den var förr ett mycket
populärt upplifningsmedel, som ofta begagnades
af nervsvaga kvinnor. Namnet stinkspiritus
har vanligen äfven tillagts kaustik ammoniak.
O. T. S.*
Stinksvampar, bot., namn på svampfamiljen Phallaceæ.
Stinksyska, bot. Se Stachys.
Stinkträ, bot. Se Gustavia.
Stins, en mycket vanlig förkortning af ordet
stationsinspektor.
Stip, Stiplje [jtip], slavisk namnform för IŜTIP
(se d. o.).
Stipa L., bot., ett släkte af stäpp- och ökengräs inom
fam. Gramineæ. Dithörande arter äro högväxta eller
medelhöga gräs, med ofta hoprullade blad. Småaxen
sitta i en oftast utbredd vippa. Skärmfjällen äro
olika stora, hinnaktiga, spetsade och försedda med
långa, nakna eller håriga borst. I Sverige förekommer
ytterst sällsynt som vild (på ett par ställen i
Västergötland, där den är fridlyst), men ofta som
odlad en art, det s. k. fjädergräset, Stipa pennata
L., som ådrar sig uppmärksamhet genom skärmfjällens
25-30 cm. långa borst, hvilka äro nedtill knäböjda
och nedom knäet vridna samt ofvan knäet hvithåriga,
i viss mån liknande långa, smala, fina fjädrar. Den är
en af karaktärsväxterna på de ryska stäpperna. Många
Stipa-arter, t. ex. S. spartea, porcupine-gräset,
förekomma på de nordamerikanska prärierna. Af
stor ekonomisk betydelse är S. tenacissima, alfa,
esparto, i Nord-Afrika och Spanien (se d. o.,
sp. 485), hvars blad utgöra ett af de viktigaste
råmaterialen till pappersberedning och flätverk
af olika slag (se Beklädnadsväxter, sp. 1239,
och Esparto). S. inebrians och ett par
andra arter äro giftiga och ha narkotiska
verkningar på boskap, särskildt hästar. De
vackra, långa borsten af S. pennata ingå ibland
i sammansättningen af torra (Makarts-)buketter.
O. T. S. (G. L-m.)
Stipeller, bot. Se Stipler.
Stipelslida, bot. Se Polygonaceseæ och Stipler._
Stipendiat (se Stipendium), person, som åtnjuter
ett stipendium.
Stipendium, lat. (eg. sold; äfven skatt),
penningunderstöd, som ges för bestämd tid, åt yngre
vetenskapsmän, konstnärer eller yrkesidkare för
fortsatt utbildning, särskildt sådant understöd åt
studenter. Man skiljer mellan statsstipendier, som
utgå af statsanslag, och stipendier, som stiftats
genom enskildas donationer ("magnatstipendier"). Om
statens resestipendier se d. o. Ett slags
aflöning utgöra docentstipendierna (se Docent). För
studerandes räkning finnas, utom mängden af donerade
stipendier, äfven kollektstipendier (se d. o.).
Nationsstipendier vid de svenska universiteten
utgå af medel, som nationsföreningarna förfoga öfver
och tilldela en eller annan af sina medlemmar. Om de
från Cedergrenska fonden utgående och för vidsträckta
samhällskretsar afsedda utbildningsstipendierna se
Cedergren, H. T., i Suppl.
Stipes (plur. stipites), lat., stam. Om stipes hos
insekter se Maxill.
Stipites, lat. farm., stjälkar, när de, vederbörligen
tillskurna, utgöra droger, t. ex. S. Dulcamaræ (se
Besksöta) och S. Laminariæ, laminariastift
(se Stipites Laminariæ).
Stipites Laminäriæ, bot., farm., den nedre trinda
delen af bålen hos Laminaria Clustoni, en alg af
laminariacéernas familj (se illustrationssida II
till art. Alger), förekommande från ebblinjen ned
till ett djup af 20 m. å kusterna på båda sidor om
norra Atlanten. Den nedre delen af bålen bildar
en mångårig, ända till 5 m. lång, cylindrisk,
7-8 cm. tjock stam, från hvars spets årligen
utväxer en bladartad del, som klyfver sig i ett
obestämdt antal jämnbreda flikar, snarlika långa
läderremmar. Drogen, S. Laminariæ, laminariastift,
var förr officinell i Sverige. Stjälkarna
svarfvades till smala, cylindriska, i den ena
ändan afrundade stänger, som infördes i smala
kanaler (i fistelgångar, i lifmoderhalsen),
som man önskade vidga. Laminariastiftet uppsög
där småningom vätska från omgifningen och
svällde därvid upp till betydligt ökad volym,
hvarvid kanalen vidgades. Metoden är numera i
allmänhet öfvergifven och drogen utesluten ur
Sv. farmakopén. På samma sätt används rotveden af
Nyssa-arter. O. T. S. (G. L-m. C. G. S.)
Stipler (af lat. stifpula, strå), bot., kallas
de 2, vanligen små blad. som ofta träffas på ömse
sidor om ett blads fäste vid stammen. Stiplerna äro
formförändringar af bladfoten, och hos törnrosens
blad ser man en öfvergångsform mellan bladslida
och stipler, där bladslidans sidodelar äro liksom
lösgjorda blott till en del från bladskaftet. Stipler
förekomma mycket ofta hos dikotyledoner; hos
monokotyledonerna saknas fria stipler. Stiplerna
äro oftast bredare vid basen och ha en oliksidig,
men dock sins emellan symmetrisk form. Hos växter
med sammansatta blad äro stiplerna mycket olika
småbladen. Deras tillväxt sker, liksom bladfoten
i allmänhet, till en början långt hastigare än
bladets öfriga delar, hvarigenom stiplerna ofta
nog bli rätt stora och tjäna till skydd åt bladen,
innan dessa hinna växa ut. Hos polygonacéerna
äro stiplerna ombildade till en s. k. stipelslida
(ochrea], som innanför bladfästet omger stjälken
med ett hinnaktigt rör. De s. k. interpetiolära
stiplerna hos Galium och andra rubiacéer uppkomma
genom sammanväxning af 2 till olika blad hörande
stipler; hos andra rubia-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
