Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjärnevik - Stjärnfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(sedan 1820) Pauli. Kammarjunkaren 0. G. Pauli
(d. 1891) testamenterade S., som 1823 köpts till
skatte, till svenska riddarhuset; i gåfvan ingingo
äfven hans öfriga egendomar i Kinda härad: Gröninge
och Bro i Hycklinge socken, Hornsberg, Flytthem
m. m. i Horns socken, Föllingsö m. m. i Kisa socken,
alltsammans jämte S. 1916 tax. till 941,600 kr.
Stjärnfall (Stjärnskott), astron. Hvar och en
har en klar natt iakttagit, huru en stjärnlik
ljuspunkt plötsligen uppdyker på himmelen,
skjuter fram ett längre eller kortare stycke öfver
densamma med stor hastighet och sedan plötsligt
utsläckes. Man kallar denna företeelse stjärnfall
eller stjärnskott. Stjärnfallen äro af mycket olika
ljusstyrka. Man iakttager sådana, som äro starkare
än stjärnor af första storleken och kunna upplysa
hela himmelen. Härifrån finnas alla möjliga grader
af ljusstyrka ända till sådana, "teleskopiska",
stjärnfall, som äro osynliga för blotta ögat. De
starkaste lämna ofta efter sig på himmelen ett
rätlinigt ljusspår, liknande en kometsvans, hvilket
kan fortvara en längre stund, sedan det egentliga
stjärnfallet slocknat, därvid ofta långsamt krökande
sig och förändrande plats. - Genom att från olika
ställen samtidigt iakttaga samma stjärnfall har man
i flera fall lyckats uppmäta deras höjd. Det visar
sig därvid, att stjärnfallen äro fenomen tillhörande
vår atmosfär; deras höjd varierar från 30 ända
till nära 300 km.; som medelhöjd antas 100 km. -
Redan länge har man antagit, att stjärnfallen äro
af kosmiskt ursprung. Hela världsrymden är nämligen,
efter hvad man antar, utom af egentliga himlakroppar,
uppfylld af en mängd smärre, materiella kroppar,
för små för att direkt kunna ses - spillror,
efter hvad man velat tro, som blifvit öfver efter
himlakropparnas daning. Man kan i den massa af
småplaneter, som kretsa kring solen mellan Mars
och Juppiter, se en öfvergång från planeterna till
dessa små partiklar. Zodiakalljuset antas äfven
härstamma från materie af detta slag. - Under sin
bana kring solen stöter jorden oupphörligt på dylika
små kroppar. Dessa intränga då i dess atmosfär,
som genom sitt motstånd kommer deras ursprungligen
stora hastighet att plötsligt aftaga. De råka därvid
i stark glödning af samma mekanisk-värmeteoretiska
orsak, som gör, att en hammare blir varm, när den
plötsligt stannas i sin rörelse, i det den slås mot
städet. Direkta experiment, hvarvid man iakttagit
temperaturens förökning hos termometerkulor, som
med stor hastighet blifvit försatta i rörelse i
luften, utgöra i smått en modell af förloppet vid
meteorpartiklarnas uppvärmning och glödning. Den
temperaturstegring, som atmosfären sålunda genom sitt
motstånd är i stånd att uppväcka hos en sådan kropp,
har varit föremål för beräkning, och man har därvid
erhållit värmegrader motsvarande 3 till 4 mill. grader
Celsius. Denna beräkning är grundad på den hastighet
af flera tiotal km. i sekunden, hvarmed dessa
partiklar möta jorden. Deras reducerade hastighet i
atmosfären, sådan den blifvit iakttagen, utgör endast
en ringa bråkdel af den ursprungliga. Dessa partiklar,
hvilka orsaka de stjärnfall man hvarje natt kan
iakttaga, äro utströdda i rymden, som det tyckes, utan
lag och tämligen glest. Då jorden rör sig framåt i sin
årliga bana kring solen, måste den träffas af
stjärnfallen talrikast från det håll, mot hvilket
dess rörelse är riktad, sålunda från dess apex
(se d. o.). Alltefter apex’ olika ställning på
himmelen vid olika tider på året och dygnet, kunna
därför, såsom Schiaparelli visat, vissa olikheter
i stjärnfallens talrikhet uppstå. I medeltal kan
man dock iakttaga 4 till 6 af dessa mera slumpvis
uppträdande stjärnfall i timmen. Dessa stjärnfall få
namn af sporadiska i motsats mot de s. k. periodiska
stjärnfallen l. stjärnfallssvärmarna. På vissa
bestämda tider af året uppträda nämligen stjärnfall i
större mängd, såsom kring 11 nov., 9 aug., 27 nov.,
stundom rent af under form af stjärnfallsregn,
såsom 27 nov. 1885, då på 2 1/2 timmar 4,000
stjärnfall annoterades i Uppsala. Iakttagelser af
dessa fenomen ha visat, att de olika stjärnfallen
regelbundet synas utströmma från en bestämd punkt
(radiationspunkt l. radiant) af himmelen, hvilken
deltar i stjärnornas dagliga rörelse. Denna
omständighet utgör det säkraste beviset för,
att fenomenet är af kosmisk natur. Sålunda komma
stjärnfallen 11 nov. från en punkt i Lejonets
stjärnbild, hvarför de äfven kallas Leoniderna,
stjärnfallen 9 aug. l. Perseiderna från stjärnbilden
Perseus; en annan svärm i april med radiationspunkt
i Lyran kallas Lyrider o. s. v. De längsta banorna
beskrifvas af de meteorer, som uppdyka långt ifrån
radiationspunkten. Närmare densamma bli de kortare,
och genom själfva radiationspunkten löper intet
stjärnskott, men väl kan man där få se en lysande
punkt blixtra fram och åter försvinna. Det följer
af dessa förhållanden, att de kosmiska partiklarna
i själfva verket strömma mot oss parallellt med
hvarandra i riktning från radiationspunkten och blott
på grund af perspektivet synas utbreda sig åt alla
håll på himmelen. Det första noggrannare skildrade
stjärnfallsregnet af detta slag observerades under
en resa i Syd-Amerika af A. v. Humboldt och Bonpland
12 nov. 1799. 1833 inträffade ånyo ett sådant och då
vid samma tid och med samma radiationspunkt. Denna
omständighet föranledde Olbers att anta, att de båda
orsakats af en och samma svärm materie, hvilken på 34
år beskref kring solen en excentrisk bana, som på ett
ställe korsade jordbanan. Han förutsade ock på grund
däraf fenomenets återkomst till omkr. 1867. Sedan
novembersvärmen ånyo blifvit observerad 13 nov. 1866
i full öfverensstämmelse med H. A. Newtons på
omfattande undersökningar grundade förutsägelse,
syntes den olberska hypotesen icke mera lida något
tvifvel. Adams, Schiaparelli och sedermera äfven Le
Verrier beräknade då, oberoende af hvarandra, under
antagande af en omloppstid af 33 1/4 år och på grund af
radiationspunktens läge denna svärms bana - en ellips
sträckande sig utom Uranusbanan. Upptäckten af,
att denna bana i det allra närmaste anslöt sig till
Tempelska kometens af 1866, antydde ett nära samband
mellan dessa båda företeelser, och sedan Schiaparelli
äfven uppvisat identiteten af Perseidernas bana
med banan för en komet’ från 1862, stod man med ens
inför den nu gängse förklaringen af de periodiska
stjärnfallen: att de förorsakas af svärmar af materie,
hvilka antingen utgöra rester af en upplöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
