Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjördalselven - Stjördalsfjorden - Stjördalshalsen - Stjör- och Vaerdalen sorenskriveri - Stk. - st.n. - Stnd. - Sto - Stoa - Stobaeus - Stobaeus, Andreas - Stobaeus, Nils - Stobaeus, Kilian d.ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott smärre forsar, inga egentliga vattenfall,
bildas i bifloderna bl. a. Turefossen (i Tevla),
Kobberaafossene (Öfre o. Nedre K., representerande
resp. 4,800 och 3,200 hkr), Funnafossen (75 m. hög),
Sonfossene och Forrafossen (38 m. hög) i älfvarna
med samma namn. S:s nederbördsområde utgör 2,114
kvkm. Medelst S. flottas öfver 200,000 timmerstockar
årligen. Älfven har godt om lax.
K. V. H.
Stjördalsfjorden. Se Stjördalen 1.
Stjördalshalsen. Se Stjördalen 1.
Stjör- og Værdalen sorenskriveri. Se
Stjördalen 2.
Stk., förkortning för storkors.
st. n., förk. för lat. styli novi, enligt nya stilen.
Stnd., vid djurnamn förkortning för intendenten vid
zoologiska hofmuseet i Wien Franz Steindachner,
f. 1834.
Sto, hona af hästsläktet. Se Hästafvel.
Stoa7, grek. (lat. portlcus), pelargång, pelarsal,
galleri. Pelarrader, dels enkla, dels dubbla
eller flerdubbla, voro ett inom den forngrekiska
byggnadskonsten ymnigt användt motiv såväl vid
tempel som andra byggnader. Med stoa förstod man
företrädesvis en själfständigt anlagd pelargång,
som antingen var helt öppen eller på baksidan hade
en vägg, som uppbar taket, eller ock var itudelad af
en på längden gående midtvägg med pelarrader på båda
sidor. Sådana täckta pelargångar brukade i de grekiska
städerna omge torget och andra offentliga platser. Yid
norra sidan af torget i Aten låg den s. k. "brokiga
pelargången" (poiki’le stoa’), hvilken fått sitt namn
däraf, att dess väggytor voro prydda med målningar
af Polygnotos m. fl., öfver ämnen från Amasonsagan
samt trojanska och persiska krigen. Där plägade
medlemmarna af den filosofiska skola, som grundlagts
af Zenon, samlas, och därför kallades denna skola
Stoa 1. Stoiska skolan. Yid nämnda torg låg äfven
den "kungliga pelargången" (basi’leios 1. basiliké
stoa’), hvilken tjänade som ämbetslokal för den
andre arkonten, som bar titel af konung (basiléUfs),
och stundom äfven till sessionsrum för areopagen. Jfr
Basilika. Eikt på pelargångar var det gamla Pergamon
(se d. o., fig. 2). A. M. A.
Stobaeus, en i Lunds universitets historia ryktbar
släkt, som inflyttade från Slesvig med Johannes
Laurentii (f. i slutet af 1500-talet, d. som
kyrkoherde i Stoby, Lunds stift), hvars barn efter sin
födelseort Stoby antogo namnet S. En af hans sonsöner,
Lorens Kristofer, adlades 1707 med namnet Stobée
(se d. o.).
1. Andreas S., häfdaforskare, latinsk skald. i. 1642 i
Stoby, d. 15 dec. 1714, studerade vid universitetet
i Greifswald samt blef 1664 kollega och 1669
rektor vid Kristianstads skola. Efter att
sistnämnda år ha erhållit filosofiska graden vid
det nyinrättade universitetet i Lund kallades
han 1674 till e. o. poeseos professor där samt
blef 1682, vid universitetets återupprättande,
utnämnd till elo-quentise et poeseos professor och
1687 till historiarum et poeseos professor. Under
mer än 30 år framstod han som en af akademiens
mest betydande män. På arbetet för de nyvunna
provinsernas försvenskning utöfvade han stort
inflytande såväl genom sin personlighet som genom
sin lärarverksamhet. Som utgifvare af historiska
afhandlingar, särskildt rörande sin födelseprovins’
historia, är han
den förste bland det karolinska universitetets
lärare, som inlagt förtjänst om den fosterländska
häfda-forskningen. Af sin samtid beundrades han dock
mest som latinsk vältalare och skald, i hvilken
egenskap han anslöt sig till tidens allmänna
smakriktning.
2. Nils S., den föregåendes son, latinsk
vältalare, f. 20 okt. 1694 i Lund, d. där 7
dec. 1754, blef 1714 amanuens vid biblioteket där
och var 1716-18 anställd som lärare för
kosackhetmanen Filip Orliks söner. Sedan han
dels i Lund, dels i Stockholm gjort sig
känd som latinsk vältalare, kallades han 1723 till
docent i Lund, 1729 till akademisekreterare och 1735
till eloquentise et poeseos professor. Han
var högt uppburen för sina om klassisk bildning
och smak vittnande latinska vältalighetsprof.
Hans son Andreas Peter S. (f. 1732, d. 1799)
innehade från 1771 den professur, som fadern
och farfadern beklädt.
3. K i l i a n S. d. ä., brorson till S. l,
naturforskare, läkare, häfdaforskare, f. 6 febr.
1690 i Yinslöf, Skåne, d. 17 (ej 13) febr. 1742,
blef student i Lund 1709 och promoverades där 1721
till med. doktor. I dec.
s. å. förordnades han att förestå v. Döbelns professur
i medicin, hvarmed han fortfor till mot slutet af
1723. År 1724 blef han stadsläkare i Göteborg. Året
därpå återvände S. till Lund, på kallelse af skånska
adeln och magistraten i Malmö, mot garanti af ett
årligt arfvode. 1728 blef han e. o. professor i
"philosophia naturalis och physica experimentalis",
hvilken plats han 1732 utbytte mot ord. professuren
i historia. Sistnämnda år blef han arkiater. Äfven
som- professor i historia utöfvade han vidsträckt
läkarverksamhet, bl. a. som brunnsläkare vid Ramlösa,
och lämnade handledning åt unga medici. Både
som lärare, författare och samlare var S. mycket
framstående, och med undantag af A. Rydelius var det
ingen af do samtidigt vid universitetet anställda
lärarna, som åtnjöt det allmänna anseende och den
odelade vördnad som S. Det var ej blott den från sin
tids vetenskapliga ståndpunkt utmärkte läkaren och
forskaren, som tillvann sig detta allmänna anseende,
äfven personligheten ingaf genom sin flärdlöshet,
rättrådighet och allvar i mer än vanlig grad känslor
af vördnad och tillgifvenhet. I hög grad förstod
S. att hos sina lärjungar väcka håg för vetenskapligt
arbete genom att taga dem personligt om hand och
anvisa dem vägar för studier och forskning. Ur hans
lärjungekrets ha utgått bland andra sådana män som
N. Rosén von Rosenstein, K. von Linné, J. Leche,
S. Lagerbring. Inom naturvetenskaperna egnade sig
S. med förkärlek åt fossiliernas studium. På det
historiska området var hans verksamhet betydelsefull
särskildt genom den mångsidigare riktning han införde
i undervisningen, i det att han icke blott i likhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
